InternetKyrkan

Innehåll

Fredagsbön

Predikningar

Förböner

Böner

Blogg

Projekt

Kontakt

 

 

 

 

4e söndagen i Advent.  Stora Köpinge kyrka den 18 december 2011

Evangelium: Lukas 1:46-55

Psalmer: 106, 480, 481, 736, 109

 

Maria – Kristusbärare

Maria är den sista länken i förberedelserna till Julens under. För att Gud skulle kunna komma till världen som en människa bland oss behövdes Maria.

I århundraden hade förberedelsearbetet till den första Julen pågått. Människor hade längtat och väntat och stundom tappat modet. Men profeterna hade uppmuntrat och sagt att väntetiden en gång skall ta slut och Guds Messias komma i världen. I sinom tid, som vi ibland säger. Eller rättare sagt: när Guds tid är inne. Det heter ju också i en av de tidigare jultexterna, att när tiden var fullbordad sände Gud sin Son i världen, född av kvinna.

Nu var marken beredd. Nu skulle undret ske. Nu skulle Messias, Frälsaren komma i världen. Och för det behövde Gud en ung kvinna till sin tjänst.

Som något självklart accepterar Maria ängelns besked om att hon skall bli mor till Jesus. Hon ställer sig helt och hållet till Guds förfogande. Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt, säger hon. Oförbehållslöst svarar hon ja. Men att hon var lydig är inte detsamma som att hon var viljelös. Det ser vi i vårt evangelium i dag i det avsnitt hos evangelisten Lukas som brukar kallas för Marias lovsång. Och denna sång är fylld av kraft och mod men också av tacksamhet och glädje.

Maria tackar Gud för att han har utvalt henne till det stora uppdrag hon har anförtrotts. Det som skall ske med henne hör inte till det som är vanligt utan har undrets karaktär. Men när hon väl har tackat Gud för att han tar henne i sin tjänst vänder hon blicken utåt mot det som barnet hon bär skall uträtta. Barnet skall nämligen utföra det som Gud har lovat i sitt ord och genom sina heliga profeter.

Ett litet värnlöst barn, som föds i ringhet, men med en kraft som skall störta härskare från deras troner och skingra dem som har övermodiga planer samtidigt som han skall förbarma sig över dem som fruktar honom och mätta de hungriga.

Det andas hopp över Marias lovsång, hopp och glädje och förtröstan. Gud har sett till sitt folk, sett att det lider och förbarmar sig nu över det.

Advent är förberedelsetid till Julen. Förberedelsens slutskede sker i Maria när hon bär barnet i sin kropp, barnet som skall bli Julens Barn, Barnet som är Gud själv som kommer till oss med en förvandlande kraft och med frälsning och glädje.

Maria bär Kristus i sin kropp. Endast hon kunde utföra det uppdraget. Men i andlig och överförd betydelse kan vi alla bli Kristusbärare genom att vi i ord och handling visar vem Jesus Kristus är. Martin Luther har uttryckt det så här, att en kristen människa skall vara en Kristus för sin nästa. Inte vara som Kristus, utan just vara en Kristus för henne, vara en som bär Barnet i Betlehem, den korsfäste Frälsaren och den Uppståndne Herren till människor som behöver ljus och hopp.

Ibland kanske vi undrar varför somliga människor såg Jesus som Frälsaren medan andra inte såg något märkligt med honom. Han gjorde tecken och under vilket fick till följd att människor såg och trodde – men inte alla. Selma Lagerlöf har i en av sina berättelser, Den heliga natten, ett svar på varför alla inte ser vem Jesus är. Hon skriver att vad det kommer an på är att vi har ögon som kan se Guds härlighet. Ögon som kan se Guds härlighet – hur får vi det? Svaret på den frågan är att sådana ögon kan endast Gud själv ge oss. Men vi måste ta emot dem. Nils Bolander skriver i en av sina dikter att Himlen kan endast rämna för dem som blir barnsligt små. Och så är det. Det berättas att en besökare en gång kom in i bildhuggaren Thorvaldsens ateljé när han höll på med sin berömda skulptur av Jesus. Men man kan ju inte se Mästarens ögon, sade besökaren. Jo, svarade bildhuggaren, men då måste man först falla på knä. Där finns en förklaring till varför somliga ser medan andra inte ser Guds under.

I sin lovsång visar Maria att hon nu har fattat det stora som skall ske, att hon skall bli mor till världens Frälsare. Men lovsången handlar inte om henne själv utan om vad Gud har gjort med henne och hur det som han har gjort med henne skall bli till välsignelse för alla människor som vill tro och ta emot det. Hela hennes lovsång andas framtidstro och hopp. Gud har sett till sitt folk och nu håller hans löfte på att uppfyllas.

