4 Advent. S:ta Maria kyrka, Ystad.21 december 2008

Evangelium enligt Lukas 1:46-55

Psalmer: 164, 111, 112, 39, - , 481, 113, 106.

 

I väntan på undret

 

I SIN GLÄDJE ÖVER DET SOM SKALL SKE STÄMMER Maria upp sin lovsång. Hon har tagit till sig ängelns ord, hon har accepterat det som skall ske, hon har låtit sina egna drömmar och planer stå tillbaka för det uppdrag hon har fått, att bli mor till världens Frälsare. Nu kommer hon på besök hos sin släkting Elisabeth, hon som skulle bli mor till Johannes Döparen. Det blir ett kärt möte mellan de båda kvinnorna, den äldre Elisabeth och den yngre Maria. För båda var det märkliga ting som hade hänt. Efter år av barnlöshet väntade nu Elisabeth och hennes man Sakarias sitt barn. Maria har tagit till sig uppgiften att föda Jesus till världen, Guds son.

   Föga anade de båda kvinnorna den framtid som väntade deras barn; den ene skulle bli en stor profet och mördas för att han stod i sanningens tjänst. Den andre skulle bli igenkänd som Messias, Frälsaren, och avrättas på ett kors därför att han var Sanningen. Och samtidigt: de båda kvinnorna var uppfyllda av förväntan därför att de i sina sköten bar framtiden trots det som skulle ske.

   I mötet med Elisabeth ser Maria klart sin uppgift Hon ser inte sin egen men Guds storhet. Maria har fått många namn som Himladrottning, Gudsmoder och Gudaföderska. Själv ser hon sig som en ringa tjänarinna. Det är inte hon själv som är stor och märkvärdig. Det är Gud som är stor, och han har tagit henne i sin tjänst. Däri ligger storheten hos Maria. Hon blev det instrument Gud behövde när han skulle föda glädjen och hoppet i världen.

   Men just i detta ser Maria ett samband och ett sammanhang. Hon brister ut i jubel och lovsång för det som håller på att ske. Hon ser, eller anar, att det inte handlar om någon privat familjelycka utan om något som skall få konsekvenser för hela världen och genljuda genom alla tider. Hon ser, att det är något stort som sker med henne, hon anar hur det som skall ske kommer att få betydelse för hela mänskligheten. Det är som om hon anar att historien nu skall få en ny inriktning. Hon känner sitt folks historia, och hon vet vilka löften Gud har gett det. Och nu skall dessa löften gå i uppfyllelse, nu skall folkets längtan nå sitt mål.

   När Maria ser detta fylls hon av stor glädje över att hon får vara ett led i detta. Men i sin lovsång är det Gud hon besjunger, inte sig själv. I detta bör hon vara en förebild för kristna i alla tider. Det är inte hon som är stor utan Gud, det är inte hon som skall frälsa världen utan det är barnet hon bär inom sig som skall bli den Frälsare Gud sänder till mänskligheten. Det är inte vi som skall rädda mänskligheten utan Gud.

   Så blir Marias lovsång en jubelsång till Gud, en hyllning till honom som skulle komma i världen, Julens barn. Det är den lovsången vi alla får stämma in i när vi nu skall fira Jul.

   Än så länge är det Advent. Ännu väntar Maria sitt barn. Men snart, när Julnatten är inne, skall undret ske.

   Det som Maria anspelar på i sin sång är politiska handlingar, handlingar som pekar på en ny vändning för Israels folk. Men var det en politisk frälsare han skulle bli, Marias son och Julens barn? Jag tror att det var många som tänkte det så, alltså att Messias, när han kom, skulle befria Israel från ockupation och förtryck. Det var ju också så Jesu lärjungar tänkte det när de trodde att Jesus skulle bli kung i Jerusalem. Men: Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt; dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt. Med Andens svärd han strider och segrar, när han lider (SvPs 103:4).

   Nej, det var inte en politisk revolutionär Jesus skulle bli. Men där människor tar emot honom får livet en annan gestalt. När människor blir befriade från de bojor som binder dem, från skuld och samvetskval, meningslöshet och missmod, ser de världen och medmänniskorna på ett nytt sätt. När människor blir befriade från inkröktheten i sig själv, som Martin Luther uttryckte det, kan de se samhörigheten med människorna och ansvaret för deras väl. Inte så att kyrkan har ett politiskt program, eller att man skall göra revolution i Jesu namn. Det handlar i stället om att med kärlekens makt förändra världen. När Barnet i Betlehem får forma våra liv tvingar hans kärlek oss att göra vad vi kan för att världen skall bli bättre och människor få en framtid och ett hopp.

