Internetkyrkan 

 

 

Predikan av Gert Nilsson

 

13. sönd. efter Trefaldighet.  Hälsobackskyrkan i Ystad den 29 augusti 2010.

 Psalmer: Segertoner 588, 363.

Evangelium: Luk 10:23-37.

 

Vem är min nästa?

 

Det är tre viktiga frågor som bär upp berättelsen om den barmhärige samariern och som blir till utmaningar för oss. Först den djupt existentiella frågan Vad skall jag göra för att få evigt liv? Sedan frågan Och vem är min nästa? Och, slutligen, Vilken … tycker du var den överfallne mannens nästa?

Vad skall jag göra för att få evigt liv? Vad ligger bakom den frågan? Kan det vara drömmen om det förlorade paradiset som får oss att fråga så? För det är ju en djupt existentiell fråga som finns hos alla folk, i alla kulturer och i alla tider. Varifrån kommer vi, vart är vi på väg, finns det ett mål för vårt liv? Vi minns Viktor Rydbergs dikt Tomten som fokuserar på Vadan-och-varthänproblematiken. Men skulle vi kunna ställa denna fråga av oss själva? Skulle vi själva, av egen kraft, kunna måla upp ett himmelrike och ge ord åt hoppet om det eviga livet. Eller är det så, att det är Guds helige Ande som föder fram denna fråga i våra hjärtan, som spränger ramarna och river gränserna för vår mänskliga erfarenhet och låter oss ana en värld bortom världen och ett liv efter livet. Ja, nog är det så, att vi skulle inte längta efter ljuset om inte ljuset redan hos oss fanns.

Ja, skulle vi kunna ana en värld bortom världen om inte längtan efter denna värld var inskriven i vårt inre? De olika religionerna vill på något sätt ge svar på frågan, frågan som vi alla bär på och söker svar på.

Jesus svarar på frågan, men av allt att döma på ett sätt som den laglärde mannen, som ställt frågan, inte hade väntat. Vad står det i lagen? Hur lyder orden? Och då hade mannen svaret på frågan klart – trodde han. För vem kunde väl lagen om inte han, som ju dessutom var särskilt skolad i den judiska lagen.

Men vad säger lagen, de tio buden, om det eviga livet? Det talas om liv i buden, att den som hedrar sina föräldrar skall länge leva i sitt land, och att vi inte skall släcka en medmänniskas liv. Men det eviga livet?

Men lagen når inte fram. Den laglärde kan alla buden men fattas det viktigaste. Han kom till den punkt som sångdiktaren gjorde när han trött på allt sitt eget skaldar: Om jag strävar aldrig så, räcker ej min kraft ändå till att lyda helt din lag. Om jag gråter natt och dag, står dock syndens fläckar kvar. Blott i dig jag frälsning har (SvPs 230:2).

Lagen, buden, når till en viss gräns. Buden är nödvändiga för att livet på jorden skall bli drägligt, och för att vi människor skall uppföra oss mänskligt mot varandra. Och buden kan vi följa. Buden är inte krångligare än att varje människa kan lyda dem – menar vi ibland och så menade judarna vi möter i evangelierna. Men Jesus skärper buden i bergspredikan. Där radikaliserar han kärleksbegreppet och vidgar begreppet medmänniska. Då ser vi att vi alla kommer till korta, att ingen av oss kan uppfylla Guds lag så som den innerst, eller ytterst, är tänkt. Därför blev den lagkloke ställd. Han levde i tron att han kunde hålla buden och därmed tillförsäkra sig en plats i himmelen.

Vi skall göra vad vi kan för att följa lagen, de tio buden och de lagar som gäller i landet. Det finns endast en gräns för laglydnaden: när lagen befaller något som står i strid med Guds Ord måste vi som kristna säga nej, våga vara olydiga och ta konsekvenserna av det. Inom jordelivets gränser gäller lagen, och där skall vi följa den. Men sedan stöter vi på en tung och orubblig mur: hit men inte längre. Som psalmdiktaren skriver: Intet kan jag giva dig. Till ditt kors jag sluter mig. Naken, dig om kläder ber, hjälplös upp till nåden ser. Jag förgås, om inte du i din källa tvår mig nu (SvPs 230:3). Så är det nåden som blir vår räddning, nåden som den laglärde inte räknade med, nåden som är vårt enda hopp.

Och vem är min nästa? Här har vi ofta bestämda svar. Den laglärde blev så ställd när han uppmanades att lyda buden och älska sin nästa att han behövde hjälp att identifiera en nästa. Han tyckte sig inte på egen hand kunna finna någon som han var skyldig kärlek.

Författaren Hjalmar Söderberg skildrar i sin roman Den allvarsamma leken en fransk författare till en lärobok i etik som grubblade över frågan vem som är min nästa. Den fiktive författaren skriver att vi skall älska vår nästa – vår familj, vår släkt, alla fransmän, ja, till och med människor som inte är fransmän – men, för allt i världen, inte tyskarna, eftersom de har ockuperat Elsass och Lottringen. Inte älska, men heller inte hämnas, eftersom det skulle vara ovärdigt en fransman.