Ibland har människor föreställt sig Maria som en underdånig och viljelös människa, och att kristna människor skall vara just underdåniga. Men Marias lovsång visar att det förhåller sig tvärtom. Den förklarar krig mot de Guds- och människofientliga makterna i tillvaron. Härskare som förtrycker, vare sig det rör sig om kroppsligt eller andligt förtryck, skall störtas av barnet hon bär i sin kropp. I denna kamp kallas alla som tror på Jesus Kristus att delta. I dopet får vi denna uppgift, att göra Jesus Kristus känd och därigenom kämpa mot syndens och dödens makter.

Vi ser fram emot Jul, men än så länge befinner vi oss i Advent, förberedelsetiden. Frågan är då vad förberedelsen innebär, hur vi skall kunna förbereda oss så att vi ser rakt igenom den glättiga fasaden och den kommersiella ytan. Kanske består den bästa förberedelsen i att vi söker lära känna oss själva bättre, söka se med röntgenblick rakt in i våra inre så att alla våra svagheter kommer i dagen och vi ser, att vad vi först och främst behöver är en Frälsare som kan göra oss mänskliga, göra oss till de människor som Skaparen avsåg den gången han sade sitt Liv, bliv till, i vårt moderliv. Då, först då, kan vi se undret, då får vi ögon som kan se Guds härlighet.

Den danske prästen och psalmdiktaren NFS Grundtvig har sagt ungefär så, att när en människa strävar efter sanning och rättrådighet blir hon mottaglig för budskapet om Jesus Kristus. Selma Lagerlöf uttrycker det i sin novell Den heliga natten så att först när vi blir barmhärtiga mot varandra ser vi att barnet i Betlehem är Guds Son som har kommit för att frälsa och rädda oss. Väl ser vi nöden och fattigdomen hos den lilla familjen, men vi ser inte längre än till det yttre, menar hon. Men när vi söker utöva barmhärtighet öppnas våra ögon så att vi ser längre än till det yttre, menar Selma Lagerlöf. Så finner hon där en förklaring till varför somliga ser Guds härlighet medan andra inte lägger märke till den.

Nu får vi likt Maria se och upptäcka Guds härlighet, se och tro att Gud är mitt ibland oss och att det som hände den första Julen upprepas varje jul och varje dag så att glädjen blir stor för oss och vi ser att vi inte är ensamma i existensens oändliga vånda. Ett av de namn som Jesus enligt profeten skulle få var Immanuel. Det betyder Gud med oss, och det har sagts att den fromme juden också kunde tolka det namnet som att Gud är mitt ibland oss. Gud mitt ibland oss, som ett barn i en krubba i ett stall, som Mästaren som går omkring och undervisar och gör under, som mannen på korset och som den uppståndne och levande Frälsaren. I det som många ser som nederlag och fattigdom finns det människor som ser Guds härlighet i detta, som ser att Julens under är vägen till ett liv i förening med Gud och nyckeln till himlaporten.

Så har vi nu nått fram till den fjärde söndagen i Advent. Det fjärde adventsljuset är tänt och Julen står för dörren. Marias väntan är över, endera dagen skall hon föda. Den långa förberedelsetiden är över, den som tog sin början en gång för länge sedan när människan hade stängt sig ute från paradiset och Gud lovade att en gång sända en frälsare som skulle befria sitt folk och åter öppna paradisets port, men nu inte längre porten till Edens lustgård utan himlaporten.

För Maria skulle de sista dagarna bli svåra. Den långa resan till Betlehem, ogästvänligheten hon mötte när ingen hade rum för henne när hon skulle föda. Då fick hon bäras av vissheten om det som hon sjöng om i sin lovsång: Stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Julen står för dörren. Men den första Julen var ingen idyll, ingen glittrande händelse, en världsnyhet som fick kejsaren i Rom att skaka eller som fick det väldiga romarriket på fall. Men för dem som såg och trodde, för dem som med Selma Lagerlöfs ord fick ögon som kunde se Guds härlighet, blev Julen den största världsnyhet som någonsin har inträffat. Gud har kommit in i vår värld, inte som en vålnad utan som en människa, som en av oss. Gud blev människa för att vi skulle kunna bli Guds barn.

Att vi åter och åter skall få fira detta och uppleva detta är orsaken till att vi firar jul. Adventstiden vill leda oss fram till detta mål. Vi får följa Maria i hennes glädje och vånda, och vi får förbereda oss att låta Julens barn födas i våra hjärtan för att han skall kunna förvandla våra liv. I Jesu namn.

Amen.

 

Gert Nilsson

Åter sidan 1

 

 

 

 

 

 

 

 

Maria – Kristusbärare

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: John-Erik Franzén

Kjell Vagnhammar   -  Ansvarig utgivare