S:ta Maria kyrka den 31 maj   

Pingstdagen

Evang. Joh 14:25-29. 2009

Psalmer: 53, 367, 161, - 162, 52 10

 

ANDEN SOM BÄR OCH LEDER

Vår text hör hemma inom det som är Jesu avskedstal till sina lärjungar och vänner. Han förbereder dem på vad som skall komma – för hans egen del och för deras. Han vet, att de har svårt att ta till sig det som han säger. Och han vet, att livet för dem kan komma att bli allt annat än en dans på rosor. Hela hans avskedstal genomsyras av omsorg om dem. Men det är inte bara sorg och möda, kamp och strid, smärta och förföljelse som skall drabba dem. Han kommer att se till att de inte är ensamma och utlämnade. Därför vill han styrka dem och utrusta dem till att gå framtiden till mötes. Mitt i allt skall de få bäras av och vila i den gudomliga kärleken, en korsmärkt kärlek som vill omsluta och omfamna dem alla, oss alla.

Jesus säger att han skall sända Hjälparen till dem. Denne hjälpare är ingen mindre än Guds Helige Ande. Om denna Ande talas det redan i skapelseberättelsen, den livgivande Anden som skapar liv. Blås på mig, skaparvind, eviga andedräkt, så att till kropp och själ jag blir renad och hel och läkt (SvPs 368:1) heter det i en psalm. Det är denna Guds livgivande Ande som Jesus vill sända till lärjungarna och vännerna för att stödja och bevara dem.

Det var konfirmation, på den tiden när det hölls förhör. Prästen frågade efter kyrkoårets tre stora högtider. En pojke viftade ivrigt med handen och fick frågan. Glad i hågen började han; jul, påsk och…varpå följde en pinsam tystnad. Men, så plötsligt, sken han upp och sade: sommar. Det var nog mer än en som drog på munnen och tyckte att pojken svarat fel. Och naturligtvis – det var ju pingst prästen hade väntat sig som svar. Men frågan är om svaret var så fel. För vad är det för krafter som är i rörelse under våren och sommaren om inte just Guds Ande, den Ande eller vind som Gud lät blåsa över jorden i skapelsens morgon, den Ande som låter oss röras och andas och vara till. Om Gud drar tillbaka sin Ande vissnar allt, dör allt, förgås allt.

Men vad är det då som vi behöver hjälp med? Jesus säger att Anden skall lära oss allt och påminna oss allt som Jesus har sagt. Det var ju så med de första lärjungarna att de hade svårt för att ta till sig det som Jesus talat till dem. Och jag tror att detsamma gäller oss. Därför behöver Anden påminna oss om Jesus, att Jesus har kommit för att frälsa och rädda oss, att han är den som vill forma oss till att bli de människor som Gud avsåg den gången han skapade oss. Vi har alla varit små en gång. Då var det nog med oss som med de flesta barn att vi en viss tid befann oss i vad vi skulle kunna kalla för kan-själv-åldern, då när vi inte ville ha vuxnas hjälp utan envisades med att vilja klara oss själva. Och ofta gick det då som det gjorde: att vi föll, att vi missade målet, att någon fick ta oss i handen och hjälpa oss tillrätta. Det är lätt att vi också hamnar i en andlig kan-själv-ålder, att vi vill leva på vårt eget sätt, att vi själva vill konstruera en väg som leder till Gud, att vi tänker att var och en blir salig på sitt sätt. Men inte ens en så till synes enkel sak som att tro på Gud klarar vi av oss själva. När Martin Luther ger sin förklaring till den Tredje trosartikeln börjar han med orden Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom. Det är den helige Ande som har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro…Samtidigt behöver Anden ständigt och på nytt övertyga oss om att Gud älskar oss. Som aposteln Johannes skriver: Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn (Rom 8:16).

