InternetKyrkan  

   Åter till första sidan 

INNEHÅLL

 

 

Jim Almqvist

 

 

Breven till Becky

 

 

 

 

 

 

Twin Rainbow Press, 13416 Elkwood Circle, Apple Valley MN 55124 ,1989

 

svensk översättning:

Susanne Ringskog Vagnhammar (2006)

<sringskogvagnhammar@gmail.com>

 

Breven till Becky

av Jim Almquist

 

Det hade inte funnits några varningstecken alls. Graviditeten hade varit normal, utan några problem eller frågetecken. Becky föddes på sin mors födelsedag, ett välskapt barn, frånsett någon oförklarlig komplikation i födelseprocessen. Hon levde i tre dygn och dog av lunginflammation.

 De här breven skrevs av Beckys far som en reaktion på hans sorg och presenterades som predikningar inför en tillgiven och mycket stödjande församling. Författaren kände att genom att vara öppen och ärlig om sin sorg så kanske han och hans församlingsmedlemmar skulle kunna finna hjälp tillsammans i Guds kärlek. Sorg behöver uttryckas och den behöver delas.

 Dessa meditationer har nu skrivits om och gjorts tillgängliga i denna lilla bok. De erbjuder en källa till hopp i en levande Gud. Brevens ord av förståelse, accepterade och kärlek kan ge inspiration och hjälp till vem som än sörjer förlusten av en älskad närstående. Boken är särskilt värdefull för dem som har förlorat ett barn.

 Författaren har tidigare verkat som missionär ibland eskimåerna i Alaska och som präst i den amerikanska arméns reservtrupper och är nu pensionerad  pastor från Calvary Lutheran Church i Golden Valley, Minnesota.

 

 De fem breven

Brev 1  Vi väntade på dig Becky                        

Brev 2  Vi bad för dig Becky                              

Brev 3  Din nallebjörn berättar om kärlek     

Brev 4  Du hade mammas hår och min näsa   

Brev 5  Det är påskdagen, Becky                    

 

 Förord

Finns det något mer spännande än att se fram emot ett litet barns födelse? Varken min hustru Doris, fyraårige Nathan eller jag själv kunde knappt stå ut med att vänta. Nathan väntade på ”en lillasyster” medan Doris och jag helt enkelt bad om ett friskt barn. Alldeles nyligen hade vi kommit tillbaka efter fyra års missionsarbete bland eskimåerna i nordvästra Alaska. Livet där hade varit svårt, och tjänstgöringen hade inneburit att gå från kris till kris. Vi kände oss mer än beredda att slå oss ner i den vackra landsbygd där vår nya församling var belägen. Prästgården var byggd i nykolonial stil, omgiven av en vacker dunge ekar. Intill låg den vita pittoreska bykyrkan med hög klockstapel. Allt verkade vara precis rätt. Gud hade verkligen ”välsignat oss och vänt sitt anlete mot oss!”

 De nio månadernas graviditet hade förflutit utan problem eller frågor. Vi levde med försäkran från vår utmärkta gynekolog att allt var bra och att barnet skulle förlösas på ett av de bästa sjukhusen i Minneapolis/S:t Paul; bäst vad gällde anseende och antal barnafödslar.

 Becky föddes på sin mors födelsedag, ett helt välskapt barn – trodde vi, men tragedi skulle följa på glädje. Många gånger hade vi sett hur andras liv hade kastats om utan ett ögonblicks förvarning. Men nu fick vi uppleva detta själva, i våra egna liv. På grund av någon oförklarad komplikation med födelseprocessen och med den medicinska utrustningen uppstod det någon slags skada på Beckys hjärna. Hon levde i tre dygn och dog sedan av lunginflammation. Chocken och förkrosselsen var bortom allt jag dittills hade erfarit. Ingen kunde ha talat om  för mig att förlusten av en baby skulle kunna göra så ont.

 Det ursprungliga arbetet på de här breven gjordes omedelbart efter Beckys död, men redigeringen, förordet och det sista kapitlet skrivs sexton år efteråt. Under mellanperioden har jag flera gånger upplevt närstående älskades bortgång, inklusive att Doris, min hustru och Beckys mor, avlidit. Ändå är det något med att ens barn dör som slår hårdare och träffar djupare än allt annat. Detta är något som inte alla förstår särskilt väl. Frasen ”Men hon var ju bara en liten baby” har ofta väckt ilska och smärta djupt i mitt hjärta.

 Kanske är det på grund av denna brist på förståelse av den sorg som omger förlusten av ett spädbarn som jag bestämde mig för att skriva om dessa ”Breven till Becky”. Det är också så att jag ofta som präst, eller som en troende vän, önskat att jag hade något att ge drabbade föräldrar, något som skulle kunna identifiera deras sorg och kunna hjälpa dem att förhålla sig till de oundvikliga frågorna, och ändå ge dem möjligheten att finna hopp i en kärleksfull Gud.

 Ursprungligen utgjorde dessa brev min egen sorgereaktion i form av predikningar inför en mycket kärleksfull och stödjande församling. Från att många gånger ha delat mina församlingsmedlemmars upplevelser av glädje och sorg, upptäckte jag nu hur inkännande en församling kan sörja för sin prästs behov. Också de hade gått upp i glädjen och förväntan inför vårt nya barns ankomst. De hade hjälpt till med att ställa i ordning babyns rum, skaffat baybybadkar och annat och det hade varit vänliga skämt om den lämpliga storleken av en prästfamilj. De blev helt chockade och oerhört förskräckta när nyheten spridit sig att Becky levde bara i tre dagar för att sedan dö! Snart blev det uppenbart för oss att hela församlingen delade vår sorg med oss.

 Samtidigt som jag inte ville öka på eller förlänga sorgen hos min församling genom att offentligt uttrycka min smärta över Beckys död, så kände jag också att genom att vara öppen och ärlig om min egen sorg, så kunde vi kanske tillsammans finna hjälp i Guds kärlek. Det är alltför ofta som ett spelat ”jag klarar mig fint” förbjuder oss att låta en sådan här erfarenhet lära oss och leda oss till en meningsfull förståelse av Guds avsikter med döden och livet.

