2. sönd. i Advent.

S:t Petri Klosterkyrka i Ystad den 7 december 2008 

Evangelium enligt Lukas 21:25-36. .

Psalmer: 421, 110, 425, 39, - , 108, 111, 106.

Kristus kommer åter

Det är en något annorlunda ton i evangeliet i dag på den andra söndagen i Advent jämfört med förra söndagens text. Men temat är detsamma: Jesu ankomst. I söndags handlade evangeliet om hur Jesus kom till väntande och längtande människor och blev igenkänd och hyllad som Messias. I dag förskjuts perspektivet mot det andra Advent, då när Jesus Kristus skall komma åter, som han har sagt. Ja, då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet, heter det i vårt evangelium.

När det händer, att Kristus kommer tillbaka och denna världens och tidens undergång står för dörren, bör detta stämma till eftertanke. Många kommer att stå där i skräck och ångest över vad som skall komma. Men var inte rädda, säger Jesus. Räta på er och lyft era huvuden, ty då närmar sig er befrielse.

Befrielse. Det var Jesu ärende när han kom till vår jord för att leva som en av oss. Vid ett tillfälle kom några av Johannes Döparens lärjungar och frågade Jesus om han var Messias, Frälsaren, som skulle komma, eller om man skulle invänta någon annan. Jesus svarade då: Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går. Spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud (Luk 7:22).

Detta var befrielse. När människor botades från sjukdom, löstes från sin skuld, upprättades som människor, genomgick de en befrielse som återupprättade dem som människor. Inte bara förhållandet till Gud blev helat utan också deras förhållande till sig själva och sina medmänniskor. De stod inte längre under andras dom. Den blinde Bartimeus, tullaren Sackaios, kvinnan som stod anklagad för äktenskapsbrott – alla fick de uppleva befrielse.

Advent betyder ankomst, närmare bestämt Jesu ankomst. Liksom han en gång kom till längtande människor i det heliga landet kommer han i dag till oss, kommer med frälsning och frihet, mod och hopp. I en värld som tidvis ter sig som om den skulle gå under får vi i gemenskapen med Jesus Kristus känna oss trygga.

Det är mycket som skrämmer oss. Den globala finanskrisen skapar oro och frustration, människors framtid grusas och många människor blir skuldsatta till den grad att de upplever sig bundna i sina skulder. Den som är satt i skuld är icke fri, sade vår tidigare statsminister. Miljökrisen skapar förstämning och människor är rädda för att världen skall gå under. Arbetslöshet, sjukdom, eldsvåda och ond bråd död är andra orosmoment som grumlar meningen och fördystrar livet för många.

Allt detta kommer att ske, säger Jesus. Men tappa inte modet, jag är med er. Och detta är evangeliet på denna den andra söndagen i Advent, att Herren är med oss i vad som än sker. Han kommer rakt in i våra kriser och säger: räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.

Lever vi i den yttersta tiden nu? Står den dag för dörren när världen skall gå under? Kommer världens undergång att ske i vår tid? Svaret är att det vet vi inte och skall inte veta. Det är en hemlighet som är djupt bevarad hos Gud. I alla tider har människor spekulerat över när den yttersta dagen kommer, men hittills har alla spekulationer slagit fel och visat sig sakna grund. Det säger Jesus också. Han säger att ingen utom Gud Fadern själv vet den dagen och den stunden. Därför är våra spekulationer inte bara omöjliga och meningslösa utan också något som står i strid med Jesu ord. Men om vi inte får bevittna världens undergång i vår tid får vi vara med om vår egen. Det är därför att det är så viktigt för oss att vara beredda på mötet med Gud.

Att vara beredd. Det är nu inte att leva i ångest och rädsla, att oroas och våndas inför den yttersta dagen, vare sig vi talar om den slutgiltiga eller vår egen. Martin Luther blev en gång tillfrågad vad han skulle göra om han fick veta att världen skulle gå under i morgon. Han svarade: då skulle jag ända plantera mitt äppelträd i dag.

