InternetKyrkan

 

 

 

Andra söndagen efter Trettondedagen,

S:ta Maria kyrka, Ystad. Den 16 januari 2011.

Psalmer: 46, 431, - , Du som har tänt miljoner av stjärnor, 131:4-5, 120.

Evang. Joh 5:31-36

 

Vem är han?

Vem är han, han som så många talar om? Han som gör under och tecken, han som blir till tröst och glädje men också han som väcker strid där människovärdet och sanningen trampas under fötterna?

Det är många som har ställt den frågan, nu och genom årtusenden. Frågan finns redan i Nya testamentet. En som frågade var Natanael; ”Följ med och se!”, var det svar han fick och som hjälpte honom till klarhet (Joh 1:46). En annan som ställde frågan var Johannes Döparen. Många hade undrat om det inte var han, Johannes, som var den utlovade Frälsaren, men han hade ivrigt förnekat det och i stället hänvisat till Jesus från Nasaret. Vid ett tillfälle hade han pekat på Jesus och sagt till dem som lyssnade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd” (Joh 1:29). Men när Johannes så sitter i fängelse, fängslad, och snart avrättad, för att han var en sanningssägare, kommer tvivlen. Han skickar då iväg sina lärjungar till Jesus för att fråga om han verkligen är Messias, Frälsaren. ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan” (Matt 11:3), lyder frågan. Jesu svar är intressant – och tydligt. Han hänvisar till sina gärningar; det är de som vittnar om honom. Och den som var förtrogen med de heliga skrifterna känner då igen honom. Precis det som han gör skulle Messias göra när han kom i världen. Det är alltså hans gärningar som vittnar om honom och som övertygar människor om vem han är. Johannes var en av dem som vittnade om vem Jesus är. Vittnesbörd Johannes bar, halleluja, om det ljus som gryr i dag. Halleluja som det heter i en av våra psalmer (SvPs 331:3). Och sedan har otaliga människor gjort detsamma tiderna igenom.

Jesus talar om hur viktigt det är att det finns ett klart och tydligt vittnesbörd om honom. Det är viktigt att han kan legitimera sig så att människor ser vem han är. Och det enda vittnesbörd som kan övertyga är det som ger hopp och skänker mod. Det ljus som Lyser i den mörka natt, halleluja, över döden har det makt. Halleluja (SvPs 331:2). Fortfarande är det alltså det som Jesus gör som ger honom legitimitet.

Samtidigt är Jesus angelägen om att alla människor skall upptäcka honom, att människor skall kunna ta till sig den frälsning han erbjuder. Han är nämligen inte en frälsare bland många. Han är den ende. Jag är vägen, sanningen och livet, säger han, och fortsätter: Ingen kommer till Fadern utom genom mig (Joh14:6). Denna exklusivitet är genomgående i Nya testamentet. I Apostlagärningarna heter det att Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss (Apg 4:12). Det är därför som en gång alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära (Filipperbrevet 2:10-11).

Detta innebär för det första, att vi som har nåtts av budskapet om Jesus Kristus har ett ansvar för att ta emot honom, att tro på honom, att låta honom bli livet i våra egna liv. Och att tro på honom, det är att finna vägen till sig själv.

Vi får alltså ta till oss Jesu eget vittnesbörd, se vad han har gjort för oss, och tro det. Det betyder inte att vi skall göra om oss, att vi skall bli fromma på något sätt, utan att han får förvandla oss med sin kärlek så att vi blir just de människor Gud avsåg den gången han sade till oss: Liv, bliv till.

För det andra betyder det att vi måste ta missionsuppgiften på allvar. En gång sände vi missionärer till främmande länder med evangeliet om Jesus Kristus. Det kan vi behöva göra nu också. Men vi har också ett stort antal människor i vårt eget land som inte är kristna, som tillhör andra religioner eller lever i en andlig likgiltighet.

Jesus talar om Johannes Döparen som ett ljus som pekade hän mot det stora ljuset, Kristusljuset. Så kan ju också vi se sådana ljus som avspeglar det stora ljuset, ljus som gör det lättare för oss att leva och som hjälper oss att hitta rätt här i livet, ljus som leder oss till Kristus. Vi har evangelierna och breven i Nya testamentet, kyrkofäderna, t.ex. Irenaeus och Augustinus, medeltidsteologen Thomas Ab Aquino, den helige Franciscus, Martin Luther, Moder Theresa, för att nu nämna några. Genom att de i sina liv återspeglade skenet från Kristusljuset har de hjälpt människor att finna vägen till Kristus, att finna vägen som leder till livet. Och kanske du och jag, med Guds hjälp, kan få lysa vägen för någon medmänniska om vi själva lever nära Kristus.