 Sorg är en av de känslor som inte ska tryckas tillbaka, undflys eller ignoreras. Ibland kanske detta förefaller lättare, klokare och till och med mer barmhärtigt, men i själva verket är det inte det. Sorgen behöver utryckas och den behöver delas. I stället för att förneka eller undvika sorgen, behöver vi arbeta oss igenom den. Vi gör det bäst genom att möta våra känslor öppet och ärligt. Då kan vi sedan, med samma öppenhet och ärlighet, låta Guds ord om emottagande, förståelse och kärlek lyfta oss, trösta oss och bygga upp oss igen.

 Så vill jag inte heller nu att denna skrift skall innebära en förlängning av sorgen eller ett borrande i smärtan inför döden utan snarare bli ett uttryck för vad vi alla kan komma att dela när frustrationen, fruktan, meningslösheten, smärtan och döden alla löses upp i en seger genom tron på den korsfäste och återuppståndne Herren!                                                                                                                                               

          Jim Almquist   

 

 

 

                               ”Vi väntade på dig Becky” (Väntan utan slut)

 

Kära Becky,

Jag skriver till dig inte för att jag försöker hjälpa dig. Jag vet att det inte är du som behöver hjälp i denna timme, utan jag. Du kan hjälpa mig, Becky, bara genom att låta mig berätta för dig några saker som jag har känt. Du är min dotter, och ditt lilla liv var en av de största upplevelserna i mitt liv.

 Först av allt måste jag berätta för dig hur mycket vi älskar dig och hur lyckliga vi har varit när vi väntat på dig! De nio månadernas väntan var lyckliga månader. Under den tiden gjorde vi oss beredda på dig. Vi köpte eller lånade saker och många människor från vår kyrka gav oss saker. Du hade stor tur, Becky, som hade så många givmilda vänner redan innan du var född.

 Naturligtvis visste vi inte om du skulle bli en pojke eller flicka, förutom det att din bror Nathan bestämde att han behövde en syster, och vi också tyckte att det skulle bli ganska underbart. Vi hade väldigt roligt med att fundera ut namn till dig, och om igen tycker jag att Nathan kom på det bästa. Vi ville inte riktigt bestämma oss för ”Rebecka” förrän du var född, för vi tänkte att namnet måste verkligen passa dig – och då föreföll under tiden ”Becky” helt perfekt.

 Det verkade som om dagen för din ankomst aldrig skulle komma! Nathan flyttade upp på övervåningen och Mamma hade ditt rum helt i ordning minst en månad i förväg. Varje dag undrade vi: ”Blir det i dag?” Till slut, på Mammas födelsedag, hade du bestämt dig för att komma.

 Den dagen blev en lång dag – ingen baby föds särskilt lätt, och du var lite envis. Det verkade som om Mamma hade det besvärligt ända från början. Jag förstod inte att det var något som inte var som vanligt förrän jag märkte att sköterskorna tycktes bli nervösa. Sedan blev väntan outhärdligt lång.

 Jag väntade tillsammans med Mamma den mesta tiden. Jag höll henne i handen och kramade den, pratade med henne och försökte visa henne att jag älskade henne. När värkarna kom, så tittade hon på mig med både smärta och kärlek i ögonen. Jag visste hur mycket hon ville ha dig, men jag undrade om det måste ta så lång tid och om det måste vara så svårt. Till slut kom en sköterska in för att göra något och jag tänkte att det kunde vara bra om jag gick ut en stund. Jag fann ett litet rum ”för väntande fäder” och jag gick in i det för att tänka och för att be. Jag tänkte på Mamma och på hur jag önskade att jag kunde hjälpa henne på något sätt. Jag tänkte på dig, skulle du vara en pojke eller en flicka – jag brydde mig egentligen inte om vilket, jag bara ville ha dig! Jag älskade er båda så mycket och jag bara bad så innerligt jag kunde att allt skulle bli bra. Men att vänta är svårt, Becky, och att det är så beror på kärleken. Kärlek kan föra med sig så mycket glädje och lycka, men också det djupaste lidande. Det är en värk djupt inne i en som bara inte vill försvinna.

 På de där få timmarna, Becky, så lärde jag mig något om kärlek. Inte bara om min kärlek till dig och till Mamma och Nathan, men också om Guds kärlek till mig och till var och en av oss.

Du förstår, Gud är vår Fader i himmelen, och han älskar oss alla, till och med mer än jag älskar dig. Så när jag insåg hur svårt det var och hur smärtsamt det var att fortsätta att vänta på dig – då insåg jag också hur ont det gör Gud när han måste vänta på oss. Och Gud väntar verkligen på oss. Gud älskar oss så mycket att han har gjort allt möjligt för att få oss att vilja komma till honom och ta emot hans kärlek. Gud tvingar oss inte. Gud bara väntar och väntar, också när en del människor är arga på honom, hatar honom och gör en massa saker emot honom. Vår himmelske Fader slutar inte att vänta – precis som jag inte kunde sluta vänta – på grund av kärlek!

 Ja, Becky, klockan 25 minuter över nio på kvällen så kom du – en sådan lättnad, och vilken glädje! Jag var glad över att du var en flicka, och att Nathans önskan om en syster gått i uppfyllelse. Men jag såg på dig bara i några minuter och sedan förstod jag att vår väntan inte var över. Doktorn och sköterskan kallade det för en ”andningsdepression” – du hade inte andats direkt, du hade inte skrikit, och nu måste vi vänta igen för att se om du verkligen skulle bli vår Becky.

 I tre dagar väntade vi, hoppades vi, bad vi – vi ville så gärna att du skulle komma till oss, du var vår, och ändå hade vi inte hållit dig, vi kunde inte ta hand om dig: du var sjuk och vi väntade så hjälplöst!

