InternetKyrkan

Innehåll

Fredagsbön

Predikningar

Förböner

Böner

Blogg

Projekt

Kontakt

 

 

 

3. söndagen efter Trettondedagen.

Stora Köpinge kyrka den 22 januari 2012.

Psalmer: 219, 559, 253, 215, 263.

Evangelium: Matteus 8:5-13

 

Tron som förflyttar berg

Det är en hednisk officer som enligt vårt evangelium kommer till Jesus med bönen att Jesus skall bota hans unge tjänare. Jesus lägger genast märke till att denne officer har ett oerhört stort förtroende för honom. Mannen lägger fram sitt ärende. Tjänaren är sjuk och ligger där hemma. Jesus prövar hans bevekelsegrunder. Vilka förväntningar har mannen och vad grundar han dem på? Vill han att Jesus skall följa med honom hem och bota pojken? Men den romerske officeren ber inte Jesus följa med hem och bota honom. Nej, säger han, jag är inte värdig nog att du kommer hem till mig. I stället, menar han, räcker det med att Jesus säger att pojken skall bli frisk, och då blir det som Jesus säger.

Ibland förefaller det som om vi menar att tron är vår egen förtjänst. En del tror, andra gör det inte, och de som tror har väl då särskilda religiösa anlag, sägs det. Och de som inte tror kan göra det om de vill.

Men berättelsen i vårt evangelium i dag visar att det inte förhåller sig så. Det var inte så att officeren hade bestämt sig för att tro och så kom till Jesus med sin bön. Nej, tron hade ett annat ursprung än hans egna tankar och föreställningar. Tron kom av det som han hade hört om Jesus. Människor hade berättat om Jesus, och så hade han tagit detta till sig och kommit till tro. Det var, med andra ord, Jesus som hade väckt tron i honom, tänt trons låga, och med detta som grund sökte han nu upp Jesus.

Det var berättelsen om Jesus, om vem han var och vad han gjorde, som hade övertygat mannen om att Jesus hade förmåga att bota sjuka. Martin Luther uttrycker det så i sin förklaring till den tredje trosartikeln: Jag tror, att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom. Det är den helige Ande som har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro.

Tron är alltså en gåva, något vi får och inte något vi gör. Aposteln skriver ju också, att tron kommer av hörandet, och hörandet i kraft av Kristi ord. Och det vi hör är då berättelsen om Jesus Kristus, hans födelse, hans verksamhet när han gick på jorden, hans död och hans uppståndelse. Och denna berättelse är då grundad i konkreta och verkliga händelser. När vi läser evangelierna möter vi inte formuleringar som i sagan, att ”det var en gång…” utan i stället ”vid den tiden”, ”i samma trakt”, ”han kom till Nasaret”, ”när tiden var inne” och så vidare. Hela tiden handlar det om något som sker här i tiden och på bestämda platser, om något som händer med människor, och hur han själv ger ut sig för oss.

Aldrig har någon talat som den mannen talar, utbrast en person en gång när han hört Jesus tala. Och just denna erfarenhet kom så att ligga till grund för den tro som växte fram i hans eller hennes inre. I Hebreerbrevet (kapitel 11:1) står det att ”tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se”.

En saga, eller en litterär skildring, kan vara intressant, ge upplysning och inspiration, peka på sådant som är eftersträvansvärt eller avskyvärt och lära oss en hel del om livet och människorna. Men den saknar bärkraft, den kan inte varken övertyga eller ge visshet. Endast det som verkligen har hänt håller när stormarna sätter in och allting vacklar.

Den romerske officeren vår text berättar om hade en stark tro, ja, så stark att Jesus betonar det som något föredömligt. Men grunden för hans tro var alltså Jesus själv. Och så är det med varje tro som är levande och hållbar. Den är aldrig något självpåtaget utan alltid något som människor får som gåva.

Men får då inte alla människor denna gåva? Är det rätt att en del får tron medan andra inte får den? Har Gud därmed uteslutit en del människor från att komma i närmare kontakt med livets källa och frälsningens grund?

Nej, Gud utesluter ingen. I stället heter det att Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till kunskap om sanningen. Gud vill att vi skall tro, att vi skall bäras av en tro som bär ända in i himlen. En tro som håller både att leva och dö på. Som NFS Grundtvig uttrycker det i psalmen: O väldiga tro, som slår över djupen din svindlande bro och leder vår färd utmed avgrunders rand från dödsskuggans värld till de levandes land, dröj kvar hos oss ringa; här trivs du ju bäst, du högborne gäst (SvPs 258:4).

Ibland hör jag människor säga att det kvittar vad man tror på, huvudsaken att man har en tro. Vårt evangelium i dag visar att detta inte stämmer. Det var med en speciell tro som grund som officeren kom till Jesus med sin bön. Hade han trott på kejsaren, eller på de romerska avgudarna, eller på sina förfäders andar, hade han inte kommit till Jesus och pojken han bad för hade inte fått hjälp. Det var tron på Jesus som förde honom till Mästaren från Nasaret den här dagen, och han visste att det var hos Jesus han kunde finna hjälp.