När Jesus far tillbaka till sin himmelske fader och återtar sin gudomliga existens är det något han lämnar kvar efter sig, säger han: frid. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er, säger han. Med de orden menar han inte att livet för hans lärjungar skall vara lugnt och fritt från bekymmer, att vi skall leva på tillvarons solsida. Det berättas om ett par konstnärer som skulle skildra frid på en målning. Den ene målade en pastoral idyll, ett leende och soligt landskap som riktigt andades frid. Den andra målade ett upprört hav där vågorna gick höga och där det såg allt annat än fridfullt ut. Men i det upprörda havet stack upp en klippa, och i en skreva där låt en fågel och värmde sina ungar, obekymrad om den storm som rasade utanför. Jag tror att den bilden säger något om den frid Jesus talar om. I den gamla psalmboken fanns en vers i vårpsalmen Den blida vår är inne som uttrycker detsamma: Snart våren är förliden, Men, Jesu, när oss bliv. Med oskulden och friden Du oss din Ande giv, Att hjärtats stormar tystna Och själen uti ro Till dina bud må lyssna, På dina löften tro (SvPs 471:5 i 1937 års psalmbok).

Att äga Guds frid i sitt hjärta, det är att veta, att mitt i livets stormar och strider, mitt i tvivel och vånda, får vi vara Guds barn därför att vi är älskade av en kärlek som gick i döden för att vinna oss för livet. Även när allt tycks hopplöst, även när vi känner oss allt annat än saliga, får vi bäras av vissheten att vi är Guds barn och att vi får leva i hans kärlek. Anden vill ständigt påminna oss om det.

Men han som säger Jag går bort säger också Jag kommer till er igen. När han går till sin himmelske far sänder han ut sin Ande, sänder ut evangelium. Gå ut i hela världen och förkunna det glada budskapet, säger han till lärjungarna. Evangeliet är inget mindre än Guds närvaro i världen. Överallt där Ordet förkunnas, där nattvard firas, där människor döps och där människor kommer till tro är Gud närvarande, där verkar Gud genom sin Ande och sitt Ord.

När Jesus gick omkring i det heliga landet var han begränsad till tid och rum. Efter sin uppståndelse kunde han visa sig för vännerna än här och än där, han kunde gå genom stängda dörrar och visa sig där man minst väntade det. Men med Pingsten sprängs rummets och tidens gränser och Jesus finns överallt och alltid. Alla dagar, alltid, intill världens ände och tidens slut är han hos oss. Försoningsverket har han fullbordat, men sin kärlek ger han ut ständigt och på nytt. Den gudomliga kärleken tar aldrig fritt. Och där den tas emot sker undret att människor förvandlas i riktning mot större mänsklighet, att riktpunkten flyttas från oss själva till medmänniskan, att vi, med psalmens ord, kan på Guds jord få vandra och äga himlens frid (SvPs 197:4).

Så är han inte långt borta utan här mitt ibland oss. Den uppståndne och levande Herren går inte att binda till platser vare sig i himlen eller på jorden. Han är här, mitt ibland oss, livs levande. Till Pingstens budskap hör också att språkförbistringen är bruten. Berättelsen i Gamla testamentet om Babels torn visar hur människan ville inta Guds plats i tillvaron men att det resulterade i en språkförbistring som gjorde människor främmande för varandra. Detta främlingskap har upphört genom Pingstens Ande. Nu har språkbarriärer och rasgränser upphört där Jesus Kristus blir trodd och mottagen. I tron på Kristus behöver vi inte längre vara gäster och främlingar utan där är vi Guds barn och varandras syskon, Kärlekens ande, hand i hand lär oss som syskon att vandra. Samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra (SvPs 161:4) sjunger vi i en av psalmerna i dag. Om det är något som världen och vi alla behöver är det kärlek, den kärlek som inte söker sitt, den kärlek som ger ut sig själv för sina älskade. Det är denna Guds kärlek Anden vill för ut i hela världen och in i våra hjärtan.

Därför, säger Jesus, Känn ingen oro och tappa inte modet. På många håll i världen kostar det något att vara kristen. Där hör förföljelse för Kristi skull till vardagen. Men, säger Jesus, även när det blir så är jag med er. Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar (Matt 10:29-31) säger Jesus. Känn ingen oro och tappa inte modet. Det är Guds hälsning till oss denna Pingstdag. Den hälsningen vill Anden skriva i våra hjärtan. Och när vi lever med Guds frid inom oss vill vi också föra den vidare – till vår närmaste granne och till alla människor.

Amen.

Gert Nilsson