 Och sedan, kära Becky, så berättade de för oss att du var borta. Du hade dött. Jag kunde inte tro det, jag bara kunde inte tro det!  Varför just du?  Varför just vi?  Varför måste vår långa, förhoppningsfulla, ängsliga väntan sluta på det här sättet? Det gjorde så ont i oss, Becky. Det var en blandning av smärta och vrede, hopplöshet och sorg, som jag aldrig känt förut. Ville Gud inte att vi skulle få ett barn till? Om inte, varför lät han oss under nio månader leva med ett sådant hopp och en sådan glädje, bara för att låta dig dö efter tre dagar?Var det något jag hade gjort? Skulle vi straffas? Om han hade förmågan att göra dig frisk, varför gjorde han inte det? Frågorna, smärtan, sorgen fortsatte att hela tiden virvla runt inom mig. Men jag visste att det här inte alls hjälpte Mamma. Hon måste känna samma smärta som jag upplevde – jag måste göra något för att hjälpa henne!

 Det kom på något sätt omedvetet först. Många gånger hade jag stått bredvid sörjande människor och läst ur Johannesevangeliets 14:e kapitel, läst de orden där Jesus tröstar sina lärjungar. Och så fann jag mig själv läsa för Mamma samma ord:

 ”Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Skulle jag säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.”

 …FÖR ATT OCKSÅ NI SKALL VARA DÄR JAG ÄR! Det kom plötsligt till mig, som en strimma av ljus över en fruktansvärt mörk himmel…Väntan  var inte över, väntan var inte slut! Och den här gången var det den bästa nyheten jag någonsin hört! Om du var hos Jesus, och en dag skulle vi vara hos Jesus också, då var du fortfarande vår Becky, då hade vi fortfarande en dotter, Nathan hade fortfarande en lillasyster, fast det var bara det att du var hos Jesus och inte hos oss. Vår väntan på att vara tillsammans var bara inte över än!

 

Den här gången blev väntan en ”välsignad väntan” och vi var så glada att allting inte var över, att du inte var alldeles borta!

 

Vi läser igen, i Uppenbarelseboken (21): ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

 Becky, vi saknar dig förfärligt, det finns tillfällen då vi fortfarande gråter – men, som Paulus en gång sade: ”Vi gråter inte som de som är utan hopp.”

 Vi har verkligen hopp. Hur konstigt det än kan verka, så hänger det hoppet ihop med någon annans död – Jesu död. Ja, Jesus dog också, Becky, så vår himmelske Fader vet personligen hur vi känner när vi förlorat dig.

 Och Guds son Jesus dog för att betala priset för alla de gånger som vi har vänt ryggen åt Gud och fått honom att vänta på oss. Men han väntade – därför att han älskar oss, tills vi tog emot hans kärlek. Och därför att vi tagit emot hans kärlek så har han gjort oss alla – dig, Mamma, Nathan och mig – till sina egna barn. Och det hem han har lovat att ställa i ordning för oss, det är Himlen.

 Gud har lovat att ta riktigt väl hand om dig i Himlen, Becky, intill den dag då vi alla är tillsammans igen med dig och honom i Himmelriket. Så vi väntar fortfarande, Becky, vi väntar på den underbara dagen! Och den här gången är vi glada för vi vet att du finns där. Himlen verkar mycket närmare oss nu!

 Men, under tiden, så har Gud lite flera jobb för oss att göra. Han vill att vi ska berätta för människor alla de saker jag har berättat för dig. Han vill att de ska veta, att han väntar på alla dem också, därför att han älskar dem, precis som vi älskade och väntade på dig.

 Vi ska göra vårt bästa för att hjälpa dem att ta emot hans kärlek så att de också kommer vara där, när vi träffas i Himlen.

 Gud välsigne dig, Becky – vi ses!

 Kära hälsningar,

Pappa

 

 

 

 ”Vi bad för dig ,Becky” (Obesvarad bön)

Kära Becky,

 Du kommer aldrig få veta, kära Becky (eller kanske kommer du att få det) hur mycket din mamma och pappa och bror, Nathan, bad för dig. Det började faktiskt långt innan du var född. Allt sedan Nathan föddes så längtade vi efter dig. Jag tror att vi tänkte att det kunde vara lite svårt för Nathan att vara enda barnet. Både mamma och jag har bröder och systrar och vi brukade ha så mycket roligt i våra familjer att det bara inte verkade riktigt för oss att inte hs fler barn. Så vi bad!

 Och en dag besvarade Herren våra böner och vi fick veta att vi skulle få ett barn till. Vi brydde oss inte särskilt mycket om ifall det skulle bli en pojke eller en flicka – vi var bara lyckliga över att du skulle komma. Men Nathan bestämde att du skulle bli en syster – så jag antar att det var därför som vi började tänka, och planera och be för dig som en liten flicka. Och tänka, planera och be, det gjorde vi. Det var så roligt!

 Att be var särskilt bra, Becky. Vi visste att det fanns en fysisk risk både för dig och för Mamma; vi tänkte också på den värld som vi tog dig till. Det är inte en helt och hållet lycklig värld. Där finns många bekymmer, problem och sorger lika väl som glädje och lycka. Vi ville det bästa för dig – vi ville att du skulle bli lycklig i det här livet. Vi ville att du skulle vara en kristen. Och vilken garanti finns det för oss som föräldrar att du skulle få ett lyckligt liv och inte råka ut för någon av de förkrossande svårigheter som kan hända i samhället. Ja, det finns ju inte någon garanti precis, men det finns bön. Och Gud, vår himmelske Fader, som älskar oss alla lika mycket och mer än till och med vi älskar dig, han har lovat att lyssna på våra böner och att se till att allt verkar för vårt bästa. Så det var bra att  be, Becky, och att känna sig trygg med att de saker som låg utanför vår kontroll, de låg inte utanför vår himmelske Faders kontroll. Det är så, därför att han älskade oss och vi älskade honom och bad honom ta hand om dig och Mamma och oss alla. Vi visste att han skulle göra det!

