1. sönd. i Advent.  Frimurarehuset i Malmö den 2 december 2007.

Evangelium: Lukas 4:16-22

Psalmer: 103, 109, 111, 108.

 

I  dag

 

Det rådde stor spänning i Nasarets synagoga den här sabbatsdagen. Stadens egen son var hemma och deltog i gudstjänsten. Man hade hört om hans verksamhet och människor var både nyfikna och förundrade.                       

 Synagogföreståndaren räckte bokrullen med texten för dagen till Jesus för att han skulle läsa den och förklara den. Och det är nu som undret sker. Undret som väcker hopp och framtidstro, men också undret som väcker förargelse och ilska därför att det korsar människors förutfattade meningar och spräcker deras föreställningsramar.

   Jesu predikan är kort och koncis. I dag har detta bibelord gått i uppfyllelse inför era öron. I dag.

   Det fanns andra möjligheter att förklara texten. En förklaring var att de människor som först hade fått höra profetorden när de befann sig i fångenskap i Babel hade befriats. Ett annat sätt att predika var att anlägga ett framtidsperspektiv: en gång i framtiden skall Jesajaorden gå i uppfyllelse. En gång – i en mer eller mindre avlägsen framtid. Men Jesus fastnar inte i det förgångna och drömmer sig inte in i framtiden. Utan han säger I dag. Det är om mig texten handlar, säger han. Det är jag som har kommit för att göra och ge det som texten säger och lovar. I dag. Här och nu.

   Detta i dag hör också med till vårt Adventsbudskap i dag, Första söndagen i Advent år 2007.

   Vad är det då som Jesus har kommit för att göra och ge? Texten är konkret och verklighetsnära. Han har ett glädjebud till de fattiga. Fattig kan man vara på olika sätt. Fattiga människor som saknar det nödvändigaste har det alltid funnits och finns alltjämt, också här i denna stad. Människor kan också, mitt i välstånd och rikedom, vara fattiga invärtes, tomma på mening, en existentiell fattigdom som inte kan fyllas med vare sig konsumtion eller välstånd.  Till alla fattiga har Jesus ett glädjebud: Jag är med er. Men det kan hända att han behöver hjälp av främmande händer för att räcka brödet åt den fattige – av dina och mina. Eller av våra ord – för att vi skall tala hoppets och tröstens ord till den som förtvivlar och inte vet vare sig ut eller in. När Jesus säger I dag är det till dig och mig han riktar sina ord – med evangelium, glädjebudet att vi är älskade, och med uppgiften att föra Guds gåvor vidare till alla de människor som är i behov av dem.

   Detta gäller den existentiella fattigdomen likaväl som den materiella och konkreta. Och den som på allvar tar emot glädjebudskapet drivs av en längtan att föra det vidare. Som aposteln Paulus uttrycker det: Kristi kärlek tvingar mig. Det är Adventsbudskapet till oss.

   Befrielse för de fångna. När orden i Jesajatexten uttalades första gången befann sig ett antal judar i fångenskap i Babel. Profetorden kom som en befrielse för dessa människor – de skulle slippa fångenskapen och få återvända till sitt hemland. Människorna som befann sig i Nasarets synagoga när Jesus predikade var också fångna. Landet var ockuperat av romarna och människor längtade efter en politisk ledare som kunde driva ut romarna och befria landet. De var fångar i sitt eget land och längtade efter befrielse. Men de längtade också efter något annat – efter Messias, Frälsaren, som Gud lovat sända.

   Men Jesus hade inte kommit som en politisk ledare. Hans ärende gällde – och gäller – dem som är fångna av rädsla och själviskhet, inkrökthet i sig själv, som Martin Luther uttrycker det. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag, som det heter i en psalm (Sv Ps 289:3). Och för befrielse från den fångenskapen behövs inga politiska program. Det som behövs är ett Ord från honom som säger: Min vän, du är fri, du är förlåten, du är löst från din fångenskap under mörkrets välde och rädslans makter. Nu. I dag.