Men man hör också ett annat påstående, tyvärr också i kyrkliga sammanhang. Man säger att om det man tror på är sant eller inte har ingen betydelse. Huvudsaken att berättelsen vi tror på kan påverka oss positivt. Men inte heller detta är sant. Om det jag tror på inte är sant är det ju lögn, och en lögn blir ingen salig på. Min salighet hänger på att berättelsen om Jesus är sann, hans födelse, hans liv på jorden, hans död och hans uppståndelse. Om Gud inte har gått på vår jord som en av oss är han fortfarande en främling för oss. Och om Jesus inte har uppstått från de döda är döden vårt slutliga mål och graven vår sista boning. Men nu har Kristus uppstått, riktigt jublar aposteln fram, och det förändrar hela vår situation.

Skulle det förändra saken om det hela var ett sken, en vacker dröm? Också en vacker historia kan skänka glädje och tröst. Men den kan inte skänka evigt liv. Om Kristus inte har uppstått, då är allt förgäves. Då är våra kyrkor till ingen nytta, gudstjänsterna utan innehåll och livet utan mening. Men nu har Kristus uppstått, och det förändrar hela vår situation, det fyller livet med mening, det ger oss en uppgift i tiden och ett mål efter tiden.

De historiska händelserna i evangelierna föder tro i våra hjärtan när vi tar emot det som berättas i öppenhet, förundran och tacksamhet.

Vi vet inte mer om officeren som kom till Jesus än det som står i vårt evangelium. Men det som står där är mycket nog. Det visar att han hade en levande tro på Jesus, en tro som faktiskt kunde förflytta berg, en tro som var sann därför att den riktade sig till Jesus. Pojken som var sjuk blev frisk. Inte för att officeren var duktig nog att prestera en tro som var stark eller som kunde bota. Nej, det var inte mannens tro som gjorde underverk utan Jesus. Men mannens förtroende för Jesus var så starkt att han var övertygad om att Jesus hade makten över den sjukdom som plågade pojken.

Nu är det inte varje gång Jesus svarar på vår tro genom att göra under. Men vår text visar att Jesus har den makten, och Jesu under är en del av legitimationen för att han är världens Frälsare. Så även om vi inte får se sådana under som det berättas om i evangelierna blir dessa under verkliga också för oss.

I vårt evangelium är det alltså en hedning som visar sig ha en stark tro på Jesus. Jesus var ju kommen i världen för alla människor, enligt den tidens sätt att uttrycka det, både judar och hedningar. De fyra verser som föregår vårt evangelium i dag handlar om hur en spetälsk man kom till Jesus och blev botad, i detta fall alltså en jude. Så vill de båda berättelserna visa hur både judar och hedningar kommer till tro på Jesus och hur Jesus visar samhörighet med alla.

Väl kan styrkan i vår tro skifta från tid till annan. Ibland går det lättare att tro, ibland griper tvivlet tag i oss. Men, som Einar Billing uttrycker det i psalmen: O Jesus, den frid som vi alla begära, blott finnes hos dig. I mörker vi famla och falla, så snart du ej lyser vår stig. Min tro är en flämtande gnista, din segrade än i det sista. O Herre, så tro du för mig (SvPs 272:10). Den psalmen vittnar klart om att det inte är styrkan i vår tro det kommer an på utan på att vår tro, hur bräcklig och svag den än är, riktar sig till Jesus. Det är han som kan förflytta berg, inte vi. Men tron är vår livlina, vår förbindelse med honom.

Den danske prästen och författaren Kaj Munk , som mördades av nazisterna 1944, har i ett av sina dramer, Kärlek, skildrat en ung präst som brottades med tvivel. Han ville tro, men kunde inte. Så blev han svårt sjuk, och när han ligger på dödsbädden kämpar han fortfarande mot tvivlen. Men så, plötsligt, pekar han på krucifixet som hänger ovanför sängen och säger: Han på korset säger, att om du tror på mig eller inte talar vi inte om. Jag tror på dig. Återigen: trons grund är Jesus Kristus.

Amen.

Låt oss bedja: Giv mig den tro, som skådar dag, Där världens ögon blott se natt, Den tro som söker Guds behag Och på hans vägar vandrar glatt, Den tro, som offrar världens glans För äran av att vara hans (SvPs (1937) 231).

Gert Nilsson

 

Åter sidan 1

 

 

 

 

 

 

 

Bön: O Jesus, du som tro i hjärtat väcker, Du kan ock trons fullbordan åt oss ge. Giv att mot dig vår längtan städs sig sträcker, Hjälp oss att tro, fastän vi icke se. Giv oss den tro, som livets pärla finner, Den tro som verkar salighet och frid. Giv oss den tro, som världen övervinner Och gör oss mäktiga till helig strid

Sionstoner 1972 Nr 446:1-2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: John-Erik Franzén

Kjell Vagnhammar   -  Ansvarig utgivare