Lika mycket som vi trodde detta, Becky, så gick jag ändå in i en fruktansvärd kamp den kvällen som du föddes och de tre dygnen som följde därefter.

 Min första bön när du föddes var en tacksägelsebön. Jag var så lycklig! Mamma hade haft det besvärligt, men hon hämtade sig fint; och du var precis det som vi hade bett om! Min nästa bön gällde din hälsa. Jag visste att saker och ting inte hade fungerat så bra för dig, men jag kunde bara inte tro att något skulle vara särskilt allvarligt fel. Nästa dag fick vi veta annorlunda. Någonting var allvarligt fel! Läkarna och sjuksköterskorna gjorde det bästa de kunde för dig. Man tog in specialister, vi fick tillgång till det bästa inom mänsklig skicklighet och utrustning, men ändå såg utgången sämre ut, inte bättre.

 Vi förstod inte exakt vad de fysiska problemen bestod i. Vi visste att det hade uppstått en svårighet när du höll på att födas vilket resulterat i någon form av hjärnskada. Det var också något problem som utvecklade sig med dina lungor, och man var rädd att det skulle tillstöta lunginflammation. Det var så mycket som vi inte visste, och du såg så liten och vacker och hjälplös ut. Du låg i ett syrgastält så vi kunde se dig, men vi kunde inte röra vid dig eller hålla dig eller sköta om dig. Vi var helt hjälplösa! Vad vi visste, eller trodde, var, att du verkligen låg i Guds händer, Becky. Mänskliga ansträngningar hade sträckt sig så långt det var möjligt. Det fanns inget annat att göra än att be!

 En av de saker som höll min ande uppe var min läsning i Bibeln Jag kommer ihåg att jag läste evangeliet för nästkommande söndag, som var första söndagen i Fastan. Det handlade om en blind man som hela tiden ihärdigt fortsatte att ropa på Jesus, också när andra sade åt honom att vara tyst. Jesus hörde honom och botade honom och alla lovprisade Gud! Jag kommer ihåg hur jag lovade Gud om och om igen att om han gjorde dig frisk skulle jag aldrig upphöra att lovprisa hans namn! Sedan läste jag hela kapitlet 18 i Lukasevangeliet och det tycktes i sin helhet handla om bön, och om att vara ihärdig i sin bön. Jaha, om det var det som krävdes, då skulle jag göra det. Jag har aldrig bett innerligare och mer ihärdigt i hela mitt liv!

 Men på fredagsmorgonen dog du; du var borta, du skulle inte komma hem med oss för att bli vår dotter och Nathans lillasyster. Alla dessa böner – i dagar, månader och år, de förblev nu obesvarade! Gud hade inte besvarat våra böner, åtminstone, Becky, var det så det tycktes mig i det ögonblicket. Jag kände mig sviken, förvirrad och mycket, mycket ledsen.Men det fanns en annan röst som talade till mig också – den sade: ”När Gud säger `nej så är det fortfarande ett svar. Dina böner är inte obesvarade. Gud hörde och svarade, men hans svar va `nej`.”

 Men varför? Varför skulle hans svar till mig vara ”NEJ!” Jag kom ihåg hur många gånger Jesus hade botat människor, han hade räddat dem till och med ur dödens käftar. Varför skulle han säga ”NEJ” den här gången? Jag försökte tänka på tillfällen i Skriften när Gud hade sagt ”nej”.

 Och då, Becky, då blev jag skamsen. Hade inte Gud sagt ”nej” till sin egen son, till Jesus? Det hände i Getsemanes trädgård. Också Jesus stod inför döden, inför sin egen död, en grym, hård oförtjänt död! Och han bad så ivrigt, Becky, att han skulle slippa gå igenom detta, så hans svett kom ut som droppar av blod!

 Jag är också säker på att Gud älskade Jesus precis som jag älskar dig. Det måste ha värkt lika mycket i hans hjärta som i mitt, men likväl sade han ”NEJ”. Han måste ha sagt detta ”nej” i kärlek. Jag vet att det var kärlek; men det var av kärlek till dig och mig och för hela världen, lika väl som för hans son, Jesus!

 Du förstår, Gud såg mer än smärtan och lidandet i det särskilda ögonblicket. Han såg det ögonblicket i hela evighetens perspektiv. Han såg att Jesu död skulle kunna innebära frälsningen för dig och mig, Becky, och för Mamma och för Nathan, och för alla som kunde ta emot hans kärlek.

Ja, han sade ”nej” till Jesus i kärlek; och Becky, jag kan bara tro att det också var i kärlek som hans svar till oss var ”nej”. Vi kommer antagligen aldrig förstå detta ”varför” – ”Hans vägar är ovanför våra vägar och hans tankar är ovanför våra tankar.” Men det finns en sak som jag är så glad över att jag vet, och det är att HAN ÄLSKAR OSS, OSS ALLA, och att detta svar ”nej” på något sätt kommer att leda till något gott.

 När Guds vilja har skett, behöver vi inte veta alla skälen till ”varför”. Allt jag behöver veta är, att han fortfarande älskar mig – också när han säger ”nej”. Paulus sade en gång om att förstå: ”Nu ser vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då ska vi se ansikte mot ansikte.”

 Jag är så lycklig, Becky, att jag kan tro att du är med honom ”ansikte mot ansikte”. Vi ser fortfarande dunkelt i det där spegelglaset – men en dag kommer vi också att se honom, och dig, ”ANSIKTE MOT ANSIKTE”.

 Tills dess – Gud välsigne dig!

Kära hälsningar,

Pappa


 

 ”Din nallebjörn berättar om kärlek” (Oemottagen kärlek)

 

 Kära Becky,

 I går kväll gick jag in i ditt rum bara för att vara stilla och för att tänka lite grann. Mamma är fortfarande på sjukhuset och Nathan är hos sin kusin Martha, och jag är hemma ensam.