För några år sedan var jag med en grupp konfirmander på läger på Bäckhallagården. Sent i den mörka vinterkvällen, just när ungdomarna hade berett sig på att stiga upp och busa, kallade ledarna till uppställning. Två och två skulle konfirmanderna sedan gå en bana som lystes upp av marschaller. Natten var kolsvart, och det var så ordnat att man såg endast en marschall i taget. Först när man kom till en marschall såg man nästa. Men när man följde de många små ljusen kom man så småningom fram till det stora ljuset, själva gården där vi bodde och där det var varmt och ljust. Dagen efter kunde vi se hur banan hade gått: på ena sidan stigen fanns stickiga snår som kunde riva sönder både skinnet och kläderna, och på den andra sidan var det sankmark där man kunde bli blöt om fötterna om man råkade trampa där. Och alldeles i närheten fanns en damm. Men ljusen ledde fram till målet, och alla kom helskinnade fram. Som Ylva Eggehorn skaldar: Ljuset bär oss. Gud är nära i ett litet barn som ser oss (SvPs 744). Ett litet barn – julens barn, barnet som kom för att ge oss sanning och ljus.

De många små ljusen visar att mörkret inte är totalt, att hopplösheten skingras och att ljuset bär oss, ljuset som är Kristus. Jag är världens ljus, säger han. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus (Joh 8:12). Han som säger det om sig själv säger också till sina lärjungar att de är världens ljus. Vi är världens ljus. Då har vi alla fått i uppgift att återspegla honom som är det stora ljuset. Vi blir indragna i ett skeende som visar vem Jesus Kristus är. När vi har funnit honom får vi visa vägen till honom för andra. När vi själva har upptäckt honom får vi genom våra liv bli till hjälp för andra att upptäcka Jesus Kristus som sin Frälsare. Den danske prästen och psalmdiktaren Holger Lissner berättade i TV-gudstjänsten på Nyårsnatten om ett samtal han haft med en kvinna som var djupt förtvivlad och i stort behov av tröst. Han tog då till de ord som han tyckte var de starkaste och finaste han visste: Gud älskar dig. Kvinnan blev mycket arg och bad honom hålla tyst med sådant tal. Då förstod jag, sade pastor Lissner, att man inte kan tala till en människa om Guds kärlek om hon inte kan tro det och kan ta det till sig. Resultatet blir då att man lägger en ännu större börda på henne. I stället för att tala om Guds kärlek skall man då vara den, vara Guds kärlek, och ge den till människor som behöver den.

Vi skall alltså vara Guds kärlek för varandra. Martin Luther uttrycker det så att vi skall vara en Kristus för vår nästa. Och ytterst är det bara så vi kan övertyga någon om att Jesus Kristus är vår Frälsare, att han är Guds kärlek personifierad.

Vem är han? När vi följer honom på hans vandringar genom det heliga landet, när han rider in i Jerusalem på åsnan, när vi möter upp på Golgata och ser hur han plågas och dödas, och när vi sedan bevittnar undret på Påskdagen – då kan vi se, eller ana, att han är världens Frälsare. Vi kan vittna om honom, men det är först när en människa tar emot honom som hon upptäcker vem han egentligen är. Selma Lagerlöf använder ett intressant uttryck i en av sina berättelser. Hon skriver att det är viktigt att ha ögon som kan se Guds härlighet. Ögon som kan se Guds härlighet – har vi det?

Vår bön får bli att vi alla får sådana ögon, ögon som kan se Guds härlighet. Då ser vi tydligt att barnet i krubban, mannen på korset, den Uppståndne Herren är Gud själv som har kommit för att dela våra liv, för att ge mening och hopp, för att ge oss mod till att leva och tro till att dö.

För några veckor sedan skrev vår biskop Antje Jackelén en debattartikel med anledning av att Kävlinge kommun ville förbjuda förskolebarnen att gå till kyrkan och se julkrubban. Hon nämnde, att samtidigt som en del skolor vill mota bort allt som har med kristendom att göra tar de in ett ämne som kallas för livskunskap och som i själva verket är kvasivetenskap. En av kommentarerna till hennes artikel gick ut på att inte heller kristendomen håller måttet rent vetenskapligt eftersom den inte går att bevisa. Nu är det ju så, att en del historiska fakta går att bevisa, men själva kärnan i kristendomen, inkarnationens hemlighet och uppståndelsen från de döda, detta att det var Gud själv som låg som ett värnlöst barn i krubban i Betlehem, och att korsdöden följdes av en uppståndelse som fick kosmiska konsekvenser, det är överlämnat till vår tro att ta emot eller förkasta. Men människor som har fått sina liv förvandlade genom tron på den korsfäste och uppståndne Herren har övertygats om den förvandlingens och nyskapelsens kraft som ligger i att få sin synd förlåten, att bli accepterad trots misslyckanden, att få sitt människovärde tillbaka – den människan är övertygad om att Jesus Kristus lever och att han är den ende Frälsaren.

Människors möten med den levande Herren blir så vittnesbörd om att Gud lever och att han verkar också i dag där Jesus Kristus blir trodd. Den förvandlande kraften i evangeliet övertygar och blir en hälsning från Gud till oss, en hälsning som är lika övertygande som den himmelska rösten som ljöd vid Jesu dop i Jordan och som förkunnade: Detta är min älskade son, han är min utvalde (Matt 3:17). Och det är ju detta Guds eget vittnesbörd som Jesus talar om i vårt evangelium – ett vittnesbörd som vill visa och övertyga oss om sanningen i bibelordet: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16).

Amen.

 

Gert Nilsson

 

Hem                        Åter predikningar                        Innehåll