Internetkyrkan

 

Predikningar

 

2 sönd efter Trettondedagen,  S:ta Maria kyrka, Ystad.  Den 17 januari 2010

Johannesevangeliet 4:5-26

Psalmer: 246, 15, 437, 131:4-5, 378, 236, 132

 

Revolutionerande möte

Det blev ett revolutionerande möte för den samariska kvinnan som kom till Jakobs källa för att hämta vatten, och det blev inte alls så som hon hade tänkt. Mitt i middagshettan kom hon till brunnen för att hämta vatten, just när solen stod som högst och det var ovanligt tungt att bära hem vattenhinken. Men det var vid den tidpunkten hon kunde vara säker på att vara ensam där medan stadens befolkning hade siesta. För visst kunde ensamheten vara skön när hon var fri från kritiska och dömande blickar, även om solen brände och arbetet blev tyngre.

Men hon är inte ensam där, denna middagsstund. Förvånat konstaterar hon att det sitter en främling vid brunnen, en jude, som trött av vandringen har slagit sig ner där för att vila kroppen och kanske släcka törsten. Men det faktum att främlingen vid brunnen var man, och dessutom jude, borgade för att hon skulle få vara i fred och ostört kunna utföra sitt uppdrag.

Men det oväntade händer. Mannen börjar tala med henne. Bara detta var nog för att utlösa en revolution i hennes inre. Men än mer skall hända, saker hon inte ens kunnat föreställa sig. Han ber henne om vatten. Men han har ju inget att dricka ur. Det var helt otänkbart att en jude skulle kunna dricka ur ett kärl som tillhörde en samarier; det ansågs som orent hur väldiskat det än var. Det ena etikettsbrottet avlöser det andra, men den mest revolutionerande händelsen så här långt var nog ändå att främlingen såg henne, såg henne som en människa, som en medmänniska han kunde kommunicera med. Det var med ens som om köns- och rasskillnader inte längre existerade.

Men allt detta blir bara inledningen till ett djupt andligt samtal, ett samtal om frälsningens grund och frälsningens källa, om nåden som bär när allting annat vacklar. Vatten är ju det man behöver för att släcka törsten i det heta landskapet. Men vatten är också en bild av den frälsning Gud erbjuder oss. Han låter mig vila vid lugna vatten, heter det i den Tjugotredje Psaltarpsalmen, eller, med den gamla bibelöversättningens ord, Han för mig till vatten där jag finner ro. Det talas också om livets vattenkällor. Ni skall ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, heter det hos profeten Jesaja (Jes 12:3).

Vattnet släcker törsten och är nödvändigt för att vi skall kunna leva. Men vi blir snart törstiga igen och så behöver vi ytterligare vatten. Vattnet är livsnödvändigt. På samma sätt med det vi kan kalla för frälsningens vatten – vi behöver det för att kunna leva, och vi behöver det för att kunna dö. Det levande vattnet, som Jesus talar om, fyller oss med Guds Ande.

Kvinnan vid brunnen blir förvirrad och vet först inte vad hon skall tro. Driver främlingen med henne? Men ju längre samtalet fortsätter, desto mer börjar hon inse att samtalet nu handlar om andliga och livsviktiga frågor.

Plötsligt tar samtalet en ny och oväntad vändning. Gå och hämta din man, säger Jesus. Uppmaningen är oväntad, men verkar ofarlig, även om hon blir ställd. Jag har ingen man, säger hon. Sant och osant på en och samma gång. Hon gömmer sig bakom en halvsanning och tror att hon därmed har kommit ifrån den pinsamma frågan. Men när hon har sagt detta är hon också avslöjad. Jesus ser rakt igenom henne, genomskådar henne, avslöjar att han vet hur hon har det i sin tilltrasslade samlevnadssituation. Hon, de många männens kvinna, kunde inte dölja sin situation utan står där avslöjad inför en främling, så avslöjad som en människa kan bli när vi står öga mot öga med världens Frälsare när han vill komma till tals med oss.

Nu kommer samtalet in på gudstjänstlivet. Hur och var skall vi tillbe och lovsjunga Gud? Judarna hade sitt tempel i Jerusalem, och samarierna hade sitt på ett annat berg, Gerissim. Och där man hade sina tempel hade man mer eller mindre sökt låsa fast Gud så att det var där han fanns och skulle äras. Nu sker der revolutionerande att Jesus relativiserar tempelkulten. Visst är det viktigt med hus där man kan tillbe och lovsjunga Gud. Men Gud är inte fastlåst i dessa hus. Gud bor inte i tempel som är byggda av människohand, säger aposteln Paulus när han predikar för atenarna (Apg 17:24). I stället gäller det att vi tillber Gud i ande och sanning. Därför behöver vi inte strida om vilka byggnader som är mest heliga. Eller vilka kyrkosamfund som är det. Gud kan möta oss överallt, var och när han vill. Också samfundsgränserna relativiseras. Det finns ingen kyrka som har monopol på Gud och Kristus, och det finns inget samfund som helt och fullt har fångat upp det kristna evangeliet. Men där människor firar gudstjänst i ande och sanning vill Gud vara hos dem med sin nåd och frälsning.