   Det är om detta Marias lovsång handlar, om framtid och hopp. Som det såg ut i det heliga landet var det si och så med framtidshoppet. Landet var ockuperat, folket ofritt. Dessutom bar människor på en längtan efter både inre och yttre befrielse. Det är detta som kommer fram i Marias lovsång.

   Maria kallar sig för Herrens ringa tjänarinna. Men kristna i alla tider har all anledning att tacka Gud för henne och att tacka henne själv för att hon genom sitt uppdrag fick förmedla Jesus Kristus till oss alla. Det är också Jesus Kristus som blir stor i hennes lovsång. O Maria, lär mig dina sånger! Lär mig älska honom som har vandrat genom död och grav till ljusets rike. Du vare lovad, Kristus (SvPs 481:4).

   Liksom Maria sjöng sin lovsång till Herrens ära får vi göra det. Det var för vår skull Julens under skedde. Det var för att rädda barnet inom oss som Julens barn föddes, ja, för att barnet inom oss skulle befrias och få möjlighet att växa upp till att bli den människa Skaparen tänkte när han sade sitt Varde liv, Liv bliv till!

   Samtidigt som Maria står i den israelitiska traditionen – hur skulle hon kunna göra annat? – finns det ett universellt drag i julens texter och för övrigt i Lukasevangeliet. Barnet Maria bar skulle födas i Israel och han skulle växa upp och utföra sin verksamhet i Palestina. Men han kom för att frälsa hela världen, hans uppdrag gällde hela mänskligheten. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16) skriver evangelisten Johannes, och evangelisten Lukas talar om hur Julens budskap tar gestalt när hela den då kända världen skulle skattskrivas genom en nyckfull kejsares beslut. Därför måste budskapet om Marias barn ropas ut i hela världen, till alla människor, i alla tider. Själv kunde hon inte hålla det för sig själv att hon skulle föda Jesus till världen. Lovprisningen forsade fram genom hennes läppar och blev till ett budskap för alla tider. Den som har mött Jesus Kristus och tagit emot honom måste leva ut det i sitt liv, inte nödvändigtvis med ord men, och framför allt, med hela sin varelse.

   Det är ett politiskt budskap i Marias lovsång. Härskare skall störtas från deras troner, heter det, och den som ingen räknat med skall upphöjas. De hungriga skall mättas, och de som har allt får finna sig i att inte få mer. Detta innebär att kristendomen inte är kraftlös eller menlös. Tvärtom. Den har en makt som är starkare än världens alla makter, kärlekens makt. När den kärlek, som strålar fram från Julnattens krubba, Långfredagens kors och Påskmorgonens tomma grav når oss och omformar oss, drivs vi att älska varandra, att se varandra som syskon. Detta blev påtagligt en Julnatt under Första världskriget, när tyska och brittiska soldater möttes över skyttegravarna, förenade av Julens under. Den kalla verkligheten gjorde sig emellertid påmind redan dagen efter när soldaterna åter tvingades att strida mot varandra. Det är som om vi människor inte vågar lita på att kärlekens makt är starkare än alla världens vapen.

   Att Gud kan störta härskare från deras troner stod klart när det massiva och människoföraktande östblocket föll. Det var när kristna människor höll bönemöten i kyrkorna som fogarna i muren började lossna. Det finns en vapenlös makt som är starkare än våldsverkarnas sinnrikt konstruerade maktapparat. Den sovjetiska författarinnan Irina Ratusinskaja blev deporterad till ett av Sovjets många fångläger sedan hon skrivit regimkritiska dikter. Hon skildrar i sin bok Grå är hoppets färg hur hon och hennes medfångar vägrade att finna sig i de påbud de ansåg vara kränkande och som stred mot människovärdet. De följde regler som de ansåg vara förnuftiga men vägrade lyda de övriga, för att på så sätt bevara sin mänskliga värdighet. Det system som gick ut på att knäcka dem visade sig vara verkningslöst när de kvinnliga fångarna i kraft av sin tro och utifrån människovärdestanken vägrade att inordna sig i systemet. Utan vapen besegrade de det ogudaktiga och människoförnedrande system som var avsett att knäcka dem.  Härskare har han störtat från deras troner.

   Så får vi alla stämma in i Marias lovsång. Vi får, som hon uttrycker det, prisa henne salig. Men framför allt får vi tacka Gud för Julens under, för att Gud själv lät sig födas in i vår värld för att leva vårt liv, dö vår död och öppna en väg för oss ut ur mörkret, en väg som leder hem till ljuset och glädjen hos Gud. Och detta ljus har redan tänts med den första Julens stora ljus.

Amen.

                                         Gert Nilsson