1:a sönd. e. Tref. 2007. Ystad S:ta Maria kyrka den 10 juni 2007.

Text: Titusbrevet 3:4-8

Psalmer: 181, 702, 69, 201:3, - 378, 393, 10

 

 

Dop och människovärde

 

I gamla tider var ofta dopfunten placerad strax innanför kyrkdörren. Det var ett tecken på att dopet är ingången till kyrkan. Sedan är riktningen fram till altaret, och sedan ut igen, ut i vardagen, ut i världen. Evangeliet, den gåva vi får ta emot i kyrkan, skall alltså bäras ut i världen, ut till medmänniskorna.

 

I dopet blir vi Guds barn och Jesu Kristi syskon

Men är vi inte redan Guds barn? Har inte Gud skapat oss så att vi är Guds barn redan från födelsestunden? Jo, förvisso. Skapelseberättelsen i Gamla Testamentet pekar på vårt oupplösliga beroende av Gud. Noaförbundet stärker förhållandet mellan Gud och människa; regnbågen i skyn blir tecknet på det. Och likväl är det något nytt som sker i dopet. Det heter i vår bibeltext att vi återföds och förnyas.

   Barn kan trotsa sina föräldrar, sätta sig upp emot dem och rentav bryta kontakten med dem. Bibeln är full av exempel på hur Guds barn sätter sig upp mot sin himmelske far. Och själva kan vi säkert finna exempel i våra egna liv på hur vi har trotsat Gud, avsiktligt eller oavsiktligt.

   En människa som lever i konflikt med sina närmaste lever ett förkrympt liv, det är något som fattas, något som kunnat vara mera fullödigt. Det är som när en gren skiljs från stammen eller som när en fågelunge blir lämnad ensam.

   På kristet språk säger vi att det är synden som skiljer oss från Gud. Men det heter också att Gud älskar syndaren. Därför vill Gud ge oss sin nåd och kärlek, därför söker han oss ständigt för att få ge oss denna sin kärlek, därför gör han allt han kan för att upprätta oss och föra oss in i en levande gemenskap med honom igen.

   Dopet är den förekommande nådens sakrament. Redan innan vi själva kan fråga efter Gud kommer han till oss i dopet. Även om vi inte kan räkna upp några som helst förtjänster säger han i dopet: du är mitt barn, jag har fött dig i dag.

   Frälsningen handlar om hur Gud söker det förlorade för att vinna det tillbaka. I dopet tar han oss i famnen, vare sig vi döps som spädbarn eller som vuxna, och säger sitt: du är min.

 

I dopet blir vi varandras jämlikar

Som bekant var franska revolutionens slagord frihet, jämlikhet och broderskap. Någon har sagt, att något egentligt broderskap blev det inte, eftersom man inte erkände en gemensam far. Och vi skulle kunna tillägga, att det heller inte kunde bli tal om frihet och jämlikhet, eftersom man inte erkände en gemensam Frälsare och en Guds helige Ande, som gjuter Guds kärlek i människors hjärtan.

   Tidigt i människans historia uppkom en rangordning mellan människor, mellan vi och dem, hög och låg, rik och fattig, herrskap och tjänstefolk. Det är, på något sätt, ett mönster som präglar nästan all mänsklig gemenskap. Inte desto mindre är denna uppdelning onaturlig. Att mängden gör på ett visst sätt betyder inte att det är rätt.

   I gamla testamentet ser vi gång på gång hur de styrande och ledande i landet uppmanas att ta hänsyn till alla landets invånare, och att de rika uppmanas att dela med sig till de fattiga. Föreskrifterna om jubelåret pekar på ett ideal där ingen är förmer än den andre och där alla delar jordens tillgångar lika. Under ökenvandringen fick israeliterna också lära sig det som i ett gammalt svenskt ordstäv formuleras med orden Gårdagen är gången, morgondagen har du ej sätt, i dag hjälper dig Herren.

   Vid olika tillfällen nämner Jesus för sina lärjungar det som är skick och sed i den allmänna världen och tillägger: men så är det inte bland er.

   I Jesu familj och bland Jesu vänner råder en annan tingens ordning. Där är den ene inte förmer än den andre. Där är, bland de döpta, ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, utan alla är ett i Kristus Jesus (Gal 3:28). Ett i Kristus, ett med varandra.

   Och likväl har kyrkan tagit efter denna världs sätt att räkna. Vi har påvar och kardinaler, ärkebiskopar och biskopar, prostar och prelater. Vi har en organisation som kopierar stat, kommun och näringsliv och där det är svårt att finna Jesu jämlikhetsideal.

