11. sönd. efter Trefaldighet. Predikan vid gudstjänsten i samband med Hemvändardag i Veberöds kyrka den 3 augusti 2008.

Text: Matteus  23:1-12

Psalmer: 200:1-4, 18, 233, - , 231, 11.                               

Att leva sant och äkta

Det är märkligt hur vi människor är oss lika tiderna igenom. Vi strävar efter att upprätthålla ett vackert sken och en välputsad fasad. Det viktiga är att det ser bra ut, även om det är allt annat än bra.

   Ibland genomskådar vi varandra. Och ibland går det upp för oss att det inte tjänar något till att söka göra sig bättre än man är. Det finns en gammal rolig historia om prästen som en söndag i sin predikan sade: kära församlingsbor, ni skall inte leva som jag lever utan som jag lär. Det var en bra utläggning av vårt evangelium i dag. För det är ju just det som Jesus säger till sina lärjungar när det gällde de skriftlärde och fariséerna. Det de lärde var bra, men de levde själva inte efter sina läror och föreskrifter. Men prästen var medveten om klyftan mellan tro och gärning i sitt liv, och det öppnade vägen för självprövning.

   Kanske har alla som är föräldrar någon gång lagt märke till detsamma. Vi förmanar barnen att de skall uppföra sig på ett visst sätt, och så gör vi själva tvärt emot. Då är det nyttigt att höra barnen påpeka, att det var ju just så man inte fick göra.

   I vårt evangelium i dag avslöjar Jesus de skriftlärde och fariséerna för att de vinnlägger sig om att ha en snygg och vacker fasad och gärna låter sig berömmas för sitt goda leverne, för att de iakttar sabbatsbudet och lägger pengar i offerkistan i templet och också i övrigt vill framstå som mönstermänniskor. Dessutom kräver de att andra skall leva efter deras höga ideal. Men bakom fasaden, när ingen ser det, kommer sprickorna i dagen. Det är lätt att sätta upp ideal, men att leva efter dem är inte lika lätt.

   Det fanns förr ett talesätt i Småland som hette söndagskristendom. Det handlade om människor som på söndagarna gick i kyrkan och tyckte om att visa sig fromma och gudfruktiga, men som under de övriga veckodagarna i sitt arbete och i sitt umgänge med sina medmänniskor tycktes ha glömt budet att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv.

   I Jesu omgivning fanns det alltså människor som månade om sitt goda namn och rykte men som inte levde upp till det. Likväl ställde de krav på andra att de skulle följa deras bud och ideal. Hyckleri, brukar vi kalla sådant för. Men inte nog med att de hycklade, dessa människor. De gav också andra människor dåligt samvete.

   Nu är fariséerna och de skriftlärde inga antikverade varelser som fanns i det heliga landet vid vår tideräknings början, bara. De finns också i dag. Vi ser dem på TV, vi läser om dem i tidningarna. Där finns miljöexperter som manar till försiktighet och som skuldbelägger människor som inte klarar av att minska sin el- och oljeanvändning. Själva flyger de världen runt i sina jetplan och bor i palats som slukar lika mycket energi som ett medelstort svenska samhälle. Eller näringslivstoppar och politiker som manar till återhållsamhet när det gäller de anställdas löner, men själva höjer sina löner med tusentals procent.

   Jesus avslöjar dubbelmoralen och hyckleriet hos sin tids fariséer och skriftlärde. Hans blick tränger igenom alla falska maskeringar och ihåliga fasader. Han river ner hela bygget, vilket är lätt gjort eftersom det är byggt på lös sand, utan egentlig grund. Hans ord i vårt evangelium blir också en kritisk instans gentemot vår tids hyckleri. Det betyder inte att vi inte skall vara rädda om skapelsen och miljön. Men det betyder att det som vi kräver av andra skall vi först och främst göra själva.

   I vår tid är det populärt att göra upp planer för olika ändamål – jämställdhetsplaner, arbetsmiljöprogram, planer för personalpolitik, församlingsinstruktioner och så vidare. Och det är nog gott och väl. Men det viktiga är ju inte att dessa planer finns utan att de följs. Ibland kan inriktningen på det skrivna och föreskrivna vara så hård att själva efterlevnaden av dem brister. I min egen kommun finns en policy att livbojarna vid badstranden skall kontrolleras varje dag. Så blev det ett drunkningstillbud, och det visade sig att linan till en livboj var trasig, något som kunnat kosta flera liv. Det fanns en klyfta mellan det som stod på papperet och det som gällde i praktiken, något som kunnat få ödesdigra konsekvenser.