Denne romanfigur säger detsamma som judarna menade i det heliga landet och som människor runtom i världen i vår egen tid och i alla tider tycker är rätt så självklart, möjligen med undantag av vad den franske moralfilosofen skriver om hämnden – öga för öga och tand för tand är en regel som dessvärre ofta tillämpas. Det finns gränser för vilka som skall vara ens medmänniskor, för vilka vi skall älska, Men så fort man skall sätta gränser finns det alltid en del som hamnar utanför, människor som marginaliseras och osynliggörs. Det var just det som skedde i både Hitlertyskland och i Lenins och Stalins Sovjet. Man marginaliserade människor, frånkände dem deras människovärde, och till slut var det ingen som ens märkte när de fördes bort till fångläger och avrättning.

Mannen som ställde frågan tyckte sig inte ha någon nästa som han var skyldig att bevisa kärlek. Men hur var det med de båda som enligt liknelsen gick förbi den slagne mannen, prästen och leviten? Man har ibland sagt att prästen inte vågade röra vid mannan eftersom han då skulle bli oren och därmed vara ur stånd att förrätta tempeltjänsten. Men räcker det som förklaring? Sant är att religionen kan vara ett hinder i kampen för att rädda liv. Det finns exempel på religioner där man sagt, i samband med en katastrof, att vi inte skall ingripa för att hjälpa eftersom det stör Guds planer. Och något liknande skulle prästen i liknelsen alltså kunna ha känt. Men det kan finnas en förklaring som är mycket enklare än så: den överfallne mannen var en främling som han inte kände och inte räknade med.  I gränslinjen mellan vi och dom hörde den slagne mannen till dom andra, dem vi inte ser eller känner eller bryr oss om.

Men är det inte här, vid denna gränslinje, vi så ofta befinner oss? Gränslinjen, där några finns på ena sidan och några på andra och där vi mäter med olika mått och betraktar dem utifrån hur värdefulla och nyttiga de är. En känd filosof (Ingemar Hedenius) har sagt, att alla människor har samma värde, men alla är inte lika värdefulla. Då skiljer vi mellan dem som är värdefulla och nyttiga för oss, och marginaliserar de andra, ser dem inte helt enkelt utan bara går förbi.

Till den laglärdes förvåning lyfter Jesus fram en främling, en som man inte räknade med, som ens nästa, som ens närmaste granne i tillvaron.

Kyrkoherden i Ebeltoft, Danmark, berättar att det skulle vara sommarjazz på torget. En man var på väg dit i sin rullstol. Plötsligt fick han punktering och blev stående mitt på vägen till torget. Han blev förtvivlad; nu skulle han missa konserten som han hade väntat på och sett fram emot. Det kom människor i skaror förbi honom, men alla hade bråttom för att hinna fram och få de bästa platserna. Men plötsligt kom en man fram till honom, stannade till hos honom och sade: du skall se att du också kommer iväg. Och så tog han fram en cykelpump och hjälpte mannen att få rullstolen i ordning. Prästen avslutar berättelsen med orden: sällan har det varit så mycket sol över torget, som den lördagen. Så var där ju också en människa som kunde bryta mönstret, som kunde visa, att själviskheten inte är det enda utan att det också bor kärlek ibland oss. Och mönstret som bröts innebar ett möte med livet och ett möte med medmänniskan.

Jag brukar säga, att etiken eller moralen bärs upp av tre grundstenar: kärlek, förnuft och fantasi. Den barmhärtige samariern såg med kärlek på medmänniskan där på vägen och tänkte inte på att han räknades som främling, han planerade med förnuft hur han skulle hjälpa honom till läkedom och rehabilitering, och han satte sig i fantasin in i den slagnes ställe: hur skulle jag själv vilja bli bemött om det var jag som låg där halvdöd på vägen? Kärlek, förnuft och fantasi!

Cancerforskaren – och ateisten – Georg Klein har i en av sina böcker skildrat ett par bilresor han gjorde i det Heliga landet. Det blev problem med bilen, och bägge gångerna fick han hjälp av människor som skulle kunnat betrakta honom som fiende. Men de såg honom inte som en fiende utan som en medmänniska, och de hjälpte honom utan tanke på lön. Hemligheten till detta handlande? Klein skriver att de var troende människor. – Den som lever i tron på Gud som sin himmelske far har lätt att se medmänniskorna som sina syskon.

Så kommer den oundvikliga frågan: orkar vi leva upp till detta? Jesus, gör mig så till sinnes såsom du till sinnes var. I all nöd mig för till minnes hur ditt kors du tåligt bar. Och om mänskor hatar mig, hjälp mig att jag liknar dig, av allt hjärta dem förlåter, söker deras vänskap åter. Jesus, låt ditt liv på jorden alltid för mitt öga stå, att i handling och i orden dig jag efterlikna må. Du som villigt gjorde allt vad din Fader dig befallt, hjälp mig så min levnad föra att jag helt må dig tillhöra (SvPs 274:1-2).

