S:t Petri klosterkyrka,Ystad den 11 januari 2009

1. sönd. efter Trettondedagen.

Evangelisten Matteus 3:13-17.

Psalmer: 123, 119:2-4, 112, - , 431, 125:13-15, 132

 

Guds ja!

Förra gången vi mötte de båda huvudgestalterna i textserien var på den fjärde söndagen i Advent – då var de båda i fosterstadiet i sina mödrars moderliv. Nu har de nått vuxen ålder och Johannes har tagit sin tillflykt ut i öknen invid floden Jordan. Där predikade han omvändelsens budskap och döpte människor som ville göra bot och bättring och så låta sina liv få en ny inriktning. Det var, av allt att döma, många människor som på så sätt fick höra Johannes Döparens predikan och som lät döpa sig till tecken på att de ville få sina synder förlåtna och att de nu ville leva ett liv efter Guds vilja.

Nu kommer Jesus till Johannes och ber att få bli döpt. Johannes slår ifrån sig och inser det orimliga i att Jesus skall lägga av sig ett syndigt leverne och låta döpa sig. Tydligen hade Johannes sett så mycket av Jesus att han var på det klara med att Jesus var ren och rättfärdig redan från födseln. Han vägrar följaktligen. Det är jag som behöver döpas av dig och inte tvärtom, säger Johannes till Jesus. Men Jesus står på sig. Han vill bli döpt. Kanske står vi med samma fråga som Johannes: varför envisas Jesus med att bli döpt, han som ingen synd hade och inte heller behövde omvända sig och bättra sig?

Jesu dop blir ett Guds ja till honom. När Jesus har döpts betygar Gud genom sin ande att Jesus är Guds älskade son och att han är den utvalde, Frälsaren som skulle komma i världen.

Jesus hade ingen synd han behövde få förlåtelse för. Men han talar om att allt som tillhör rättfärdigheten måste uppfyllas. Han, som kom från Gud, gick mitt in i vår verklighet. Han gick så in i det jordiska att han blev en av oss. Den synd som vi gjort oss skyldiga till bad han om förlåtelse för. Den skuld som skilde oss från Gud betalade han med sitt liv. Den konflikt som rådde mellan Gud och människor försonade han. De människofientliga krafterna i tillvaron besegrade han genom sin död och uppståndelse.

I århundraden hade människor längtat efter Messias, Frälsaren som Gud lovat sända. Den första Julen kom han, proklamerad av en ängel och lovsjungen av änglakören utanför Betlehem, den sång som vi alla får sjunga med i också nu. Och nu, vid Jesu dop, hörs åter hälsningen att Jesus är Guds utvalde, den som kommit för att frälsa och rädda en mänsklighet som var på väg i galen riktning och mot fel mål. Han kommer till vår frälsning sänd, och nådens sol, av honom tänd, skall sig ej mera dölja (SvPs 119:4).

Men han bar ingen gloria. Ingen kunde se på honom vem han var. Det var bara genom att lära känna honom som människor kunde upptäcka vem han var. Det berättas i evangelierna att Johannes vid ett senare tillfälle började undra om Jesus verkligen var Messias. Johannes satt då i fängelse, och han skickade några av sina lärjungar till Jesus för att fråga honom om han verkligen var den utlovade Messias (Matt 11:1-8). Jesus svarade då: Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda uppstår och fattiga får ett glädjebud. Salig är den som inte kommer på fall för min skull.

Gud hade på olika sätt proklamerat att Jesus var Frälsaren som skulle komma och därigenom sagt sitt ja till Jesus från Nasaret. Sedan skulle Jesus i ord och handling visa att han var den utlovade Frälsaren. De som såg och hörde detta övertygades om att Jesus var Frälsaren. Men det behövdes, som Selma Lagerlöf uttrycker det i en av sina berättelser, ögon så att man kan se undret. Hon skriver: Det är inte på ljus och lampor, som det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är, att vi äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet (Den heliga natten). Och sådana ögon kan vi endast få av Gud. Trons ögon, kallas de.