   Nej, säger Jesus, det räcker inte med att sätta upp goda ideal och göra upp planer för än det ena och än det andra som människor skall följa, när man själv inte är så noga med det. Dessutom är det en känd etisk regel att det alltid finns en klyfta mellan ideal och verklighet och att det gäller att ha denna konflikt levande. Det går inte att lagstifta om idealen, som fariséerna och de skriftlärde i praktiken ville göra, eftersom ingen klarar av att leva efter dem. Men det går heller inte att ta bort idealen, eftersom vi då skulle tvingas leva i ett moralsikt gungfly.

   Jesus vänder upp och ner på våra värderingar. Det är inte fasaden, det yttre, som är det viktiga, utan det inre. Det är inte säkert att den är störst som hedras och äras här i världen för sina stora insatser. Störst är i stället den som tjänar andra. Att tjäna sina medmänniskor, att hjälpa dem att bära sina bördor, att inte förakta den som misslyckas i sitt liv, det är det eftersträvansvärda idealet för en kristen människa.

   Det är alltid lättare att ställa krav på hur andra människor skall vara än att själva leva efter de kraven. När vi upptäcker det, och det är det som Jesus i vårt evangelium vill få oss att upptäcka, blir det kris. Då upptäcker vi att vi är släkt med de skriftlärde och fariséerna i vårt evangelium. Då träder klyftan i dagen mellan hur vi är och hur vi borde vara. När aposteln Paulus blev varse denna klyfta i sitt eget liv utbrast han: Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! (Rom7:24-25a).

   Vi är inte utlämnade till att leva i hyckleri och dubbelmoral. Och vi är inte utlämnade till att stånga våra pannor blodiga i våra misslyckanden och tillkortakommanden när det gäller att leva som riktiga människor. Det finns hopp för oss. Det finns ett liv bortom hyckleriet och misslyckandena, och det livet är Kristus. Så kan Paulus också utbrista: men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig (Gal 2:20).

   Att leva som kristen, det är att leva med honom som hjälper oss att leva som riktiga människor. Det är inte så att en kristen människa skall bli världsfrånvänd och dra sig bort från ansvaret för detta livet och denna världen. Tvärtom. Men det som vi inte klarar av att själva göra, när det gäller att leva riktigt, och det som vår dubbelmoral aldrig i längden kan maskera, det gjorde Gud när han sände Jesus Kristus i världen. Jesus kom som den riktiga, sanna och helgjutna människan. Han gjorde det vi misslyckades med. Därför behöver vi honom som vår Frälsare. Därför vill han vara vår Frälsare. Ty, som psalmdiktaren uttrycker det, Om jag strävar aldrig så, räcker ej min kraft ändå till att lyda helt din lag. Om jag gråter natt och dag, står dock syndens fläckar kvar. Blott i dig jag frälsning har (SvPs 230:2).

   Jesus ser hur vi har det. Han kommer till oss just där vi är. Han kommer inte med krav som vi inte kan uppfylla och lägger inte på oss bördor vi inte kan bära. Han säger: Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt (Matt 11:28-30). Där vi dignar under bördor och krav, krav som ger oss samvetskval och lägger skuld på oss, där står Jesus och säger: Kom till mig. Så tar han vår synd och skuld på sig. Han säger: min vän, du är förlåten, du är fri, du är älskad. Han som tog emot oss den gången vi döptes står fast vid sitt löfte att vara med oss till världens ände och tidens slut. Han som dog på korset och uppstod på Påskdagsmorgonen har lovat vara med oss alla dagar och en gång, när stunden kommer, föra oss genom död och grav hem till ljuset och glädjen hos sig. Därför kan vi med frimodighet och glädje överlämna oss åt honom för att han skall hjälpa oss att vara och leva som de människor vi är skapade till att vara. Amen.

                                                                                            Gert Nilsson