12. sönd. e. Tref. 2011.  Stora Köpinge kyrka den 11 september 2011.

Psalmer: 728, 284, - , 590, 71, 702.

Evangelietextern från  Markus 2:23-28

 

I Jesus Kristus har vi frihet

 

För många år sedan kom jag i kontakt med människor i ett samhälle som hade en i mitt tycke underlig syn. När de bjöd till fest var deras regel att faten var viktigare än maten. Visst skulle man bjuda på god mat, men det viktigaste var att man kunde servera den och äta den på en dyrbar och vacker servis. Vi kan ju också i andra sammanhang se hur formen får bli viktigare än innehållet. Jag såg en gång en tavla där guiden upplyste mig om att ramen var dyrbarare än själva tavlan. Osökt kommer jag att tänka på dikten där det heter att Snus är snus om än i gyllne dosor, men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

Judarna var stolta över lagen, de tio budorden som Moses hade fått av Gud på Sinai berg. Men nu är det ju ofta så med oss människor, att det som är klart och tydligt tycker vi är lite för enkelt, och därför vill vi gärna krångla till det. Så var det också med de tio budorden. De skriftlärde hade genom århundraden försett dem med förklaringar, och ibland blev det som om dessa förklaringar blev viktigare än de ursprungliga budorden. Staketet blev viktigare än det som det skulle skydda.

I vårt evangelium i dag är det sabbatsbudet som står i fokus. Detta bud var unikt i den dåtida världen. Det var, skulle vi kunna säga, världens första semesterlag. En dag i veckan skulle både människor och djur få vila, och till skillnad från förhållandet i de omgivande folken räknades alla människor, män och kvinnor, fattiga och rika, fria och trälar, medborgare och invandrare – alla hade de rätt till en vilodag i veckan. På denna dag skulle människor alltså vila från det dagliga arbetet och få tid att tänka på Gud. Men nu var det så också med detta bud att det hade omgärdats med en mängd regler. Man fick inte gå mer än ett visst antal steg utanför staden, till exempel. Ja, det hade blivit så att det bud som skulle ge vila och avkoppling blev så omgärdat med observans att det förtog glädjen med budet.

Annars var det så att judarna var stolta över sabbatsbudet. De omgivande folken kände inte till någon motsvarighet. Tvärtom tyckte de att det var konstigt att judarna hade en vilodag i veckan. Men för att skydda denna dag hade judarna alltså försett den med en mängd regler och föreskrifter.

Jesus och hans lärjungar är i vårt evangelium på vandring. De kommer förbi ett sädesfält och lärjungarna börjar rycka av ax som de äter. Detta var tillåtet. Men nu skedde det på en sabbat, och till detta bud hörde regeln att man inte fick tröska på sabbaten. Och det var just så fariseerna tolkade det; de menade att Jesu lärjungar skördade och tröskade när de ryckte av ax som de åt.

När fariseerna kritiserade Jesus för att lärjungarna åt av axen på sädesfältet försvarade han dem. Han hänvisar till ett ställe i Gamla testamentet där kung David gjort sådant som endast prästerna fick göra. Det finns med andra ord tillfällen när det är tillåtet att göra undantag från den religiösa observansen. Jesus själv gjorde ju också sådant på sabbatsdagen som fariseerna och de skriftlärde ansåg vara fel. Så till exempel botade han sjuka på sabbatsdagen.

Så tar Jesus upp frågan om meningen med buden. Varför har vi fått de tio budorden? Är det för att de är en sammanfattning av Guds vilja? Ja, det är det givetvis. Men framför allt har vi fått dem för att vi skall kunna leva ett liv i fred och harmoni med varandra. Att respektera varandras liv, egendom och goda rykte är ett sätt att bidra till fred på jorden och till ett liv i frihet och glädje. Buden är således till för att skydda oss själva. Det är för vår skull, och inte primärt för Guds skull, vi har fått buden. Men då får vi också tolka dem med det förnuft Skaparen har gett oss.

Och det är klart: buden i dess ursprungliga mening har en helt annan betydelse än de har för oss, även om det finns en gemensam kärna som förbinder dåtid med nutid. Men, för att nu hålla oss till sabbatsbudet, så hade det en helt annan betydelse i ett samhällde där man inte kände till fyrtiotimmarsveckan och ännu mindre femdagarsveckan. Det betyder inte att budet inte skulle vara tillämpligt för oss, men det betyder att vi måste tolka det i ljuset av hur vårt samhälle ser ut. Och då kanske vi finner, att vi i ännu större utsträckning än israeliterna skall kunna ägna den dagen åt vila och avkoppling, och åt att underhålla vårt gudsförhållande.

Det är också intressant att notera, att i skapelseberättelsen i Första Moseboks första kapitel skapade Gud världen på sex dagar, men på den sjunde dagen vilade han. Även Gud vilade alltså, och genom att följa buden ärar vi Gud och hjälper varandra.

Den frihet Jesus talar om när det gäller sabbatsbudet fick redan bland de första kristna en ny tolkning. I stället för den sjunde dagen, lördagen, började de kristna fira den första veckodagen, söndagen, som sin gudstjänstdag, och detta därför att söndagen var den dag då Jesus uppstod från de döda. Varje söndag är därför ytterst en Påskdag, en dag vi firar i glädje över att Jesus uppstod ifrån de döda och öppnade en väg till livet för dem som följer honom.

Till glädje har Gud skapat världen, och Julnatten när vår Frälsare föddes talade ängeln om en glädje som skulle gälla allt folket. Och det som vi har fått till glädje skall vi inte omvandla till glädjedödare.

Egentligen säger de tio buden inget annat än vad vi människor vet av oss själva. Vi vet att vi skall leva så att vi kan leva i trygghet och glädje, att vi skall respektera varandra för att själva bli respekterade. Och innerst inne vet vi också, att vi inte själva är gudar utan att vi har en Gud som har skapat oss och som vill oss väl. Vi vet också, innerst inne, att det är fel att arbeta utan vila, ja, att vi inte orkar med det i längden. Men vila för den hårt kroppsarbetande människan i Gamla testamentet är något annat än vila för den som i vårt samhälle har femdagarsvecka och ett arbete vid en maskin eller vid ett datorbord. Därför får budet tolkas så att det blir tillämpbart för vår tids människor. Ty, som Jesus säger i vårt evangelium: Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.

Buden har vi, inskrivna i vårt inre. Men de behöver lyftas fram, och det sker när vi läser dem och upprepar dem för oss. Därför får vi ta dem till oss och på bästa sätt leva efter dem. Men hur väl vi än lyckas leva efter dem kommer vi till slut till den punkt när vi upplever våra tillkortakommanden, när vi ser att hur väl vi än lyckas uppfylla dem i andras ögon står vi med skuld inför Gud. I bergspredikan visar Jesus att det inte räcker med att lyda buden till det yttre; vad de fordrar av oss är inget mindre än fullkomlighet. Men där vi inte längre orkar utan tvingas kapitulera, där tar Guds nåd vid. Guds nåd och barmhärtighet. Människosonen är herre över sabbaten, säger Jesus. Ja, han är herre över alla buden. Därför kan det heta som det står i Johannesevangeliet: Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus (Joh 1:17).

Det är vår räddning, och det ger oss makt till att leva i frihet genom att i tro följa Jesus Kristus. Amen.

Gert Nilsson