10. sönd. efter Trefaldighet.  S:ta Maria kyrka i Ystad den 27 juli 2008.

Text: Luk 9:46-48.

Psalmer: 77, 702, 407, 408, -, 350, 715, 99.

 

DEN STORA BEFRIELSEN OCH DEN TOTALA ACCEPTANSEN

 

Det var en ofta förekommande fråga lärjungarna ställde och en vanlig strävan bland oss människor. Vem är det störste och förnämste av oss? I parallelltexten hos Matteus preciseras frågan till att gälla vem som är den störste i himmelriket. För det är ju så det går till här i världen. Alla vill vi vara störst, bäst och vackrast. Vi jämför oss med varandra när det gäller framgång eller brist på framgång. Men om jag själv vill vara störst kommer någon annan att vara mindre. Och så har vi det mönster som är så vanligt: att bocka uppåt och sparka neråt, att fjäska för dem som är större och förakta dem vi betraktar som mindre.

   Och så, plötsligt, mitt i lärjungarnas resonemang om vem som är den störste, kommer perspektivförändringen. Här ser ni den störste, säger Jesus, och så ställer han fram ett litet barn. Ett barn – som ingen räknade med i det här sammanhanget. Barnet kunde inte lagen, den judiska lagen, och det hade inte hunnit göra några märkvärdiga handlingar som skulle kunna ge plus i protokollet över människors vandel. Och likväl: det är i barnet vi finner svaret på frågan om vem som är den störste.

   Det är inte enda gången som Jesus vänder upp och ner på lärjungarnas räknesätt och värderingar. Störst är den som tjänar, sa han vid ett annat tillfälle. Själv skulle han klart visa på Skärtorsdagskvällen hur han, som var deras Mästare, skulle bli den minste när han tvättade sina lärjungars fötter, något som annars betraktades som slavgöra. Han som var den störste drog sig inte för att bli den minste.

   I det som föregår vår text har Jesus två gånger förutsagt sitt lidande, sin död och sin uppståndelse. Men lärjungarna har inte tagit det till sig. Inte skulle väl han, deras Mästare, gå ett så snöpligt slut tillmötes som döden på ett kors? Det var väl i stället kungatronen i Jerusalem han skulle inta, och de bli hans närmste medarbetare? Nog hade de väl förtjänat det, de som hade lämnat allt för att följa honom?

   Men, och den läxan får de stava på länge, det var inte vad de hade gjort som betydde något, när allt kom omkring. Storheten med barnet var inte att det var okunnigt. Inte heller att det skulle vara särskilt präktigt eller rentav syndfritt. Det vet väl alla hur barn kan trilskas och till och med vara stygga vid varandra. Nej, det var något annat som Jesus ville ha sagt. Det upp-och-nedvända räknesättet handlade i stället om något helt annat, nämligen om nåden.

   Det kan tyckas att vi som kristna skulle ha lärt något av hur Jesus tillrättavisar sina lärjungar när de vill veta vem av dem som är störst och förnämst. Men den nakna sanningen är ju, att kyrkan som organisation kopierar denna världens sätt att organisera och administrera. Vi har ärkebiskopar och påvar, förbundsdirektörer och kanslichefer och allt vad det nu heter. Så har vi skapat hierarkier där vi alla skulle vara varandras syskon och varandras medtjänare. Vi gör verksamhetsplaner och målskrivningar om det som inte går att mäta. Kyrkans viktigaste uppgift skulle vara att förmedla nåden till människor, den Guds nåd som gör oss till Guds barn med medborgarskap i Himmelriket.

   Ibland kanske vi tar helgonen som exempel. De hör väl ändå till de största i Guds rike? Men, som psalmdiktaren beskriver det, Här levde de i djupt förakt (SvPs 170:2). Eller som det heter i en annan psalm: O vilka under helgonen äro: leva i salighet, sucka så tungt, äro så höga, se det så föga, bo i Guds borg men ha sällan det lugnt (SvPs 572:3).

   Det finns en sak som skiljer kristendomen från de andra religionerna, och det är nåden. Medan det i de andra religionerna handlar om vad vi själva kan göra för att uppnå frälsning talar det kristna evangeliet om nåden och hur vi genom Guds nåd blir frälsta för intet. Det betyder inte att vi inget skall göra och bara tro att allt ordnar sig. Ljumma, lata sökare finner ej sin Frälsare, heter det i en annan psalm (SvPs 266:2). Men det betyder att vi riktar blicken från oss själva till Jesus Kristus och vad han har gjort för oss för att frälsa och rädda oss och för att ge oss medborgarskap i Guds rike.

