Första söndagen efter Trettondedagen. 

S:ta Maria kyrka, Ystad den 13 januari 2008.

Evangelium:  Markus 1:9-11.

Psalmer: 112, 702. 132, 131:4-5, 123, 111, 125:13-15.

 

Jesu dop - till mänsklighetens tjänst

Egentligen var det märkligt att Jesus blev döpt av Johannes. De som kom till Johannes för att bli döpta gjorde det för att markera att de nu ändrade livsinriktning och ville leva ett liv i gemenskap med Gud och i kärlek till sina medmänniskor. Men Jesus hade ju inget i sitt liv som han behövde ångra eller ta avstånd från. Han var den enda människa som har gått på vår jord som var utan synd, som bara hade gjort gott och som hade öppna förbindelser mot både himmel och jord. I en parallelltext ställer sig också Johannes döparen undrande till varför Jesus vill döpas av honom. Det borde ju i stället vara tvärtom, säger han, att Jesus hade döpt honom. Men Jesus står på sig och Johannes döper honom.

   Vår korta evangelietext, som alltså hör till denna första söndag efter Trettondedagen då vi fortfarande befinner oss i Julkretsen, nämner tre händelser som alla är betydelsefulla: Jesus döps, Anden kommer till honom, en röst från himlen förklarar att han är Guds utvalde.

 

Jesu dop innebär att han har kommit för att dela allt med oss. Allt. Inget undantaget. De nio månaderna i moderlivet, födelsen, då han naken och värnlös föddes, inte i ett palats utan i ett stall, helt beroende av människors omsorg och kärlek. Vidare: livet på jorden med frestelser och förpliktelser, möten och arbete, smärta och lidande, glädje och sorg. Och till slut: den bittra döden, den yttersta ensamheten, övergivenheten.

   Intet mänskligt var honom främmande. Aposteln Paulus uttrycker det så i filipperbrevet, att han inte vakade över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss (Fil 2:6-7).

   Allt detta blev uppenbart i Jesu dop. Han som var fri från synd blev gjord till synd för att därigenom försona det som vi brutit. Som aposteln Paulus uttrycker det: Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet (2 Kor 5:21). Jesu dop bekräftar hans människoblivande, hans uppgift att som den främste av oss öppna en väg ut ur det fängelse vi byggt åt oss själva, det fängelse, som med psalmens ord, är byggt av rädslans stenar och där vår fångdräkt är vårt eget knutna jag (Sv Ps 289:3).

   Det var inte för att bli fri från synd som Jesus lät döpa sig. Det var för att markera sin samhörighet med oss, för att visa sin solidaritet med alla som plågas och våndas av ångestens anklagande pilar och existensens yttersta ensamhet. Dopet vid Jordan blir invigningen till hans uppgift att frälsa och rädda en mänsklighet som annars skulle ha gått förlorad.

   Vidare säger texten att

 

Anden kommer över Jesus vid dopet. Anden – det är Guds vind som inte känner av några gränser, som tränger igenom de tjockaste murar i både fysisk, psykisk och andlig mening. Där Guds Ande är, där är frihet mitt i förtrycket, där besegras hatet, där föds hopp och tänds kärlek.

   Anden för Jesu försoningsverk ut i hela världen, i alla tider och till alla folk, den vet inte av språkbarriärer och rasmotsättningar utan har alla människor som adressat för evangeliet.

   Så finns Treenigheten samlad där vid Jordan när Jesus döps, Fadern som bekräftar, Sonen som invigs till att utföra försonings- och frälsningsverket, och Anden som skall föra försoningens frukter ut i hela världen.

   Den gången vi själva döptes kom Anden till oss, vi döptes i Faderns och Sonens och Den helige Andes namn. Och Andens gåva, gudasänd, är panten på mitt hem, som det heter i en sång (Segertoner 643:3).