Men detta betyder inte att tron skulle vara privat. Inte minst våra politiska partier vill ju att tro och religion skall vara något privat som var och en kan ägna sig åt om vi så vill, eller låta bli om vi vill det. Men tron är aldrig privat, och kyrkan får inte föras ut i marginalen utan skall stå mitt i tidens strömningar och strider. Tron är personlig, men får aldrig bli privat. Den innehåller något som tränger vidare, något som vi måste dela med oss av åt andra, något som vill omvandla inte bara oss själva utan också världen utanför oss, vår vardag, vårt arbete, våra medmänskliga gemenskaper, ja också sociala strukturer och ekonomiska system. Vi behöver alla det levande vattnet för att kunna vara de människor Gud avsåg den gången han sade sitt Varde liv till oss. Vi behöver i tro ta emot det livgivande vattnet, både för vår frälsning och för världens. Den samariska kvinnan ger sig ju också iväg för att för alla i sin stad berätta om de revolutionerande händelser hon nu varit med om. Och det mest omvälvande är ju att hon nu vet att hon har mött Messias, Kristus, Frälsaren, som både judar och samarier väntade på.

Kvinnans möte med Jesus blev revolutionerande också för lärjungarna – och för de fromma i alla tider. I verserna efter vår text står det att lärjungarna blev förvånade över att Jesus talade med en kvinna. Men de avbröt inte, så som de försökte göra när Jesus välsignade barnen.

För de fromma är det alltid lika stötande att Jesus ser och vänder sig till människor som har trängts ut i marginalen, människor som av olika anledningar har hamnat på livets avigsida, som har skilt sig, prostituerat sig, försörjt sig på yrken som anständigt folk inte vill ha men med uppgifter som måste utföras. Det fromma etablissemanget har alltid velat ta patent på sin Gud och sökt göra tron oåtkomlig för andra. Så var det när det gällde judarnas syn på samarierna. Men Jesus visar i liknelser och i sitt sätt att handla att han har ett ärende till alla människor, inte bara till de anständiga och lyckade. Liknelsen om fariséen och publikanen visar detta med all önskvärd tydlighet.

Poängen med att Jesus avslöjar den samariska kvinnans trasiga samlevnadshistoria är inte att döma henne. Hans ärende är att visa henne att han ser henne, att han känner henne och vet vad hon mest av allt behöver. Hon behöver inte förställa sig eller bygga upp en vacker fasad, så som hon försökte göra när hon sade att hon inte hade någon man. Hon kan framstå som den syndare hon är, som vi alla är. Och där, i djupet av vår förtvivlan, i ångesten över existensens villkor, i vår längtan efter renhet, möter han oss. Min vän, du är älskad, du är förlåten, du är fri.

Så reser han kvinnan upp ur föraktet, upp från misslyckanden och upprättar henne. Ett i sanning revolutionerande möte, ett möte som ger livet en ny inriktning och en ny mening.

Ett sådant revolutionerande möte sker varje gång en människa döps i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Utan någon som helst egen förtjänst hos den som döps ger Herren oss frälsningens gåva och låter oss dricka ur nådens djupa källsprång. Nåd utöver nåd. Jesus är gåvan som räcks oss, vid brunnen i Sykar, och överallt där en människa möter honom, gåvan som ger sig själv för att vinna oss för livet.

Martin Luther talade om den dagliga omvändelsen. Vattnet Jesus erbjuder den samariska kvinnan ger liv. Samma erbjudande ger han oss. Vi får ta emot denna gåva ständigt och på nytt, dag för dag så länge vi lever. Men om vi praktiserar den dagliga omvändelsen och dag för dag överlämnar oss åt Guds nåd och barmhärtighet, får vi också del av den radikala förlåtelsen. Ju närmare Jesus vi lever, desto mer upptäcker vi att vi behöver ta emot hans förlåtelse och kärlek.

När den samariska kvinnan hade mött Jesus gick hon hem för att berätta om vad som hade hänt. Den som tar emot den självutgivande kärleken tar emot något som är så stort att det inte går att behålla det för sig själv utan drivs av en längtan att föra det vidare till andra. Kristi kärlek tvingar mig, skriver aposteln Paulus. Men det börjar alltid med mötet med Jesus – mötet i dopet, i nattvarden, i Ordet, i förlåtelsen. Det börjar med att vi får ta emot den oändliga nåden och den ofattbara kärleken. Sedan är riktningen utåt, utåt mot världen, mot medmänniskorna, och ärendet blir att i den mån det är möjligt förvandla världen med Guds kärlek. Inåt mot Livets källa, utåt i en värld som törstar och längtar efter frälsning och hopp. Till det är vi döpta, till det är vi kallade, vi liksom den samariska kvinnan i staden Sykar.

Amen.                                                           Gert Nilsson