1. sönd. i Advent.  Adventsgudstjänst i Frimurarehuset i Malmö den 1 december 2008.

 

Evangelium enligt Matteus 21: 1-9.

 

Psalmer: 103, 109, 111, 108.

 

                                         

ADVENTSKONUNGEN KOMMER TILL OSS

Vägen från Betlehem till Jerusalem håller på att nå sitt slut. I Jerusalem har Jesus varit tidigare, men den här gången är det mera definitivt. Barnet som föddes i Betlehem håller nu på att fullborda sin livsgärning, den uppgift han kom i världen för att utföra. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16).

   Och nu, utanför Jerusalem, delar Jesus ut uppgifter till sina lärjungar. De skall gå in i en by och ta ett åsnesto och dess föl och föra dem till Jesus. Vi får förutsätta att Jesus och åsnans ägare kände varandra och att det inte förelåg några juridiska oklarheter i ordern. Orden Herren behöver dem skulle vara lösenordet som öppnade vägen för dem.

   Men varför en åsna? Varför inte en häst? Men lärjungarna tog inte upp någon diskussion med Jesus utan gick iväg och gjorde som han sagt. Att ordern inte var ett hugskott framgår av texten. Genom det som nu skulle ske kom profeten Sakarjas profetia om Messias att gå i uppfyllelse. Det som Jesus gjorde var alltså förutsagt av profeterna. Och när han nu gjorde det, blev han igenkänd som Messias av människorna som kantade vägen där han red fram. Det de gjorde var på en gång spontana handlingar och något som hade sin grund i de heliga texterna som de alla var väl förtrogna med. När mannen, som gjort under och tecken, som talat med makt och myndighet, red där på vägen kände de igen honom som Messias, som Frälsaren Gud lovat sända till sitt folk. Den hyllning de ger Jesus är inget mindre än en hyllning åt Guds Messias. Det de såg med egna ögon, och det de kände till från de heliga skrifterna, gjorde dem övertygade om att det var världens Frälsare som nu var mitt ibland dem. Därför kunde de sjunga den messianska kungssången. Det var till dem Jesus hade kommit, det var för deras skull han nu red fram där på åsnan.

   Liksom han föddes i ringhet red han nu in i Jerusalem på fattigmans riddjur. Ty Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt; blott ondskan han förfärar i all dess stolta makt (SvPs 103:4). 

   Men det var inte till människor som var likgiltiga Jesus kom. De människor som fanns där denna Adventsdag var längtande människor. De bar på den existentiella grundfrågan om mening och mål i livet, om vadan och varthän, om frid i ens inre och försoning med omgivningen. För Martin Luther formulerades denna fråga med Hur skall jag finna en nådig Gud? Viktor Rydberg formulerar samma fråga i dikten ”Tomten” med orden Vadan och varthän. För andra kan det handla om en mer eller mindre diffus fråga om meningen med livet. Men på ett eller annat sätt finns frågan där djupt i vårt inre. Det är karaktäristiskt för människor att bära på den frågan. Människan är ju den enda skapade varelse som vet om att hon skall dö och som vet att hon vet detta.

   Hos Jesu lärjungar fanns en villighet att lyda och tjäna sin Mästare. Så förutsätter Adventsbudskapet inte bara att det finns längtande och sökande människor utan också att det finns människor som är beredda och villiga att förmedla Jesu ankomst till människor liksom det också förutsätter att vi är villiga att ställa tid, krafter och egendom till Herrens förfogande. När Växjöbiskopen och frimurarebrodern Jan-Arvid Hellström en gång hade välsignat en familjs nya hem fick han frågan från en person om han också ville välsigna dennes nya bil. Biskopen svarade då, enligt uppgift, att det kunde han om ägaren lovade att ställa bilen till Herrens förfogande, alltså till tjänst för församlingen och medmänniskorna.

   Man har ibland frågat om kyrkan gör något för att svara på människors grundläggande frågor om mening och mål. Frågan är berättigad. Ibland verkar det som om kyrkan är mer upptagen med frågor som inte rör människors frälsning och salighet men som i stället är politiskt gångbara. Men kyrkan är nu inte bara biskopar och präster och kyrkopolitiker utan alla kristna. Därför har vi alla till uppgift att bereda väg för Adventskonungen, att vara, med Martin Luthers ord, en Kristus för vår nästa.

   I vårt evangelium har vi hört om hur Adventskonungen kommer till sökande och längtande människor, människor som tog emot honom i tro och lovsång, människor som hyllade honom och fick sina liv upprättade av honom.

   Evangeliet är berättelsen om något som hände i vår tideräknings början. Men evangeliet ar ingen historiebok i vanlig mening, dvs. inte bara. Adventskonungens ankomst den gången blir också hans ankomst nu och till oss. I läsningen av evangeliet blir vi samtida med de människor texten berättar om. Ja, inte bara det. Det är till oss Jesus kommer ridande på en åsna denna första söndag i Advent 2008.

 Mitt i vår längtan kommer han med svaret på vår fråga om mening och frälsning, en fråga som ibland är konkret och livsviktig som för Martin Luther, ibland mera diffus men icke desto mindre djupt existentiell. I takt med att sekulariseringen breder ut sig saknar många människor kristna referensramar. Men anknytningen till frågan efter livets vattenkällor finns där.

   I dag, på Första söndagen i Advent, kommer Jesus Kristus till oss. Som aposteln skriver i en av dagens texter, Ni vet ju ändå vad tiden lider. Det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro (Rom 13:11). Eftersom Jesus Kristus står för dörren skall vi alltså förbereda oss genom att lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets vapenrustning och ikläda oss Herren Jesus Kristus. Adventsljusen vill vara tecken på det, liksom ljusen som lyser upp detta rum.

   När människor i vårt evangelium kände igen Jesus från Nasaret som Jesus Kristus, världens Frälsare, stämde de i sin glädje upp lovsången till Guds ära. Så vill Adventstiden också om och om igen gestalta mötet mellan oss och Adventskonungen, han, som kommer till vår frälsning sänd. Och när vi tar emot honom i tro sänder han ut oss i världen med kärlek till varandra. Och då föds lovsången på våra läppar: Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Amen.

 

Gert Nilsson