   Så finns där en direkt förbindelse mellan Jesu dop i Jordan och vårt kristna dop. Den Guds Ande, om svävade över vattnet i skapelsens morgon, sänkte sig ned över Jesus vid hans dop och kom till oss den gången vi döptes. Också vårt dop blev en invigning, nämligen till att leva som Jesu lärjungar. Och Jesu lärjungar i alla tider har till uppgift att vara en Kristus för sin nästa, som Martin Luther uttryckte det. Det är att i ord och handling förkunna det glada budskapet om Jesus Kristus, att han är Världens Ljus, att han är svaret på vår längtan, att han är Vägen till Gud och det eviga livet. Vittnesbördet om Jesus Kristus skall gå hand i hand med den diakonala uppgiften att hjälpa dem som lider nöd, bryta förtryckets bojor, skapa fred på jorden och mänskliga villkor för alla människor.

   Och så, vidare:

 

Jesu dop uppenbarar vem han är. När Maria fick veta att hon, på ett oförklarligt sätt, skulle bli mor till Världens Frälsare, var det en ängel som förmedlade budskapet till henne. På Julnatten fick fåraherdarna utanför Betlehem, genom en ängels förmedling, höra att Världens Frälsare var född och fanns i en krubba, i staden Betlehem, där de för övrigt också fann honom. Och hela rymden fylldes av änglakörens sång. Vid Jesu dop hör vi åter rösten där Gud Fadern bekänner sig till Jesus och den uppgift han skall utföra.

   Det har annars inte saknats försök att bortförklara Jesu gudomlighet. Man har velat göra honom till en profet bland andra, eller rentav velat göra sig av med honom. Det är bara det, att Gud fortsätter att hålla sin hand över honom. Efter den djupaste övergivenhet på Golgata kom Påskdagsmorgonen, då Gud uppväckte honom från de döda. Som det heter i Filipperbrevet: Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära (Fil 2:9-11).

   Men vi som inte var med vid dopstället i floden Jordan? Vi som inte hört änglarösten? Vi som vill ha klara bevis för att kunna tro? Hur går det med oss?

   Här står vi vid vetandets och kunskapens yttersta gräns. Här blir det till syvende og sidst en fråga om förtroende. De som först fick höra den gudomliga bekräftelsen har fört den vidare. Uppståndelsens vittnen likaså. Och alla de människor som har fått sina liv förvandlade och förnyade i mötet med Jesus Kristus likaså.

   För den som i tro tar emot Barnet i krubban, den Korsfäste Mästaren, den Uppståndne Frälsaren, står det klart att Jesus är Kristus, att han är den levande Gudens son, att han är försoningen för våra synder och en väg till livet.

   Jesu dop vid floden Jordan var en engångshändelse, på en viss tid och en bestämd plats. Men följden av det dopet sträcker sig ut i hela världen och i alla tider. Den försoning som Jesus genomförde är gränslös och tidlös. Anden förmedlar glädjebudskapet i alla tider och känner inte av gränser och hinder. Bekräftelsen att Jesus är Frälsaren skrivs i vårt inre som en trons visshet.

   Vårt eget dop är ett resultat av Guds förunderliga nåd, det för oss samman med Jesus Kristus och ger oss löftet att vi får lysas och ledas av Kristusljuset. Det ljuset är starkare än all världens mörker, även om vi ibland fångar det endast som en flämtande gnista. Ingenstans kan vi komma där inte Jesus Kristus har varit före oss. Vårt dop blir också en utmaning till oss att leva som kristna, att förvandla världen med Kristi kärlek och att själva bli vittnen om att Jesus Kristus är världens Frälsare, vårt hopp och vår framtid. Liksom Kristus är världens ljus kallar han oss att vara det. Ni är världens ljus, säger han till sina lärjungar (Matt 5:14).

   Från Jesu dop går en röd tråd, röd som i blod, röd som i kärlek, till oss och vidare till Guds himmel, och ut till våra medmänniskor. Ytterst handlar det om kärlek. Guds kärlek till oss, och Guds kärlek genom oss till våra medmänniskor.

   Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16).   Amen.         Trosbekännelsen

                                Gert Nilsson

 

Predikningar       Första sidan         Bönerum      Fredagsbön