3. sönd. i Advent. . S:t Petri Klosterkyrka den 16 december 2007.

Evangelium Lukas 3:1-15

Psalmer. 39, 10, 104, 349:4 , 103, 111, 106.

 

 

Omvändelse

 

Huggormsyngel. Det var så Johannes Döparen titulerade sina åhörare. Hur skulle du och jag reagera inför ett sådant tilltal? Skulle vi ha vänt honom ryggen och sagt att han fick söka sig en annan publik? Faktum är emellertid att människor tog till sig orden fastän de var hårda, de vaknade upp och undrade vad de skulle göra för att leva ett liv i helighet och rättfärdighet.

   Det var annars många judar som var säkra på sin sak: de var Abrahams barn, de tillhörde Guds egendomsfolk och inget kunde skilja dem från Gud och gudsgemenskapen. Kanske vi resonerar på liknande sätt: vi är döpta och konfirmerade, vi lever lika bra som alla andra, kanske till och med lite bättre. Så varför skulle vi behöva omvända oss?

   Döparens ord fick människor att stanna upp. Lev så att ert liv harmonierar med er tro, säger han. Och vad innebär det? De saker som Johannes Döparen nämner är varken märkvärdiga eller originella. Det handlar helt enkelt om att leva ett anständigt liv, att inte skada sina medmänniskor, inte stjäla, inte lura någon, att ge medmänsklig hjälp där så behövs. Det handlar om att vara barmhärtig, rättvis och generös.

   Och nu händer det. De människor som tituleras för huggormsyngel omvänder sig, de låter döpa sig och de förklarar sig villiga att gå in under de etiska regler som Döparen ställer upp.

   Men vem var han då, denne botpredikant, undrade man. En som hade så stor makt över människors sinnen och tankar och som kunde få dem att ändra livsinriktning måste väl vara Messias, resonerade man. Messias, Frälsaren som Gud lovat sända och som skulle ge folken hopp och världen framtid, nog verkade det som om det stämde in på Johannes.

   Nej, säger Johannes. Jag är inte Messias. Men jag är den som har kommit för att bereda vägen för honom. Johannes uppgift var att jämna till vägen så att Frälsaren skulle kunna göra sitt inträde i världen. Han skulle öppna sinnen och bereda människors hjärtan till att ta emot Messias, Frälsaren.

   Bereda vägen. När tiden var inne sände Gud sin son (Gal 4:4) skriver aposteln. Det behövdes människor som var beredda att ta emot Jesus Kristus när han kom i världen, människor som var lyhörda för det himmelska budskapet. Och det var Döparens uppgift att göra människor beredda för det. När tiden var inne. När världen var beredd. Inte så där i största allmänhet utan mera precist, människor på en viss plats och vid en viss tidpunkt. Därför är evangelisten Lukas noga med att ange både tid och plats för Johannes framträdande. Till skillnad från sagans det var en gång talar det kristna evangeliet om en bestämd tid och en bestämd plats.

   Trots Johannes svavelosande predikan stannade människor kvar och lyssnade. De lät döpa sig för att markera att de nu omvände sig och ville leva ett nytt liv, leva ett liv i kärlek till Gud och medmänniskor. Säkert kunde det för den tidens människor vara det samma som hos oss: för en del är omvändelsen en radikal händelse som ger livet en totalt ny inriktning, medan det för andra kan handla om en mera lågmäld händelse, men med samma inriktning. Om en människa i enlighet med Johannes Döparens predikan lever ett anständigt liv och strävar efter sanning och ljus är Kristus inte långt borta. Om en sådan människa skriver den danske skalden NFS Grundtvig, att Om kristen ej han är i dag, han bliver det i morgon. Där är marken beredd för Kristus.

   Detta är första steget: att upptäcka att en omvändelse är nödvändig. Kanske behöver vi inte kalla varandra för huggormsyngel för att vi skall få upp ögonen för det. Kanske ser vi ändå fläckarna som inte går bort och ränderna som aldrig går ur. Vi ser vårt andliga tillstånd och finner att det är bedrövligt och ber med tullindrivarens ord: Gud, var nådig mot mig syndare (Luk 18:13). Eller, som aposteln Paulus skriver: Ingen finns som är rättfärdig, ingen enda, ingen som förstår, ingen som söker Gud. Alla har vikit av, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, ingen enda (Rom 3:10-12).