Vilken av dessa tre … var den överfallne mannens nästa? Jesus vänder upp och ner på perspektivet. Nu är det inte fråga om vem som var prästens och levitens eller den laglärdes nästa. Utan nu gäller frågan vem som var nästa till den halvdöde mannen som låg på vägen?

Det var inte landsmännen eller trosfränderna till den slagne som var hans nästa utan främlingen som kom där förbi, främlingen som var föraktad, marginaliserad, en som man inte räknade med.

Men perspektivet vidgas ytterligare. Vårt evangelium är inte, eller främst, en berättelse om hur vi skall uppträda när någon blir överfallen och ligger skadad på vägen. Utan evangeliet handlar om Jesus Kristus och hans kärlek till oss alla. Det är han som är samariern som hjälper den slagne, Och det är vi människor som är den slagne som ligger halvdöd vid vägkanten. Det heter i Matteusevangeliets nionde kapitel om Jesus: När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa. Och i det fjortonde kapitlet heter det att han fick se en stor skara människor, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka.

Det är Jesus Kristus som kommer på vägen och finner oss vara illa medfarna, hjälplösa, förlorade om vi inte får hjälp. Men det kostar honom något att hjälpa. Det heter i Jesajabokens femtiotredje kapitel, att han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull, näpsten var lagd på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade.

Så handlar liknelsen om den barmhärtige samariern ytterst om Jesus Kristus, vår Frälsare och Herre. Och om oss människor som är förlorade om inte Jesus som den barmhärtige samariern finner oss och räddar oss.

Mitt ibland oss står en som vi inte känner, heter det i en sång. Jesus stod mitt ibland människorna men blev inte igenkänd av alla. Man såg blott timmermannens son, men inte Guds Son, världens Frälsare. Men de som såg honom, och trodde på honom, fick nytt mod och nytt hopp. De fick livet på nytt, som den slagne mannen i vårt evangelium.

Så är Jesus oss närmare än vi tror. Han är vår närmaste granne. Ingenstans kan vi komma där han inte har varit före oss. Han var frestad i öknen, föraktad av dem som vände honom ryggen, han vet vad lidande och plåga är, han har dött och legat i en grav. Inget mänskligt är honom främmande. Just därför vet han hur vi har det. Han ser vår nöd och griper in. Min vän, säger han, du är älskad som du är, du är förlåten, du är fri. Och till en döende säger han: I dag skall du vara med mig i paradiset.

Hur djupt en människa än faller kan hon aldrig falla djupare än att Jesus Kristus kan nå henne med sin kärlek. Han går inte förbi någon. Jesu kär, gå ej förbi mig, sjunger vi i en sång. Och han går inte förbi som prästen och leviten i liknelsen gjorde. Han ser oss alla som syskon som han älskar. Av kärlek kom han i världen, och av kärlek genomförde han försoningsverket för att därigenom göra oss till riktiga människor, till de människor Skaparen avsåg den gången han sade sitt Liv, bliv till, och av nåd öppna himlaporten för oss.

Så är Jesus Kristus vår nästa, vår närmaste granne i tillvaron. I tro på honom får vi hälsa och läkedom för själen, i tro på honom får vi medborgarskap i Guds rike och i tro på honom får vi föra hans kärlek vidare i världen. Det är hans kärlek som gör att vi kan älska varandra. Vi älskar därför att han först älskade oss, skriver aposteln Johannes (1 Joh 4:19).

Kärleken är alla lagars lag, heter det. Aposteln säger att den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen. Ett nytt bud ger jag er, säger Jesus, att ni skall älska varandra. Och han preciserar budet genom fortsättningen av bibelordet: såsom jag har älskat er skall ni älska varandra. Det är den kärleken det handlar om när Bibeln säger att vi skall älska varandra. Den självutgivande kärleken, den kärlek som ger sig själv för sina älskade, den kärlek som gick i döden för att vinna oss för livet. Så är kärleken definierad, och medmänniskan blir konkret. Gå du och gör som han, säger Jesus. Men kan vi det, klarar vi det?

Vi kommer ständigt och på nytt till en återvändsgränd där vi ser hur vi kommer till korta med vår kärlek. Men där vi befinner oss i vår brustenhet kommer Han som säger: min vän, du är älskad, du är min. Så får vi om och om igen fyllas av den gudomliga kärleken, den kärlek som strålar fram i en krubba, som dör på korset och som jublar över att graven är tom och säger: Jag lever, du skall också leva. Och när vi tar emot den gudomliga kärleken får vi, och kan vi, med Martin Luthers ord, vara en Kristus för vår nästa.

Amen.

 

 

 

 

Gert Nilsson