 Ditt rum är ett vackert litet rum och jag skulle vilja berätta för dig om det, men det ska jag spara till en annan gång. Just nu skulle jag vilja berätta för dig om det viktigaste i hela världen. Jag ser det och jag känner det här i ditt rum. Det viktigaste i hela världen är KÄRLEK, Becky! Jag vet att du har känt kärlek och att du vet vad det är, kanske mer än jag, för i ditt korta liv här på jorden fick du aldrig erfara de sår som följer av det hat och den kärleksbrist som många så ofta kan få uppleva. Du har snarare fått uppleva vår Frälsares kärleksfulla armar – Frälsaren, som likt en herde lyfter upp ett skadat lamm och bär det in i fårahuset, han har på samma sätt fört dig till sitt eviga hem av kärlek och omsorg. Men ändå, Becky, så vill jag för vår egen skull berätta för dig om kärlek så som vi erfar den – eller erfar förlusten av den.

 Kärlek är något som det är verkligt svårt att tala om, den är något du känner och märker. Jag känner den just nu – för dig. Men eftersom du inte är här, och jag älskar dig så mycket, blir kärleken till en värk långt inne i mitt hjärta. Den blir till en stor klump i halsen, en klump jag inte kan svälja. Den blir till ett slags själsligt lidande som finner få ord för uttryck – utom på det sätt jag redan sagt, helt enkelt: ”jag älskar dig”.

 Men i går kväll, när jag steg in i ditt rum, fick jag känna och se något nytt om kärlek. Det kom till mig när mina ögon föll på din vagga och där, i ena änden, satt din lilla rosa nallebjörn. Han är mycket mjuk och kramgo`. Jag vet att du skulle tycka om honom. Nallebjörnar kan egentligen inte prata, men om de kunde det så är jag säker på att din lilla Nalle skulle säga: ”Var är Becky? Jag är ensam. Man gav mig till henne, jag tillhör henne. Jag är här i hennes vagga men hon är inte här så att hon kan ta mig!”

 Du förstår, din Nalle är en bild för kärlek, och kärleken vill sträcka sig ut. Den vill ge av sig själv och den vill bli emottagen. Din nallebjörn är en symbol för kärlek, kärlek som väntar på dig, som vill ge sig själv till dig, men du är inte här för att ta emot den. Din Nallebjörn berättade för mig om den hjärtskärande upplevelsen av ”oemottagen kärlek”.

 Och när jag såg mig runt omkring i ditt rum, så såg jag många symboler för ”oemottagen kärlek”.

 Jag såg de små plaggen som det var tänkt att jag skulle ta med till sjukhuset för att ta hem dig i. Jag såg de små sockorna, de små tofflorna, den lilla skallran som Nathan hade tyckt det var så roligt att få ge till dig, ja, till och med den lilla stapeln av blöjor som Mamma gjort i ordning, redo att användas.

 Jag såg mer än ett rum fyllt med saker för ett nyfött barn. Jag såg ett rum fyllt med kärlek –kärlek till dig, som du aldrig fick ta emot.

 I det ögonblicket, Becky, lärde jag mig något mer om vår himmelske Faders kärlek. Jag vände mig till honom, som jag gjort så många gånger under de få sista dagarna för att låta hans kärlek än en gång hela min sorg. Och sedan tänkte jag: om det gör så ont för mig som far att inte kunna ge min dotter de uttryck för kärlek som har gjorts i ordning för henne under de här sista nio månaderna, hur mycket mer ont gör det inte för vår himmelske Fader som har väntat på oss sedan tidens begynnelse, och ändå tar inte alla emot hans kärlek. Den kärlek han så förtvivlat gärna vill skänka oss, hans jordiska barn, kostade honom Jesu död på korset, och ändå tas den ofta inte emot. En del människor vänder honom bara ryggen och tar inte emot. En del vill ha kärleken för sig själva och vill på grund av själviskhet, eller fördomar eller lättja inte dela den med andra. Och på grund av själva sin natur måste kärlek delas, annars går den förlorad.  Och det finns andra som bara inte låtsas om Gud och lever sina liv som om han inte fanns, eller som skapar undanflykter!

 Jag kan inte ens föreställa mig hur illa det måste göra Gud att hans kärlek inte tas emot!

 Becky, vi ville ge dig vår kärlek på alla de där små sätten som man i en familj ger varandra kärlek, och det gör ont när vi inte kan det. Men det finns en större kärlek, kärleken från Gud, vår himmelske Fader, och hans kärlek håller oss uppe också nu när den omsveper dig. Det är medvetenheten om att hans kärlek har tagits emot av dig och att den tas emot av oss, som helar vår smärta och hjälper oss att leva i hoppet om att den kärleken en dag ska föra oss samman igen.  

 Ja, jag är glad att din Nalle i går kväll berättade någonting nytt för mig om vår himmelske Faders kärlek. Nu vill jag ännu mer hjälpa andra människor ta emot den kärlek han har berett och så förtvivlat gärna vill skänka till dem.

 Han berättade för oss i en bibelvers, som barn ofta tycker om att säga: ”Så älskade Gud världen ( det är du och jag och vi alla, Becky) att han utgav sin ende son (det var Jesus) på det att var och en som tror på honom (det betyder vem som helst som tror att han älskar oss och är villig att personligen ta emot hans kärlek) inte skall förgås (det betyder att vara åtskild från honom) utan ha evigt liv ( det är där du är Becky, det är Himlen, och det är bara därför att Gud älskade oss!).”

 Du förstår, så länge som jag vet att du är hos Gud och tar emot hans kärlek, så gör det inte riktigt lika ont att du inte är här och tar emot vår kärlek.

 Livets verkliga tragedi skulle vara om du var här och vägrade min kärlek, inte ville ta emot den. Det är det som händer med Gud och hans kärlek är så mycket större – till och med större än min – att jag inte kan förstå hur han kan klara av det. Och vad som är en ännu större gåta: hur kan människor vägra ta emot den kärleken?