Det är denna trygga och glada tillit Jesus ger oss i vårt evangelium i dag. Det blir en omvälvning i tillvaron när världen går under, och det blir en omvälvning när döden släcker livsgnistan. Men, som psalmdiktaren sjunger: Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena, de stå kvar (Sv Ps 254). Och löftena – det är Jesu hoppfulla ord i vår text att vi inte behöver oroa oss eller bli rädda.

Detta är inte detsamma som att vi skall ta lätt på framtiden, varken den näraliggande eller den som finns långt borta. Men det betyder inte heller att vi skall gripas av en låt-gå-attityd därför att allt här på jorden en gång skall försvinna. Jorden och allt vad om finns på den tillhör Herren, vi är bara förvaltare av den. Därför skall vi göra vad vi kan för att skydda den för förstörelse. Vi är Guds avbilder, skapade till Guds barn, och därför skall vi göra vad på oss ankommer för att alla människor skall få ha ett gott liv och kunna leva i trygghet. Tanken på den yttersta dagen får alltså inte bli en ursäkt för oss att fly undan denna världen och dess problem. Vi har all anledning i världen att bekymra oss för världens tillstånd och medmänniskornas situation. Men det finns en gräns för våra bekymmer och för våra möjligheter att påverka. Men inom den gränsen har vi vårt ansvar.

Den kristne tänkaren Pontus Wikner har sagt, att det enda som är nödvändigt är hus och hem och mat och kläder för att kunna leva och ett rent hjärta för att kunna dö. En gång skall vi inte längre behöva hus och hem och mat och kläder. Hur mycket nödvändigare är det då inte att ha ett rentvaget hjärta.

Och det är ytterst om detta som vårt evangelium handlar, att ha ett rent hjärta, att få vara försonad med Gud, att vara rättfärdig i kraft av Jesu försoningsgärning.

Himlen kan vänta, var en gång titeln på en film. Men himlen kan inte vänta. Den bryter in när Gud vill, den landade på jorden den första Julen och den kommer åter att bryta in den dag
Gud har bestämt. Därför gäller det att vara vakande och redo.

Den grundläggande orsaken till att Jesus kan tala trygghetens och hoppets språk är att han själv har banat en väg från död till liv, från jordens strider till glädjen i Guds himmel.

Så nås vi, denna andra söndag i Advent, av Adventskonungens hälsning att han kommer till oss, kommer till sitt folk och sin kyrka, kommer till människor som behöver honom och vill ta emot honom. Han kom en gång, det första Advent, när han red in som konung på en åsna i Jerusalem. Han skall komma åter på den sista dagen, när tiden har nått sitt slut och evighetens sol går upp. Han kommer i dag till alla som tar emot honom, ja, han kommer till sörjande hjärtan, och livet får annat gestalt. Han kommer i makt att regera, tills Gud uti alla blir allt (Sv Ps 108:5).

Tecknen visar att Herren är nära. Framför allt visar hans Ord att han är hos och och med oss. Hans ord säger att Gud vill att alla människor skall bli frälsta. Den gången vi döptes fick vi löftet att han skall vara med oss intill världens ände och tidens slut.

Men just därför får vi ta hans uppmaning på allvar att vara vakna så att vi är redo när han kommer åter, redo den dag vi skall bryta upp från jordelivet.

Den andra Adventssöndagens budskap är allvarligt, därför att det varnar oss från att bli sovande kristna som inte tar Herrens löften på allvar. Men det är samtidigt glädjerikt och hoppfullt, eftersom det säger oss att Jesus Kristus, som har dött och uppstått för att vi skall få leva, är hos oss, efter sitt löfte, i allt och genom allt.

Så får vi nu, när det andra Adventsljuset har tänts, fyllas av det hopp vårt evangelium vill ingjuta i oss, det näraliggande hoppet om det vi behöver dag för dag, det existentiella hoppet som ger oss mening med livet och mål i tillvaron, och det gränsöverskridande hoppet om nyahimlar och en ny jord där rättfärdighet bor (2 Petr 3:13). Då kan vi vara trygga och glada, då kan vi tryggt överlämna oss i hans händer som håller hela världen i sin hand, då har vi något som ger oss mod till att leva och tro till att dö. Amen.

Gert Nilsson