   På lutherskt språkbruk talar vi om den dagliga omvändelsen. Hur långt vi än kommer som Jesu lärjungar och som kristna blir vi aldrig färdiga. Dag för dag får vi överlämna oss precis som vi är, med svagheter och misslyckanden, med goda föresatser eller med andliga skeppsbrott, för att på nytt få ta emot den gudomliga nåden och den gränslösa förlåtelsen. Men i denna dagliga omvändelse och ständiga början vill Gud ge oss kraft och mod att växa som lärjungar, att mogna som kristna och att bli lyhörda för varandra.

   Denna den dagliga omvändelsen har också med det kristna dopet att göra. Till skillnad från Johannes Döparens dop, som var ett omvändelsedop, så är det kristna dopet Guds nåd som blir ingjuten i oss. Genom dopet ställs vi in på den väg där vi får följa Jesus Kristus i tro och handling. Och samtidigt är dopet något vi får vända tillbaka till dag för dag så länge vi lever. Dopets nåd mig ger i tiden stöd och fäste för min tro, skänker hopp att efter striden i Guds himmel finna ro (SvPs 69:4). Så kan dopet aldrig bli en sovkudde som säger att allt är gott och väl. I stället vill dopet ständigt hålla förbindelsen med Jesus vid liv så att vi ständigt hör ihop med honom.

   Det fanns då som nu människor som menade att allt var som det skulle vara. Kanske iakttog de alla de regler och föreskrifter som fanns när det gällde att hålla sabbaten, om rening och offer, men de var likgiltiga för sina medmänniskors väl och ve. Men det är just här det brister. Om det inte finns samstämmighet mellan den religiösa observansen och det liv man lever så är ens liv en enda stor bluff. Och det var just vad Johannes såg bland de människor som sökte sig till honom, där han höll till vid Jordanstranden med sin verksamhet. I denna situation av hyckleri och maskerad förkunnar han sin omvändelsepredikan som han inleder med orden Huggormsyngel.

   Johannes höll alltså en regelrätt straffpredikan, men hans ärende låg bortom talet om straff och dom. Hans egentliga ärende var att väcka människor så att de kunde lyssna och ta till sig det glädjebud han var sänd att predika.

   Det heter i vårt evangelium att Johannes var sänd att förkunna syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop. Men för att människor skulle kunna ta till sig glädjebudskapet behövde Johannes ruska om dem och se till att de vaknade. För att kunna ta emot syndernas förlåtelse behöver man vara medveten om att man är en syndare.

   Det som Johannes sade till sin tids åhörare säger han även till oss. Han vill ruska om oss så att vi ser vår synd och skuld, men så att vi också ser den frälsning som Gud erbjuder oss. Det innebär också att Johannes bereder väg för Jesus Kristus till oss. När vi i våra liv hamnar utanför den väg som går i Jesu fotspår står Johannes där med sin förmanande röst och gör oss uppmärksamma på att vi håller på att gå vilse. Så pekar han på Jesus och säger: Se Guds Lamm.

   Vad skall vi då göra? Det Johannes sade till sin tids människor säger han också till oss. Men till oss skulle han nog göra några tillägg. Vi kan ju mycket mer än människor på den tiden; vi kan till exempel fördärva miljön och förstöra naturen i en mycket större skala än vad som var möjligt på den tiden, vi kan genom vår konsumtion rubba balansen i världen, vi kan genom vår passivitet medverka till att människor hamnar i utanförskap, förtryck och nöd. Kanske skulle Johannes uppmana oss till måttlighet, till ansvar för hur vi hanterar råvaror och miljö, mana till aktivitet mot de strukturella orättvisorna i vårt land och i vår värld. Och mitt i allt detta ser eller anar vi att detta inte är nog. Mitt i vår välputsade fasad av anständighet och korrekthet är det något som fattas. Något som säger oss att det inte räcker med att vara bra nog. Att det trots allt är något som fattas.

   Vi närmar oss Jul. Adventstiden vill bereda oss till att ta emot Julen så som den är tänkt, ta emot honom som är Julens Barn och som kommer till oss med frälsning och hopp, med kärlek och tro, med ljus i mörkret och en framtid bortom döden. Meningen med Julen ligger inte i kommersen utan i det faktum att Gud kommer till oss i Jesus Kristus, kommer med nåd och sanning.

   Därför är det för vårt eget bästa som Johannes skakar om oss i dag. Det är för att Adventstiden skall bli den förberedelsetid som gör att vi kan ta emot Jesus Kristus som vår Frälsare.

Amen.                 Trosbekännelsen

                                            Gert Nilsson

Predikningar       Första sidan       Bönerum       Fredagsbön