 Ja, Becky, jag ska berätta för Nalle att du inte vägrar ta emot vår kärlek – utan du har gått före oss för att ta emot vår himmelske Faders kärlek. Vi tar emot den här också och vi försöker hjälpa andra att ta emot den.

Barnen sjunger ”Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord…”. Jag är sannerligen glad att han gör det, Becky, och jag är sannerligen glad att vi vet det!

 Vi ses,

Puss och kram från

Pappa

                                                                                                                                   

”Du hade Mammas hår och min näsa” (Outnyttjade arvedelar)

 

 Kära Becky,

 Det har gått sex veckor nu sedan du var med oss de där tre korta dygnen. Ofta återupplever jag de där dagarna i mitt hjärta och i mina tankar. Ibland verkar det så overkligt, och sedan är jag så tacksam att medan tiden gradvis läker smärtan och värken, så har den verklighet som var ditt liv inte förändrats. Du är en verklig person. Vi har verkligen en dotter; Nathan har verkligen en syster – det är bara det att du inte är hos oss, du är hos Jesus.

 Jag kommer ihåg hur du såg ut, Becky. De flesta spädbarn ser likadana ut för mig, men hos dig var det några drag som verkligen var våra. Du hade Mammas hår – det var inte rött som Nathans, det hade en mjukare rödaktig ton. Din näsa såg ut som min – man brukade kalla den för ”potatisnäsa” när jag var liten för den var så mycket mindre än den typiska ”Almquistnäsan”.

 Vet du, Becky, de där sakerna får mig att undra. Jag undrar över allt det där som du skulle ha varit, om du hade levat. En del saker skulle ha ärvts av mig, andra saker skulle ha ärvts av Mamma. Men allting taget tillsammans skulle ha blivit du; en unik person, en individ med en egen personlighet, som tyckte om vissa saker och tyckte illa om andra, som hade dina egna känslor, dina egna idéer, dina egna ideal, din egen mening – MENING? Hade du en mening, ett mål eller hade du inte det? Under tre korta dygn, vilken mening kunde du ha haft?

 Hade Gud en mening för dig, Becky? Om han har en mening med mig eller med någon, skulle han inte ha en mening med dig? Men var hans mening med dig uppnådd eller var den ofullbordad? Hade du en outnyttjad arvedel, eller en ofullbordad mening därför att ditt liv inte var levt? Eller hade allting uppnåtts enligt Guds avsikt och plan – på dessa tre korta dagar?

 Jag önskar du kunde svara mig, Becky, därför att på din sida av evigheten är jag säker på att det finns ett svar. Men för mig i dag är det fortfarande så att jag måste leva genom tro, och tro är inte något rationellt. Tron kräver inte svar på alla frågor, snarare accepterar tron det som Gud säger, och lever med det.

 Gud har sagt några underbara saker om livet, Becky, och antingen livet varar i tre dagar, som ditt liv, Becky, eller i 33 år, som Jesu liv, så är de sakerna lika sanna.

 Gud har sagt att livet har en mening. En ängel talade med Jesu moder om detta redan innan han var född och sade till henne att Jesus skulle bli en stor man, att han skulle få en tron och att hans kungadöme skulle vara utan slut.

 Maria förstod inte allt detta då, och säkert förstod hon det inte när hon stod i skuggan av hans kors och såg honom dö en brottslings död. Också hon måste ha tänkt på hans ”outnyttjade arvedel”, vilka möjligheter han hade – vilken god son han hade varit – hur mycket gott han fortfarande kunde göra i världen, om han bara tilläts att leva! Men han dog för vredgade människors händer.

 Men kärleken drev Maria tillbaka på påskdagen. Och tron uppenbarade slutligen för henne, och för oss, meningen i de tre orden som ängeln hade givit henne för länge sedan: ”Han kommer att bli stor, han kommer få en tron och hans kungadöme kommer att vara utan slut.” Ängeln sade på påskdagen: ”Han är inte här, han har uppstått!”

 Guds mening fanns där – den var fullbordad! Och vilken arvedel det än var som Jesus lämnat outnyttjad av hans relativt unga liv, så hade den mer än uppvägts genom att ge till dig och till mig arvet av hans ”rike utan slut” – evigt liv!

 Den delen av ditt arv, Becky, har du redan utnyttjat. Jag vet inte vart ditt outnyttjade arv hade fört dig i denna värld, om du hade levat, men vad som är av avgörande betydelse är att den arvedel som du har utnyttjat -  som bereddes dig av Jesus och hans död – har fört dig till Himlen, till hans ”kungadöme utan slut”.

 

Detta, kära Becky, är meningen med ditt liv – precis som det är meningen med alla våra liv, antingen livet varar i tre dagar eller i tre dussin år och tio därtill!

 Det är det som Paulus skrev om i brevet till Efesierna (kap 1):

 ”Välsignad är vår Herre, Jesu Kristi Gud och fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse, som genom Jesus Kristus finns i himlen, liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek.

 Han har förutbestämt oss till att få söners rätt genom Jesus Kristus och förenas med honom – det var hans viljas beslut – till pris och ära för den nåd som han har skänkt oss med sin älskade son. I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser – så rik är den nåd med vilken Herren har låtit all vishet och klokhet flöda över oss.

 Och han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden. I honom har vi fått vår arvslott, förutbestämda därtill av  honom som låter allt ske efter sin vilja och sitt beslut: vi skall vara Gud till pris och ära, vi som redan på förhand satt vårt hopp till Kristus.”

 Å, Becky, jag är så glad att vi äger en evig arvedel som inte kan rövas bort av döden utan snarare bekräftas genom döden, och förblir vår i evighet!

 Ja, jag skulle vilja ha sett dig när du tog i besittning den jordiska arvedel som vi drömde om att få skänka dig, men Gud hjälper oss att vandra i tro. Det betyder att vi tryggt kan överlämna dig till hans evighets arv, det arv som vi också kommer dela med dig en dag!