   Det var en fin tillrättavisning Jesus gav sina lärjungar. Han skällde inte på dem, han hånade dem inte. Han bara ställde barnet bredvid sig, och detta blev för dem ett tecken så gott som något. Plötsligt såg de hur deras kalkylerande om stort och smått och hur deras tävlan att bli störst var ett enda stort missförstånd. Det handlade inte om hur stora de kunde bli utan om att bli så små att de kunde ta emot nåden. Som Nils Bolander uttrycker det i en av sina dikter: Himlen kan endast rämna för dem som blir barnsligt små. Det berättas, att en besökare kom in i bildhuggaren Thorvaldsens ateljé när han höll på med sin stora Kristusstaty – som vi för övrigt kan se i Marsvinsholms kyrka. Besökaren anmärkte, att man inte kunde se Frälsarens ögon. Jo, svarade Thorvaldsen, men då måste du falla på knä. Bli liten som ett barn.

   Egentligen innebär detta en enda stor befrielse. Vi ser sanningen i psalmdiktarens ord när han skaldar: Om jag strävar aldrig så, räcker ej min kraft ändå till att lyda helt din lag. Om jag gråter natt och dag, står dock syndens fläckar kvar. Blott i dig jag frälsning har (SvPs 230:2). Vi befrias från tävlan med andra. Vi ser att det inte går att vinna mästerskap i fromhet. Vi befrias också från tävlan med oss själva. Inte så att vi är bra som vi är. Men så, att vi är accepterade som vi är. Evangelierna har många exempel på hur Jesus kallade människor som var allt annat än fromma, allt annat än bra som de var. Matteus kallades där han satt vi tullhuset, i ockupationsmaktens tjänst som han var. Sackeus hade byggt upp sin förmögenhet genom ocker och lurendrejeri när han kallades. Maria från Magdala var fast i något som band henne när Jesus mötte henne. Jesus såg dem, och när hans blick träffade dem såg de att de stod öga mot öga med en man som älskade dem och som accepterade dem som de var. De behövde inte förställa sig, de behövde inte dölja sitt sanna jag bakom floskler och masker. De upptäckte att Jesus såg rakt igenom allt sådant.

   Nåden, den gudomliga nåden, ställer oss alla på samma plan, på barnets nivå. Det betyder också att ingen är förmer än den andre och ingen mindre värd än den andre. En kvinna berättade, att hon och hennes man såg en man utanför kyrkan dit de skulle gå vid julhelgen. Hans klädsel och lukt tydde på att han kunde vara uteliggare. De frågade om han inte ville följa med in i kyrkan. Det ville han inte. Han var ju inte klädd för kyrkobesök, och inte var hans hygien sådan att han kunde vara bland andra människor. Men kvinnan och hennes man stod på sig – de såg ju att han gärna ville men inte vågade. De tog honom med in och satt tillsammans med honom under gudstjänsten. Det blev en annorlunda gudstjänst för dem, men efter en stund märkte de knappt lukten. Men han som fått komma in i kyrkan, och välkomnades där, såg att han var accepterad, att någon brydde sig om honom, trots att han såg ut som han gjorde.

   Nåden söker oss där vi är. Men när vi väl tar emot den förvandlar den oss. Matteus följde Jesus, Sackeus gjorde rätt mot dem han hade lurat och delade med sig av sin förmögenhet till de fattiga, Maria från Magdala blev en hängiven Jesu efterföljare. En kvinna, som enligt traditionen brukar kallas för äktenskapsbryterskan fick hel och full förlåtelse där hon befann sig i sin trassliga och hotfulla situation. Jag dömer dig inte, sade Jesus till henne, och han fortsatte: gå nu, och synda inte mer. Så står alltsammans i Guds nåd att saliga vi bliver, men fast och evigt är hans råd: sin frälsning han oss giver (SvPs 346:9).

   Vi får ta emot Guds frälsande nåd gratis och för intet. Men det kostade Gud något. Det kostade Jesus lidande och död för att han skulle kunna vinna seger, uppståndelsen från de döda. En av min ungdoms lärare, en lysande sådan, dog tidigare denna månad. Han var också en trogen medarbetare i sin församling. I hans dödsannons står en sångvers som visar var han hade grunden för sin tro och sitt hopp: På nåden jag levde, på nåden jag dog, av nåd slapp jag in i den staden. Se detta är skälet och orsaken nog, varför jag står med i den raden som sjunger halleluja evigt. Där har vi den stora befrielsen och den totala acceptansen. Amen.  

                                                                                                         Gert Nilsson