Livet mitt i döden

Predikan av biskop Erik Aurelius,  påskdagen 23 mars 2008


Text: Matt 28:1-20

Vad var det som drev Jesu lärjungar, en liten skara mer eller mindre apatiska människor som hade förlorat sin ledare och lärare och fasta punkt i tillvaron?
Vad var det som drev dem till att plötsligt bli levande igen, börja predika på gator och torg, resa omkring kors och tvärs i hela Medelhavsområdet och grunda kristna församlingar och till slut, i många fall, villigt gå i döden för sin tro? Varifrån kom deras nya livskänsla?
De måste ha varit övertygade om att Jesus verkligen har uppstått igen från de döda och visat sig för dem och sänt ut dem i världen med evangelium. Hur har de fått denna övertygelse? Det är inte så lätt att förklara om det inte är så att Jesus faktiskt har uppstått från de döda.

Vi kan inte begripa
Å andra sidan kan vi inte begripa hur detta skulle ha gått till. Är man död så är man död. Och om man då frågar: Behöver man bry sin hjärna med det här? Kan man inte uppskatta Jesus ändå och ha glädje av kyrkan ändå utan att fästa sig så mycket vid Jesu död och uppståndelse?
Så kan man fråga, och då är svaret för det första att det går bra, var och en får hämta hur mycket eller hur litet man vill i kyrkan. Men, för det andra, vill man att ens tro ska vara en styrka till vardags och särskilt i prövningarna i ens vardag, svårigheterna, besvikelserna, sorgen, då är det bra att växa in mot centrum i den kristna tron: Jesu död och uppståndelse.
För ju mer jag växer in mot detta centrum, desto mer kan min tro växa in i vardagslivet. Mitt vardagsliv, där jag får handskas med sjukdomar, förtal, dåligt samvete, allt möjligt som tär på livsglädjen och dödar den.

Döden i små portioner
Just så uppfattas döden i bibeln. Inte datumstämplad: först lever man och sedan en dag så dör man. Utan döden har vi ständigt kontakt med, i småportioner, i allt som dödar livsglädjen.
Och Jesu uppståndelse betyder inte bara att det finns nytt liv att hoppas på efter min slutliga död utan efter varje motgång, varje liten död, redan nu.
Jesu uppståndelse är ett hölje av liv och ljus som Gud sveper in oss i för att ge oss livsglädjen tillbaka mitt i dödens värld - som inte längre är dödens värld. Gud sveper in oss i Jesu uppståndelse när vi döps, när evangeliet predikas, när vi firar himmelrikets måltid i bröd och vin.
”Alltså vänder den lilla visan på sig”, sa Martin Luther i en predikan, ”also kehrt sich das Liedlein um.” Visan han talar om är den medeltida psalmen ”Mitt i livet omsluts vi av döden”; ja, den var på latin förstås: media vita in morte sumus.
Så känns det ibland, när döden sträcker sina tentakler in i livet. Men Martin Luther diktade om psalmen till: ”Mitt i döden omsluts vi av livet”, media morte in vita sumus - eftersom Gud sveper in oss i Jesu uppståndelse.

Vill höra ihop
”Då kom Jesus emot dem”, berättar Matteus, när kvinnorna gick bort från graven, ”och de gick fram, grep om hans fötter och hyllade honom” eller ”tillbad honom” med en mer träffande översättning.
Vi samlas ju i kyrkan för att ta emot vad Gud ger oss genom Jesus: tillförsikt och uppgif-ter. Men vi samlas också här för att tillbe honom. Utan att ha förstått allting och genomskådat alla sammanhang, kan man ändå visa sin vilja att höra ihop med honom.
”Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen”, säger Jesus. En gång förut har det be-rättats att Jesus kallade lärjungarna sina ”bröder”, och den gången fortsatte han: ”Den som gör min himmelske Faders vilja är min bror och syster och mor.”
Det var nu precis vad lärjungarna inte hade gjort. Men de hade nog aldrig så väl behövt att han kallade dem bröder.

Ofattbara händelser
Hade man frågat lärjungarna vad som var det mest ofattbara i påskens händelser är det inte säkert att de hade börjat med att tala om graven som var tom. De hade nog börjat med detta: att Jesus, som var sviken i Getsemane, då lärjungarna sov, och övergiven inför avrättningen - ”då övergav alla lärjungarna honom och flydde” - att han sedan söker upp dem, kallar dem sina bröder, sopar bort deras svek och ställer dem stadigt på fötterna med en uppgift: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar … Jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Att vara med om något sådant, det är att födas på nytt. Det är syndernas förlåtelse och de dödas uppståndelse på en gång.
De har kanske svårt att tro på honom ibland. Men han tror på dem. Och det är fortfarande så Jesu uppståndelse visar sig: att människor föds på nytt till ett levande hopp mitt i dödens värld - som inte längre är dödens värld. Mitt i döden omsluts vi av livet.

Lovad vare du, vår herres Jesu Kristi Gud och fader, som i din stora barmhärtighet genom Jesus Kristi uppståndelse från de döda har fött oss på nytt till ett levande hopp.

Erik Aurelius   

Predikan av biskop Erik Aurelius i Skara domkyrka påskdagen 23 mars 2008

På Skara stifts hemsida finns ytterligare predikningar av biskop Erik