Internetkyrkan               Predikan

 

 

Gudstjänst onsdagen i Tredje veckan i Påsktiden. Stora Herrestads kyrka den 11 maj 2011.

Text: Psaltaren 23 (1917 års översättning).

Psalmer: 197, 198, 743.

 

Genom död till liv

Det är en pastoral idyll som målas upp i den 23:dje psaltarpsalmen. Ja, det är som om vi anar vårens skira grönska och sommarens alla dofter och färger. Sommarängen full med blommor och grönt saftigt gräs lyser för våra ögon. Alltsammans som ett uttryck för Skaparens generositet gentemot sin skapelse. Och mitt i idyllen fårahjorden med sin herde.

Nåväl. Herdemotivet var nog långtifrån idylliskt. Fåren var utsatta för många faror, och det var herdens uppgift att skydda och bevara dem. Hans stav skulle vara så lång att han kunde nå dem hur djupt de än föll, för att få upp dem.

Men också den bilden blir ett uttryck för Guds godhet. I det gamla dopritualet hette det om barnen att de skall vandra genom en farlig värld. I denna farliga värld är det tryggt att få skydd och ledning, och fåraherden får gestalta denna trygghet.

En turist besökte Mellanöstern och såg två fåraherdar komma med var sin hjord. Herdarna, som kanske gått ensamma i dagar, fann uppenbarligen glädje och avkoppling i varandras sällskap, och under tiden blandade sig fåren med varandra – och alla såg de ju likadana ut. Turisten såg roat på det hela och undrade hur herdarna skulle lösa problemet när de skulle gå vidare. Men så plötsligt sade herdarna ett ord eller två, och med ens hade fåren delat upp sig i två hjordar med var sin herde. Herden kände sina får, och fåren kände sin herdes röst. I detta fanns en trygghet. Jag hör hans röst och känner den och går dit han vill kalla. De sina känner han igen, han räknat har dem alla, skaldar Frans Mikael Franzén (SvPs 157:2).

Så berättar herdepsalmen om hur fåraherden för fåren i bet. Han vet var det goda betet och det friska vattnet finns. Och när kvällen kommer vet han var hjorden skall finna skydd mot farorna och få lugn för natten. Alltsammans som en skapelsegiven nåd.

Så finns skapelsens skönhet nu i vårens tid, som en hälsning från Skaparen till oss, en gåva som vi får bruka och vårda och glädjas över.

Det är ingen tillfällighet att den 23:dje psaltarpsalmen är en av texterna på den 3:dje söndagen i Påsktiden. Jesus liknas i evangelierna just vid den gode herden för fåren, en herde som ger sitt liv för att rädda fåren.

Vi lever fortfarande i den omtumlande tiden mellan Påsk och Pingst. Vi har fått följa vår Herre på hans lidandesväg och stått vid hans kors. Vi fick se solen gå ner och trodde att döden hade sista ordet och att graven var vår slutgiltiga boning. Men så kom det ena vittnesbördet efter det andra som sade att han som var död hade uppstått och att gravens port hade sprängts när den döde uppstod till liv på nytt. Påskens under är omtumlande. Det som ingen väntat skedde, och det som ingen trott var möjligt hände.

Påskbudskapet handlar om hur Jesus Kristus ger sitt liv för att övervinna och besegra de faror som hotar oss människor och där den största faran av alla är döden. Jesus Kristus har nu gjort dödens makt om intet och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset. Jesus har själv liknat sig vid den gode herden som ger sitt liv för fåren, till skillnad från herdar som utnyttjar sin ställning och låter fåren fara illa.

Bordet som dukas var en välkänd bild. Som det heter i sången, att du dukar än som fordom tid i öknen för ditt Israel ditt rika bord. Det var när folket under ökenvandringen höll på att svälta ihjäl som Gud lät dem finna manna på marken, ett mjöl som kunde bli till bröd och mättnad. Men bordet som dukas får också stå som en bild för nattvarden, brödet och vinet som stärker tron, uppmuntrar hoppet och förökar kärleken. Odödlighetens läkemedel kallade man nattvarden för i fornkyrkan.

För oss, före oss, gick Jesus vägen till korset och döden. Han har varit där före oss. Därför kan vi vara trygga när vår stund är kommen att, som det heter, vandra i dödsskuggans dal. Han har varit där före oss. Men inte bara det. Han har också gjort en väg ut därifrån, en väg till livet.

Under järnridåns tid försökte många människor fly från dåvarande Östberlin. Vi ett tillfälle hade man byggt en tunnel från en kyrkogård i Östberlin in till Västberlin. Tunnelns öppning var i form av en öppen grav på kyrkogården. De som flydde den vägen gick ner i graven men leddes genom tunneln ut till friheten och glädjen.

Bilden av herden kan tyckas omodern. Inte för att det inte skulle finnas får i våra bygder. Men för att vi värjer oss från att liknas vid en flock får som behöver en herde. Men det är klart: någon form av ledning behöver vi för att inte gå vilse här i världen. Jesus säger att han är vägen som för till livet. Den vägen får vi gå, trons väg. Hans ledning följ, och jämn och ljus blir vägen till din Faders hus. Med kärlek, tro och saligt hopp fullborda här ditt vandringslopp och sedan i hans armar fall. Han lever, och du leva skall, som det heter i psalmen av Johan Olof Wallin (SvPs 469:4).

Det är inte tal om att vi skall ledas som viljelösa flarn. Snarare handlar det om att vi behöver ledas mot ett mål trots att vi ofta strävar mot ett annat och som leder fel.

Den 23:dje psaltarpsalmen för tankarna till vårens skönhet och sommarens fägring, liksom till Påskens under. Samtidigt pekar den på den framtid som Påsken förebådar och som är nyckeln till det eviga livet.

Så förmedlar Psaltarpsalmen en lovsång till Skaparen, ett tack till Gud för hans rika gåvor, ett tack för mening och mål i tillvaron samtidigt som den pekar på det stora målet: att få bo i Herrens hus, Guds himmel, evinnerligen. Guds helige Ande symboliseras i psalmen av oljan, och att smörjas av den oljan innebär att Guds Ande vill bevara oss i tron och leda oss på vägen till livet.

Tack Gud för våren, tack för Påsken, tack för löftet om ett evigt liv i Guds rikes sommar. Amen.

 

Gert Nilsson