Söndagsrörelsen

Predikan av biskop Erik Aurelius annandag påsk 24 mars 2008.
 Johannes evangelium 20:19-23

Jag är vinträdet, ni är grenarna”, säger Jesus, när han talar om sig själv och om sin församling, om kyrkan, det vill säga om oss, sina lärjungar. ”Jag är vinträdet, ni är grenarna.”
Jesus är som ett träd och vi är som grenar i trädet. Vi är inne i honom som har segrat över döden. Han drar med sig oss genom döden ut i livet, genom varje motgång, varje besvikelse, ut till livet igen.
Ibland tänker man sig att kyrkan är en institution, en myndighet eller firma som erbjuder service: dop, vigsel, begravning, gudstjänster av olika slag och så vidare. Som en bensinmack dit man kör och tankar när det behövs, var och en för sig. Något som bara finns, oberoende av om det är några som tillhör kyrkan.
- Det vore som ett träd utan grenar. Men då är det ju inget träd utan en stolpe.
Ibland tänker man sig därför tvärtom att kyrkan består av människor som sluter sig samman, en förening av människor med ett gemensamt intresse, liksom det finns föreningar för dem som är intresserade av fotboll eller frimärken eller folkdans.
- Det vore som grenar utan träd: en hög med hopplockade grenar. Men det är ju inte heller ett träd utan en rishög.

Vi hör ihop

Jesus säger något annat: ”Jag är vinträdet, ni är grenarna.” Det är Jesus som är kyrkan - och vi. Eftersom vi hör ihop med honom är vi kyrka, från morgon till kväll och när vi sover också.
Det kostar i grunden ingen ansträngning att vara kyrka. Det är bara fråga om att lita på att jag hör ihop med Jesus. Det är hans idé: ”Jag är vinträdet, ni är grenarna.” ”Ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt er.”
Hur började detta? När finns det en kristen församling för första gången? Det är väl när Jesus vandrar med sina lärjungar på vägarna i Galileen. Men sedan blev han korsfäst och ”alla lärjungarna övergav honom och flydde”, står det redan dessförinnan, i Getsemane.
Hur blev det då med hans församling? Frågar vi det, så kommer vi till dagens evangelium, där Johannes berättar från den första påskdagen, den första kristna söndagen:

Samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem. [och lite längre fram:] Lärjungarna blev glada när de såg Herren.

Det sista kan man tycka är en överflödig upplysning. Men evangelisten menar nog att vi ska komma att tänka på vad han har berättat några kapitel tidigare att Jesus sa i sitt avskedstal till lärjungarna kvällen innan han korsfästes: ”Jag ska se er igen och då ska ni glädjas.”

Kommer varje söndag
Jesus ska komma tillbaka, det vet vi att nya testamentet lovar: Jesus kommer igen vid tidens slut. Men evangelisten Johannes vill öppna våra ögon för att Jesus inte bara kommer tillbaka en gång vid tidens slut utan varje söndag.
För berättelsen om hur Jesus kom till sina missmodiga lärjungar den första påskdagen, den fortsätter sedan med att ”en vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med”, med tvivel och allt. ”Då kom Jesus” till dem igen.
Det stör inte honom att tvivlaren är med. Tvärtom, det verkar som om han kommer särskilt till Tomas. Han kommer dit där något fattas.
Han kommer till sina lärjungar på sin uppståndelses dag och ”en vecka senare” - och en vecka senare igen, och igen och igen, ska vi förstå: söndag efter söndag. Så började det och så har det fortsatt.
Lärjungarna samlas den första dagen i veckan, det vill säga på söndagen, och Jesus kommer så som han har lovat: i evangeliets ord, i bröd och vin, till syndernas förlåtelse, liv och salighet.

Påskdag året om
Dagens evangelium berättar om den kristna församlingens ursprung och den kristna söndagens ursprung. Nu läser vi det på en måndag, men det beror på att det finns så mycket att berätta om den första påskdagen att allt inte fick plats igår, utan vi får ha en andra påskdag, en annandag, också.
Men egentligen är varje söndag en påskdag, Jesu uppståndelses dag. Den kristna församlingen firade påsk en gång i veckan långt innan den firade påsk en gång om året.
Rätt snart fick söndagen namnet ”Herrens dag”; det heter den redan i Uppenbarelseboken, och så heter den fortfarande i hela Sydeuropa, från Frankrike till Grekland (dimanche, dominica dies, kyriake).
Ibland har man samlats i hemlighet, gömt sig för mäktiga förföljare, till exempel under jorden i Roms katakomber.

Långt nedanför stjärnljus och blomster ej röjer oss lampor och ljud
vid edsvurna sammankomster och nattliga möten med Gud.

Men i regel har man samlats ovan jord, från 300-talet till och med i särskilda byggnader, ”kyr-kor”, med klocktorn. I alla sorters hus, byggda och vårdade med stor kärlek, från stora katedraler till små enkla kyrkor och sedan medeltiden också här i Kullings Skövde, har Jesu lärjungar samlats på söndagarna för att möta sin Herre.
Han kommer till oss och det är detta som gör oss till kyrka: att Jesus kommer till oss i ord och sakrament för att ge oss det vi bäst behöver: ro för våra själar.

Erik Aurelius

Predikan av biskop Erik Aurelius annandag påsk 24 mars 2008 i samband med återöppnandet av Kullings Skövde kyrka.
   

Läs Biskop Eriks övriga predikningar på Skara stifts hemsida