4. söndagen efter Trettondedagen. S:ta Maria kyrka den 1 februari 2009.

 Evangelium enligt Markus 4:35-41.

Psalmer: 44, 702, 259, - , 716, 715, 10.

Jesus vårt hopp

Det stormade rejält på Gennesarets sjö den här dagen. Fastän det var sjövana och härdade män som var i båten blev de både uppskrämda och rädda. De kände till havets faror och hade respekt för dem. Alla var skakade, utom Jesus som låg och sov i båten. En annan gång, lite längre fram i tiden, skulle det vara tvärtom. Då var det Jesus, som vakade, medan lärjungarna sov. Det var natten i Getsemane, när en annan storm drog fram, då när ondskans andemakter hade samlat sig till ett fruktansvärt oväder och korset skulle resas.

Men nu är det det väderbetingade ovädret som står i fokus. Lärjungarna är inte så lite indignerade. Hur kan han, deras mästare, ligga och sova som om inget hänt? Hur kan han låta båten med dem alla slås i spillror med en säker död som följd. De väcker honom, de låter all deras rädsla och oro och ilska komma fram i orden: Mästare, bryr du dig inte om att vi går under? Så stillar han stormen och frågar lärjungarna om de inte har någon tro. När han är med dem har de ingenting att vara rädda för, vill han säga. Inte ens döden.

Det har blåst många stormar sedan dess, både på Gennesarets sjö och på andra ställen. Ibland har snöstormen lamslagit trafiken och orsakat olyckor i våra trakter. Stormen Gudrun härom året har vi i klart minne. Den väldiga tsunaminkatastrofen skördade tusende och åter tusende människoliv. Och i allt detta har vi det gemensamt med Jesu lärjungar att vi alla känner oss så små, så små. Ingenting kan vi göra. Naturens krafter är oss övermäktiga.

Men varför gör han ingenting då? Varför griper han inte in och återställer lugnet, som han gjorde den gången på Gennesarets sjö? Vad vi ser, eller tror oss se, är att Jesus sover i båten. När vi väcker honom tiger han, eller säger som till de första lärjungarna: har ni ingen tro? Ibland stillar han stormen, också i dag. Men ofta händer det ingenting. Ovädret fortsätter och dräper människor och förstör de materiella tingen.

Men där den yttre faran väl får härja fritt ser han en annan fara, och det är kampen om vår själ. Var inte rädd för dem som väl kan dräpa kroppen, säger han vid ett tillfälle. Så kommer han, mitt i faran, för att vara med oss också när båten förliser och allt rasar samman. Också i den yttersta nöden vill han vara hos oss och med oss. Om än världen störtar samman står han där med en makt som är större än vindars och vågors makt, nämligen kärlekens makt.

Mitt i vår litenhet, mitt i vår maktlöshet, står han där och säger: Min vän, var inte rädd, jag älskar dig, du är min. Ja, heter det i psaltarpsalmen, inte ens dödsrikets portar skall kunna bli oss övermäktiga.

Havet står i Bibeln som symbol för kaosmakterna, de makter som står i motsättning till den ordnade världen, skapelsen och kulturen. Det är många sådana makter och krafter som sätter skräck i människor och inger rädsla för framtiden. Just nu pågår den globala ekonomiska krisen som medför att många människor tappar rotfäster i tillvaron. Många människor mister egendom, förlorar sina arbeten, ser sina framtidsutsikter grusade. I skuggan av den ekonomiska krisen finns så ett antal svältkatastrofer som ingen talar om.

I delar av världen rasar krig, som orsakar död, sorg och förstörelse. Nyligen har vi bevittnat katastrofen i Mellanöstern och nu står Sri Lanka i blickpunkten. Och vi ropar och ber: Varför sover du, Herre? Varför ingriper du inte? Varför tillåts krigsherrarna att fortsätta med sin grymma verksamhet?

Mitt i bombangreppet, mitt i granatskjutningen, står Herren där och säger: Jag är med er. Den onda makten härjar, men mitt i alltsammans är håren på era huvuden räknade. Egentligen är detta obegripligt. Hur kan han säga så, mitt under det att katastrofen härjar? Men det förutsätter tro. Det förutsätter att vi vet om att Jesus Kristus är Herre över själva döden och att det kommer en morgon efter dödens natt.

Detta är den trygghet vi får. Vi vill så gärna säkra våra liv, försäkra oss mot oförutsedda händelser, söka en trygghet som tar oss bort från farorna. Och likväl finns ingen annan trygghet än den som är grundad i tron och i hoppet på Jesus Kristus. När aposteln Paulus vid ett tillfälle plågades av en svår sjukdom och bad om befrielse, fick han till svar: Min nåd är allt du behöver. Erik Gustaf Geijer formulerar denna trygghet i en dikt, Nyårsdagen 1838, med orden: Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav; stjärnvalvet över honom lågar, nedanför brusar hemskt hans grav. Framåt! – så är hans ödes bud; och i djupet bor, som uti himlen, Gud. Och dessa ord skrev han i en tid när allt tycktes stå i stöpsleven.

Men livet handlar inte bara om yttre stormar utan i lika hög grad inre. Det kan vara ångest och oro inför framtiden. Det kan vara sjukdom som plågar, stör och lamslår. Eller oron för sjuka anhöriga. I detta sammanhang skall vi också tänka på de av våra medmänniskor som drabbats av psykiska sjukdomar, hur de hålls fångna i hallucinationer och tvångsföreställningar eller i djupa depressioner där de inte vågar lyfta ögonen och skåda efter en morgondag. Ann Heberlein har målande uttryckt denna inre storm i sin nyligen utkomna bok om sin sjukdom där hon beskriver hur hon inte vill dö men heller inte orkar leva.

Till allt detta kommer den existentiella ångest som handlar om mening och mål i livet, om skulden som tynger, om allt det vi skulle vilja ha gjort eller ogjort.

Vårt evangelium i dag kommer till oss med löftet att trots allt, mitt i allt, ja, mitt i stormens öga och katastrofens centrum, finns Jesus Kristus hos oss. Jag är med dig, jag skall bevara dig i allt och genom allt, säger han.

Och samtidigt: när stormen blåser och vi blir förskräckta och förfärade över att Jesus sover i båten ropar vi, liksom de första lärjungarna, Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?

Men hur går det när det känns som om Jesus bara sover? Och hur skall vi kunna vara trygga när vi ser undergången närma sig?

Det är detta vi kallar för Guds tystnad. Att leva i den är fruktansvärd. Jesus Kristus har själv prövat på det. När han den långa Getsemanenatten kämpade, bad han: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Och dock kunde han på korset överlämna sig helt åt den himmelske Fadern med orden Fader, i dina händer befaller jag min ande.

Ibland får vi vara med om att Jesus stillar stormarna, både de yttre och de inre. Oftast får vi nöja oss med Guds löfte att han är med oss i både liv och död. Det är den enda trygghet vi får. Och samtidigt: större trygghet kan ingen ge. Överskriften för dagens texter är Jesus vårt hopp. Och så är det. När vi har Jesus med oss i båten kan vi vara trygga.

Till syvende och sidst handlar det om tro. Om tro och tillit. O giv oss Herre, av den tro som sorgerna betvingar, som lyfter oss till ljus och ro på starka örnevingar, som talar mäktigt till envar och bär oss under färden, som härlig tröst i tvivlen har och övervinner världen (SvPs 253:1).

Amen.

Gert Nilsson

Predikningar      Sidan 1      Innehåll      Fredagsbön