   I dopet fick vi höra dessa befrielsens ord. Och dopet är alltid aktuellt för oss, det är som en skattkammare vi ständigt får ösa ur – hela livet, också I dag.

   Syn för de blinda hör också till det som Jesus lovar genom sin identifikation med profetorden. Under sitt jordeliv skulle han också bota blinda och ge dem deras syn. Samtidigt finns det en annan blindhet – den blindhet som hindrar oss från att se Guds kärlek, och den blindhet som skymmer nästans nöd och behov. I dag kommer Jesus med hela Guds kärlek. Vi får hjälp att se vår hjälplöshet och våra brister, men också hjälp att se Jesus, se att det är han, Adventskonungen, som är vår räddning och frälsning, vår hjälp i tiden och vårt hopp inför evigheten. När vi i tro tar emot Jesus Kristus öppnas våra ögon för medmänniskors nöd och behov, lekamlig likaväl som andlig nöd. Och detta sker I dag, Första söndagen i Advent i detta nådens år 2007.

   Frihet för de förtryckta. Det finns otaliga människor som lever under förtryck och omänskliga förhållanden, människor som i en eller annan mening är trälar eller slavar. Förtrycket har många ansikten, men dess bojor är omänskliga och odrägliga för dem som drabbas, vare sig det handlar om barnarbetare i Indien, politiska fångar i Pakistan, förföljelse av kristna i Kina, undertryckande av mänskliga rättigheter i Turkiet, terrorism i Irak och politiska och militära strider i Mellanöstern. Adventskonungen har ett ord till förtryckarna att deras makt skall ha en ände och att de en gång skall avlägga räkenskap för sin maktutövning. Till alla de förtryckta säger han: Jag är med dig, jag vill hjälpa dig att bära din börda, du är fri mitt i förtrycket ty ingen kan ta min kärlek ifrån dig. Och till oss alla ger han uppdraget att göra vad vi kan för att mänskliga rättigheter skall upprättas och människans värde och värdighet respekteras.

   Och, slutligen, ett nådens år. Nådens år – året då Guds vilja förverkligas, året då skadan botas och glädjen återställs. Och detta är knutet till Jesus Kristus. Det är han som kommer ned till jordens grus med himlens kärlek, nåd och ljus och bjuder oss försoning (Sv Ps 109:2). Om Jesus heter det att han var full av nåd och sanning, ja, att han var nåden och sanningen personifierad. Nåd – det är den som är räddningen för oss alla, alla vi som på olika sätt lever under fångenskap och förtryck, i andlig och existentiell nöd, blinda för Gud och varandra, famlande som i mörker inför en oviss framtid.

  I dag står Adventskonungen här i vår mitt och säger: Du är förlåten, du är fri, du är älskad. Och allt detta ger han oss, inte för att vi är goda utan just för att vi är älskade.

   Vår text har en fortsättning. Där talas det om hur många blir förargade på Jesus för hans tal, och de driver honom ut ur staden och är beredda att störta ner honom från det berg där staden ligger. Men det heter att han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg (vers 30). Och på denna hans fortsatta väg botade han sjuka och förkunnade evangelium för alla som ville ta emot det och lade så grunden till det nådens år som är vår räddning och vårt hopp. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn (Joh 1:11-12).

   Ett nådens år. Kyrkoåret kallas ibland för ett nådens år. De olika sön- och helgdagarna vill med sina särskilda texter och teman förmedla och fördela budskapet till oss om frälsning och befrielse. Det är vår räddning. Det är vår framtid och vårt hopp. Allt är inneslutet i den gudomliga nåden. Det är Första Adventssöndagens glädjebudskap till oss alla. Och allt detta räckes oss nu, gratis och för intet. I dag.  Amen.

                         Gert Nilsson

 

Predikningar       Första sidan          Bönerum      Fredagsbön