   Dopet, tanken på dopet, vill ta oss ner på jorden igen, få oss att se på varandra som syskon. Ja, Kärlekens Ande, hand i hand lär oss som syskon att vandra. Samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra (SvPs161:4).

   Som kristna är vi varandras jämlikar, fast vi inte lever så. Men det är inte bara de som finns på samhällstoppen som flyter ovanpå. Det kan också vara de som finns ”därnere” som vill ha skillnaderna kvar. Två exempel från vardagen kan visa det.

   För en del år sedan sändes ett TV-program från Björnstorps slott, och bland andra deltog friherrinnan Gyllenkrok och hästskötaren Erik Magnusson. I programmet kom man in på temat hög och låg eller herrskap och tjänstefolk, och då säger friherrinnan: Här på Björnstorp är vi alla jämlika – eller hur Magnusson? För friherrinnan var det självklart att alla var lika, även om inte alla hade det lika. Men Magnusson förstod inte riktigt frågan, för honom skulle det vara någon skillnad. Och så det andra exemplet: När jag i slutet av 1960-talet var präst i Gumlösa församling föreslog friherrinnan Ebba Barnekow – för övrigt svägerska till förutvarande kyrkoherden i Ystad Kjell Barnekow - att hon och de andra i kyrkliga syföreningen skulle säga du till varandra. Men det blev inget av med det eftersom de andra damerna tyckte att det liksom inte passade sig. Och ni som såg den danska serien Matador minns säkert hur det var kokerskan i bankdirektörsfamiljen som satte upp gränserna: här i mitt kök vill jag inte veta av herrskapet!

   Dopseden i vårt land är på tillbakagång. Detta är ett led i sekulariseringen eller avkristningen, men det är också något som reser frågetecken om människovärdet i framtiden, om människans värde och värdighet som det kommer till uttryck hos Jesus Kristus.

   Vi behöver leva i dopet, varje dag tänka på vad det innebär för oss, vad det betyder, vilka konsekvenser det får för oss själva och för andra.

   Dopet sker med en och en, och bara en gång i livet. Men det får konsekvenser i familjen, i gemenskapen, i samhället. Ty Dopets gåva förpliktar: livet helt åt Gud (SvPs 585:1).

 

I dopet får vi uppgiften att leva här i världen, Gud till ära och medmänniskor till glädje och tjänst

Vi säger ibland att kristen etik är dopetik. Det betyder att dopet ger oss en uppgift i livet, i världen. Liksom vi själva får ta emot nåd utöver nåd får vi själva leva ett liv där vi är öppna för varandra och där vi visar generositet.

   Dopet gör klart för oss att vi lever i två världar. Vi lever här i denna världen med allt vad det innebär av lag och ordning, bud och regler, arbete och konkurrens och där det också finns orättvisor, krig och svält. Samtidigt är vi genom dopet och tron medborgare i Guds rike, och i det riket råder barmhärtighet och nåd, rättfärdighet och förlåtelse, generositet och strävan efter att göra denna jorden himlalik.

   Såsom jag har älskat er skall ni älska varandra, säger Jesus, alltså med den självutgivande kärleken.

   Det som är specifikt för kristen etik är att nästanbegreppet vidgas till att gälla varje människa som kommer i min väg och som behöver min hjälp. Vidare: kärleken radikaliseras, så att idealet blir just den självutgivande kärleken, den kärlek som ger ut sig själv för den andres bästa. Jesu person framstår som ett efterföljansvärt exempel och förlåtelsen reser oss upp när vi fallet och ger oss nytt mod och nytt hopp. Och den förlåtelse vi själva får ta emot får vi också dela med varandra.

 

Så står alltsammans i Guds nåd att saliga vi bliver, men fast och evigt är hans råd; sin frälsning han oss giver (SvPs 346:8).

Så är denna söndags budskap att Gud frälser och räddar oss för Jesu Kristus skull, och han gör det för att han är barmhärtig, inte för att vi förtjänar det. Nej, om det skulle bero på vår duktighet och vårt aldrig så goda leverne blev det nog rätt så glest i himlen. Men Gud ger oss sin nåd och barmhärtighet, och han ger oss det i dopet och tron för Jesu Kristi skull. Hans Helige Ande vill ständigt påminna oss om det och en gång föra oss till det eviga livet. Därför skall vi alltid tacka Gud får vårt dop och var dag leva i det, hålla det aktuellt. Dopets nåd mig ger i tiden stöd och fäste för min tro, skänker hopp att efter striden i Guds himmel finna ro (SvPs 69:4).  Amen.

 

                                           Gert Nilsson

Predikningar        Första sidan       Bönerum       Fredagsbön