I verserna efter vår text skildras hur Jesus förs ut i öknen för att frestas. Där prövas hans kallelse, där ställs han inför svåra prov. Där erbjöds han en makt och rikedom som det skulle ha varit svårt för vem som helst att tacka nej till. Men Jesus avstår från glansen och makten och väljer lidandet och korset. Det var inte sin egen bekvämlighet han tänkte på. Han var kommen i världen för att frälsa och rädda det som annars skulle ha gått förlorat. Liksom Gud sagt sitt ja till Jesus bekräftar Jesus sedan denna sin kallelse. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16).

Jesu dop blir därmed också ett Guds ja till mänskligheten. Gud har blivit människa för vår skull. Av kärlek till oss kom han i världen för att vända tillrätta det som gått snett, det som vi människor vänt fel.

I fornkyrkan – de första kristna århundradena – talade man bildligt om människans skapelse som ett växande. Människan skulle växa upp till att bli lik Kristus. Men växandet avbröts och människan missade målet. Så kom Kristus för att hjälpa in människan på rätt spår igen, hjälpa henne att växa upp till att bli den människa som Gud tänkte sig när han skapade henne.

Hela Gamla testamentet visar hur människor vänder Gud rygggen men hur Gud trots detta betygar sin kärlek till människor. Genom att sända Jesus Kristus i världen förklarar Gud ytterligare denna sin kärlek. Och detta Guds ja till oss människor innebär att Gud är villig att gå i döden för att vinna oss för livet.

Så blir skildringen av Jesu dop ett bevis på Guds stora kärlek till oss, en proklamation att Jesus Kristus är Frälsaren, Världens ljus, och Uppståndelsen och livet.

Detta Guds ja till oss människor blir samtidigt en uppfordran om svar. Gud vare tack för hans oerhörda gåva, skriver aposteln (2 Kor 9:15). Men en gåva måste tas emot för att bli till glädje. Så också med Guds och Himmelrikets gåva till oss.

Men det är Gud som tar initiativet. Vi kan älska honom därför att han först har älskat oss, skriver aposteln Johannes (1 Joh 4:19). Och kyrkofadern Augustinus skriver: Ty du, o Herre, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig (En liten bönbok, 1970, nr 24).

Evangelierna visar att människor tog emot och förhöll sig till Jesus på olika sätt. En del människor avvisade honom därför att han korsade deras planer och rubbade deras cirklar. Andra anade att han var den han var, men vågade inte släppa vad de hade eftersom det betydde så mycket för dem. Andra åter tog emot honom, tog honom till sig och lät honom förnya och förändra dem efter Guds plan. I Johannesevangeliet heter det: Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn (Joh 1:13).

Johannesdopet var ett dop till tecken på omvändelse, bot och bättring. Det kristna dopet innebär att vi lemmas in i gemenskapen med Jesus Kristus, ja, att vi kommer så nära honom att vi får kallas hans systrar och bröder. Han har befallt oss att döpa och undervisa om den kristna tron. Men framför allt är dopet ett tecken på den förekommande nåden, att Gud söker oss, älskar oss och ger sig själv helt och fullt för oss för att vi skall bli saliga och få det eviga livet. En kollega berättade om en kvinna som i bokstavlig mening levde på livets skuggsida. Hon stod långt ner på den sociala rangskalan i den by där hon bodde, och hon var i människors ögon misslyckad. När hon så sitter och språkar med prästen lyser hon upp och säger: När jag döptes blev jag en riktig människa. Just det. Jesus Kristus vill göra oss till riktiga människor i dopet och genom tron på honom.

Aposteln Paulus skriver: Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom (Kristus) för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet (Rom 6:4).

Så blir vårt evangelium om Jesu dop ett vittnesbörd om Guds ja till Jesus som världens Frälsare, en förklaring av Guds kärlek till oss människor, och en utmaning till oss att följa Jesus Kristus i tro och goda gärningar. Att se på Jesus med trons ögon och på medmänniskorna med kärlekens.  Amen.

Gert Nilsson