S:ta Maria kyrka den 5 april 2009

 

Palmsöndagen

Evangelium enligt Markus 11:1-11 

Psalmer: 135, 443 lovsång, 442, - , 738, 701:1 Litanian, 45, 138:4.

 

Jesu intåg i Jerusalem        Relief;  Nordportalen, Baptisteriet, Florens

Vägen till korset

Se, vi går upp till Jerusalem. Vi närmar oss nu Jerusalem och det som där skall ske den första Påsken. Beslutsam och utan tvekan ställer Jesus färden till den heliga staden fastän han vet vad som väntar honom där. Han har talat om det för sina lärjungar, men de har vägrat att ta till sig det. Men själv är han medveten om vad som väntar honom där när han väl kommer fram. Avsnittet före där vår text börjar talar om hur Jesus, på väg mot Jerusalem, kommer till Jeriko. Där möter honom en blind man, Bartimeus, som har en brinnande bön: Davids son, förbarma dig över mig. Gör så att jag kan se igen. Många vill tysta ner mannen, men Jesus tar sig tid med honom och botar honom. Vägen mot lidandet blev alltså en kärlekens väg, där Jesus in i det sista gör väl och hjälper människor i nöd. Han vet vad som väntar, och ändå tar han sig tid med enskilda människor i nöd.

Och nu, i vårt evangelium, börjar intåget i Jerusalem. Jesus låter lärjungarna förbereda intåget. De skall gå och hämta en åsna, som ännu ingen har suttit på, en bestämd åsna, och av allt att döma känner Jesus ägaren eftersom lärjungarna får med sig en hälsning som fungerade som ett lösenord för att de skulle kunna ta åsnan och gå iväg med den. Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.

Det är värt att notera, att lärjungarna gjorde som Jesus befallde. De tvekade inte utan gick iväg och hämtade åsnan. Detta blir en utmaning till oss: gör vi som Jesus säger? Tar vi hans ord på allvar? Eller delar vi en sekulariserad kyrkas hållning där man blygs för evangeliet, blygs för att bekänna Jesus Kristus som världens försonare och frälsare? Det finns många röster i dag som menar att alla religioner är lika mycket – eller litet – värda och att det därför skulle vara fel att framhålla Jesus på bekostnad av andra religioner. Men Jesus är unik. Han är den ende som gått vägen till Jerusalem för oss för att försona oss med Gud och öppna en väg för oss till livet. Gör vi det möjligt för människor att få möta honom, att få ta emot honom och hylla honom? Kristendomen är nämligen inte främst en lära utan en person, Jesus från Nasaret. Samme person som tog sig tid med den blinde Bartimeus och botade hans ögonsjukdom.

Innan Jesus sätter sig upp på åsnan lade de lärjungar som hämtat den upp sina mantlar som ett sadeltäcke. Så kan färden börja. Vägen är kantad med människor som har hört talas om Jesus och som nu vill se honom på närmare håll. Många är fyllda av en längtan efter mening och mål i livet, efter en grund att bygga sina liv på, efter något som håller att både leva och dö på. Är Jesus månne den de söker? Det verkar som om många av dem var övertygade om att så var fallet. De brer ut sina mantlar på vägen – som vår tids röda mattor. Andra tar löv från träden och strör ut dem på vägen där Jesus skall rida fram. De gör det som vi sjunger om i Adventspsalmen: bereder väg för Herren. I glädje över det som sker börjar folket sjunga Hosiannasången. Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Samtidigt som Jesu intåg i den heliga staden sker i enkelhetens tecken – han rider på en åsna och inte på en häst – utvecklar det sig till en fest med pompa och ståt. Människor har hört talas om  honom, en del har sett de under och tecken han har gjort, och nu finns han där mitt framför deras ögon. Därför brister de spontant ut i Hosiannasången och ger Jesus sin hyllning. Det som hände var inte styrt av slumpen. I det som skedde uppfylldes profetior om Messias som Gud lovat sända till sitt folk för att frälsa och rädda det. När människor såg med sina ögon och hörde med sina öron avslöjades bit för bit hur Gud nu uppfyllde sitt löfte till människor.

        

 

När Jesus kommer in i staden går han fram till templet. Det var då sent på dagen och han vände tillbaka till Betania där de övernattade. I Betania fanns ju de tre syskonen Marta, Maria och Lasarus. Dagen därpå kommer Jesus och lärjungarna tillbaka till Jerusalem. Där upptäcker Jesus att templet förvandlats till en marknadsplats. Där växlades det pengar och handlades med offerdjur. Jesus kör iväg handlarna och bankirerna och säger att templet skall vara ett bönehus och inte ett rövarnäste. Därmed pekar han fram mot det som skall ske genom försoningen på korset. Det är han, Jesus, som skall bringa försoning för våra synder. Och då behövs inte längre några offer med djur. Den blodiga gudstjänsten sker slutgiltigt på korset där han ger sig själv för att bringa försoning och frälsning. Han blir på en gång både översteprästen som offrar och det offer som frambärs. När Jesus rensar templet ger han således en föraning om det nya livet, livet i Jesu efterföljd.

I dag får vi göra sällskap med de många människorna som följde Jesus när han red in i Jerusalem. Också vi har ju hört talas om honom på olika sätt. Som det heter i en gammal sång: Jag har hört om Herren Jesus hur han gick på stormigt hav, hur som vind och vågor tystnat på hans bud. Väl han gjorde, hjälpte alla, tröstade på sorgens dag. Jag är glad att jag får sjunga Han är likadan i dag.

Så är vi alla inbjudna att följa honom, att delta i hyllningssången, att vara hans lärjungar. Det var för vår skull han gick till Jerusalem för att lida och dö. Men vägen till korset är inte bara vägen till döden utan också vägen till livet. Jesus bär vår skuld. Ja, han som bar all vår skuld in i förlåtelsen, han är vårt hjärtas fred, Jesus för evigt (SvPs 74:2). Korset har gett honom det namn som är över alla andra namn för att alla folk och stammar en gång skall sjunga hans lov. Men redan här och nu får vi sjunga lovsången till hans ära. Ja, Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus, de fattigas konung. Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång.

Palmsöndagen 2009. Vi inbjuds att följa Jesus på vägen. Vi har sett det människorna den gången inte sett: att det efter bitter Långfredag kommer en Påskdagsmorgon med ljus och glädje och liv. Det var för att ge oss en Påsk som Jesus valde korset. Vi är döpta till att leva med honom, till att dö med honom och uppstå med honom. Och nu, inför Stilla veckan, får vi be med psalmens ord: O Jesu Krist, som ur din grav stod upp med evigt liv och gav det ut åt världen vida, giv mig ditt liv att även jag må efter bitter Långfredag min Påskdagsmorgon bida (SvPs 304:4). Amen.

Gert Nilsson