InternetKyrkan

Innehåll

Fredagsbön

Predikningar

Förböner

Böner

Blogg

Projekt

Kontakt

 

 

 

 

 

Nyårsbön.

Text: Hebreerbrevet 13:5-8. 

Psalmer: 113, 717, 715, Du som har tänt miljoner av stjärnor

 

På tröskeln till det okända

 

Nu, på årets sista dag, går gärna tankarna tillbaka på det son har varit. Blev året som vi hade tänkt och hoppats? Kan vi med glädje göra bokslut och vara nöjda med det som varit? Eller har året präglats av besvikelser – dödsfall, sjukdom, arbetslöshet? Kanske har året inneburit en blandning av besvikelser och glädjeämnen. Men vilket sätter då de djupaste intrycken?

     För ett år sedan visste vi inget om året 2014, året som nu har gått till ända. Det var trehundrasextiofem okända dagar som låg framför oss och väntade att bli fyllda med mening och innehåll.

   Och nu har året 2014 gått till ända, och vi befinner oss i samma situation som förra Nyårsaftonen. Nej, inte riktigt. Vi har alla blivit ett år äldre med allt vad det innebär – för somliga förväntan, för andra rädsla och vånda. Skall hälsan stå oss bi? Skall vi få ha arbetet kvar? Skall våra nära och kära få vara friska? Skall vi själva få vara med ännu ett år?

   Ja, det är många tankar som så lätt infinner sig när vi börjar reflektera över årsskiftet och tidens gång – det som var, det som är, det som skall komma. Och visst är framtiden okänd.

   Men mitt i tidens flykt, tvärs igenom våra många frågor, trots att framtiden är okänd, finns det något som vi vet, något som håller, något vi kan lita på om än allt skulle rasa samman för oss, och det är det löftet vi får i vår bibeltext. Gud själv lovar oss att han aldrig skall svika oss eller överge oss. Ja, om än bergen skulle vackla och höjderna störta samman skall hans nåd vara oföränderlig och hans kärlek utan gräns. Det han har lovat håller han.

   Det betyder inte att vi är garanterade ett liv på tillvarons solsida. Men det betyder att det finns något som är starkare än de största olyckor och något som bär också om allt störtar samman.

   Den gången vi döptes gjorde Gud oss till medborgare i Himmelriket, och genom vår tro på Jesus Kristus lever vi som Guds rikes utvalda människor. När Gud håller oss i sin hand kan ingen rycka oss därifrån med mindre att vi ger vårt medgivande till det.

   Ute i världen ser det oroligt ut, och här hemma hopar sig problem av skilda slag. Men, heter det i vår text: ”Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta. Vad kan människor göra mig?”

   På tröskeln till det okända kan vi visserligen stå vacklande och undrande. Men vi får göra det med Guds löfte att han aldrig skall överge oss. Det betyder nu inte att allt skall gå oss väl i händer. Men det betyder att vi hela tiden, så många av det nya årets dagar som vi får uppleva, får bäras av en som är starkare än denna världens faror och katastrofer, och som har lovat oss att aldrig överge oss. ”Se, jag är med er alla dagar” – det löftet fick vi den gången vi döptes. Intill världens ände och tidens slut vill han bära oss.

   I Gamla testamentet läser vi om den fromme mannen Job. Allt hade lyckats väl för honom. Han hade sin familj, och han hade begåvats med en stor förmögenhet. Men så en dag är alltsammans borta. Hela hans familj har dött, och all hans egendom är borta, och han står där mitt i sin sorg och förtvivlan. Men mitt i katastrofen och tvärs igenom de många tvivel som genomkorsar honom får ha uppleva hur han trots allt är buren av Gud. Och trots sorgen får han mod till att leva och hjälp att gå vidare.

   Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet – med de orden slutar vår text. Jesus Kristus går vid vår sida, han bär oss när våra krafter tar slut och vi inte själva orkar gå. ”Han, som ägde Guds gestalt men inte vakade över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänare gestalt då han blev som en av oss” (Filipperbrevet 2:6-7) följer oss och leder oss genom de många frågetecknen till det mål som livets Gud har satt för vårt liv.

   På tröskeln till det okända behöver vi inte gå ensamma och inte utan mening och mål. Urtidens Gud följer oss, och han är också framtidens Gud. Men det är inte en diffus Gud utan en som har gått här på vår jord som en av oss. Gud, som är vår himmelske Fader, är också vår Frälsare, och han leder och styrker oss med sin helige Ande.

   Därför kan vi med gott mod och i stor förtröstan lämna det gamla året bakom oss och i Jesu sällskap gå in i det nya. Ty när allting annat vacklar är Jesus Kristus densamme, i går, i dag och i evighet.

Amen.

 

Stora Köpinge kyrka

Nyårsafton 2014.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ansvarig utgivare - Kjell Vagnhammar  2015