 Kära hälsningar, med kärlek och i tro                           

Pappa


                                                                                      

                      ”Det är Påskdagen, Becky” (En tom plats)

 Kära Becky,

 Det känns ganska konstigt att skriva till dig nu, efter sexton år. Sexton år är en lång tid för oss, men för dig vet jag att det inte har någon mening alls. Himlen, eller det eviga livet, är inte begränsat av tiden, så i går, eller för sexton år sedan är samma sak som idag. Det får mig att undra över flera saker, Becky. Är du fortfarande en baby? Eller är du den blomstrande sextonåriga smultronblonda som jag tror du hade varit om du fortfarande varit med oss? Jag vet att Himlen är ett helt annat liv. Paulus sade en gång: Vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom (1 Kor, 2).

 Men eftersom jag inte befinner mig i Himlen ännu och det är sant att jag inte anar det Gud berett åt oss, måste jag tänka på dig som jag alltid gjort, som min lilla babyflicka. Jag tänker ofta på dig, Becky, du är fortfarande en mycket verklig och viktig del av mitt liv. Varje år tänker jag på hur gammal du skulle vara, vilka saker du skulle göra, vilka vänner du skulle ha, vad du skulle tycka om, hur du skulle se ut. Men sedan kommer jag alltid tillbaka till hur jag kände dig för sexton år sedan, och du är fortfarande min lilla babyflicka.

 Jag vet att små babyflickor för det mesta inte är intresserade av en massa vuxensaker, Becky. Men så är det också så, som jag skrev i det första brevet, att de här breven mera är till för mina behov än för dina. Och det finns något mycket viktigt som jag alltid har velat tala om för dig. Jag tänker mycket på det när jag tänker på dig, och de här breven verkar ofärdiga innan jag har berättat det för dig. Det handlar om påsken! Ända sedan du föddes och levde bara de där tre dagarna med oss har jag alltid velat berätta för dig om påsken! Påsken är faktiskt den allra största händelse som någonsin har inträffat – och den är det enda som gör det möjligt för mig att skriva till dig.

 Men innan jag berättar för dig, tror jag att jag först skulle vilja återge några av de saker som har hänt under de senaste sexton åren. De passar också ihop med berättelsen om påsken.

 Ibland verkar sexton år som en lång tid, men så kan de också ibland verka som bara några få dagar. Vi har flyttat till sta´n, Becky. Det var svårt att lämna vårt vackra hus och vår kyrka på landet, och särskilt svårt att lämna de många underbara vänner som vi hade kommit att lära känna och tycka om. Men vi kände att Herren ledde oss till ett nytt ställe för att tjäna honom. Staden var livlig och spännande och helt annorlunda mot landet, fast vi upptäckte snart att människorna var ungefär desamma. Och Guds budskap är detsamma. Människors problem och behov är desamma och Guds svar i kärlek är detsamma. Vi fick upptäcka detta omigen på ett mycket personligt plan när vi fick veta att Mamma hade fått cancer. Det var en tumör i hjärnan, Becky, och inte mycket kunde göras åt den. Läkarna försökte allting, inklusive tre operationer, och Mamma klarade sig mycket bra genom alltihop. Hon levde i ytterligare fem år, och på många sätt var det de bästa åren i våra liv; och så dog hon.

 Nathan och jag kände oss fruktansvärt tomma och ensamma. Men ännu en gång, Becky, fann jag mig vara den som fick ta emot. Guds kärlek, hans ord av tröst och hopp, och hans löften om evigt liv upprepades för mig i ord om jag hade använt till andra – genom just de människor som vi hade kommit för att tjäna, älska och lära känna. Det skedde på ungefär samma sätt som när du lämnade oss. Även om vi visste att slutet närmade sig för Mamma, så är det fortfarande en chock när det inträffar. Det värsta är den där tomheten och ensamhetskänslan; och det verkar en tid bli värre innan det börjar bli bättre.

 Förändringen från att det var värre till att det blev bättre, den kom, Becky, när jag började förbereda min påskpredikan det året du dog. Jag gav predikan titeln ”Från ett tomt rum till en tom grav”. När Mamma dog kom upplevelsen  tillbaka till mig. Jag visste att jag hade stått i ett tomt rum förut, så den här gången visste jag i vilken riktning jag skulle titta. Det var mot en tom grav!

 Historien om den tomma graven, Becky, är historien om påsken. Det är en underbar berättelse! Det finns människor, miljontals människor, runt om i världen som känner till och älskar den berättelsen Jag har känt till den hela mitt liv. Men aldrig har berättelsen om påskens händelser haft den betydelse den hade den dagen jag stod ensam i ditt rum och visste att du aldrig skulle komma hem för att vara där och ta i besittning allt det vi gjort i ordning till dig. Ditt plats var där, Becky, redo för dig. Det var så vackert, alla tecknen på din närvaro var där...dina söta små kläder, dina leksaker, för det mesta nya förutom några som Nathan skänkt dig av sina saker. Din vagga med din lilla nalle som tålmodigt väntade, ditt skötbord, en gungstol...allt fanns där. Det var din plats, Becky, men det var tomt...du var borta, och du skulle aldrig vara där. Det var ”ett rum utan innehåll”. När jag stod där kände jag mig så ensam som jag aldrig känt mig i hela mitt liv. Aldrig hade en plats varit så tom...och aldrig hade jag varit så ensam!

 När jag nu tänker tillbaka på det här, ungefär sexton år senare, så gör det fortfarande ont. Smärtan, klumpen i halsen, tårarna i ögonen är där. Det gör ont och det säger mig hur mycket jag verkligen älskar dig. Men sedan är det något annat som kommer tillbaka. Det är en upplevelse som tycks komma ut ur den svarta tomheten i en grav. Det var så ditt rum kändes, Becky, som en grav. Men nu tycks upplevelsen komma långt bortifrån och för länge sedan. Till en början känns det ensamt och smärtsamt. Men sedan förändras det. Det blir ljusare och klarare och plötsligt brister något ut i middagssolens klarhet och ropar: ”Han har uppstått, han har uppstått, han är inte här, han har uppstått! Jesus lever!”

 Jag minns hur jag stod där i ditt rum, första gången det hände. Jag antar att påskberättelsen fanns där i mitt undermedvetna eftersom det var den predikan jag höll på att skriva. När jag stod där ensam, full av plåga, kunde jag känna smärtan som kvinnorna känt vid Jesus grav. Också de hade stått ensamma, lidande. Också för dem var det mycket mörkt och eländigt, inte bara för att de visste att graven var tom, utan för att de visste att Jesus var död. De trodde faktiskt att Jesu kropp låg i graven. Det här var ju den grav där han hade begravts och de hade kommit för att smörja hans kropp med välluktande oljor, ungefär som vi sätter blommor på en grav. Graven var som en grotta med en stor sten rullad framför öppningen. Men Jesus var död, den som de trodde var Messias, Frälsaren, Herren. De kunde knappt tro det, men de hade sett honom dö och nu var de ensamma och mycket, mycket sorgsna.

 När jag stod där i ditt rum kände jag på samma sätt, kände mig nästan sviken, med en blandning av sorg, vrede, smärta och ensamhet. Men sedan började historien förändras. I början var det bara en berättelse, den var från Bibeln, för länge sedan och långt borta. Jag trodde på den, men den förändrade egentligen inte din tomma plats…eller min ensamhet. Men sedan hände någonting – det var som om den där rösten började säga till mig, i presens: ”Han är inte här, han har uppstått.” ”Hon är inte här, hon är i Himlen!” Och det var då som mörkret sprack upp i middagssolens klarhet och jag ville ropa: ”Hon är i Himlen!” ”Hon är i Himlen!”

 Vilket under! För kvinnorna blev Jesu tomma grav den mest underbara nyhet som världen någonsin fått höra. För mig var ditt tomma rum tragisk sorg och ett krossat hjärta – tills jag såg Jesu tomma grav. Och då fick jag syn på ett nytt hopp och ett nytt liv! Kristi löften blev verkliga för mig därför att jag trodde att de var verklighet för dig. Än en gång hörde jag Jesus säga:

 ”I min Faders hus finns många rum. Skulle jag säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.”

 ”Jag är uppståndelsen och livet; den som tror på mig skall leva, om än han dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.”(Joh 11: 25 – 26)

”Eftersom jag lever, kommer ni också att leva!” (Joh 14:19)

 Detta är påsken, Becky. När kvinnorna vid graven upptäckte att den var tom och fick veta att Jesus levde, berättade de den goda nyheten för alla som följt honom. Och det händer fortfarande. Vi får fortfarande höra de goda nyheterna, och vi berättar dem fortfarande för andra! Jesus lever, det finns en Himmel, och nu är både du och Mamma där tillsammans med honom. Påsken betyder att döden inte är slutet. Ondska och lidande och ensamhet har kommit till sitt slut, och döden har blivit porten till det eviga livet. Paulus sade en gång: ”…döden har vänts till seger…tack vare Gud som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.”

 Ja, Becky mycket har hänt under de senaste sexton åren. Men att se på livet genom påskens ögon gör all skillnad i världen. Jag känner att jag kan leva igen! Du förstår, påsken betyder inte bara evigt liv för dig och för Mamma, den betyder också liv för Nathan och mig på den här sidan av evigheten. När jag vet att allt är bra med dig och Mamma, då kan jag gå och göra saker rätt för oss också. Vi har fortfarande våra ensamma stunder, det finns de där stunderna när jag finner mig själv så att säga stå i ett tomt rum. Men nu vet jag alltid åt vilket håll jag ska se. Att se ”genom påskens ögon” kan på ett annat sätt sägas: att varje dag leva genom tron på en levande Herre! En gammal psalm refererar till tron som till en ”helande vattenflod” och det är precis det som jag har funnit den vara.

 Nathan har vuxit upp till en ung man nu, Becky. Han går på college och det går mycket bra för honom. Han vet inte än vad han skall ägna sig åt för yrke, men det är också något som är så bra med att leva i tron – vi behöver inte alltid veta allting. När vi lever i tror på en levande Herre, så leder han oss framåt steg för steg, och dag för dag. En del nya saker har hänt också i mitt liv. Jag har gift om mig och har nu en hustru och tre styvbarn förutom Nathan. Min fru och hennes barn har gått igenom ungefär samma erfarenhet som jag och Nathan när deras pappa dog i en hjärtinfarkt. Jag tror att Herren hjälpte oss alla att ”bli levande igen” genom att föra oss samman i en stor gemensam familj.

 Som jag sade i början, så känns det lite konstigt att skriva till dig nu efter  sexton år, men jag är väldigt glad att jag har gjort det! Det är lite svårt att gå tillbaka, gå igenom den gamla smärtan och sorgen, men jag var tvungen att göra det för att få påsken att betyda det den gör för mig idag. Becky, tack för att du lyssnat. Det var fint att besöka dig igen, särskilt när jag kunde berätta för dig de bästa nyheterna i världen, berättelsen om påsken .Det var också skönt att kunna tala om för dig att Nathan och jag har det bra. Vi älskar vår familj – och du är fortfarande en del av den, fastän du är i Himlen, tack vare Jesus och påsken!

 Glad påsk!

 Kära hälsningar

 Pappa

 

Slutord

Det finns ett nätverk FEBE för föräldrar som förlorat ett barn. Du kan nå nätverket antigen genom att ringa deras jourtelefon 0736-237 551 eller deras hemsida www.febe.net

 

____________________________________________________________________

 Ansvarig utgivare Kjell Vagnhammar © 2012

 

 

 

 

Letters to Becky

by Pastor Jim Almqvist - English version

 

 

 

 

 

 

 

 

FEBE är ett nätverk för föräldrar som förlorat barn. Du kan nå FEBE per jourtelefon 0736-237 551 eller deras hemsida www.febe.net