5. sönd. e. Tref. Predikan i EFS Sommarhem Höllviksstrand den 8 juli 2007.

 

Evang. Matteus 16:13-20.

 

Psalmer: 48, 47, 706 och 708 i EFS-tillägget, 268.

 

Jesus Kristus – världens Frälsare

 

Jesu samtal med Petrus i vår text visar att människor kan ha många skilda uppfattningar om vem han är. Så som det var då är det också nu. En del tar honom som en vishetslärare, andra för en politisk agitator och andra åter för en fridsam och god människa som kan vara en bra förebild för oss. Men allt detta kan också andra människor vara. De som hade mött Jesus på ett djupare plan var övertygade om att han var unik, att han ägde egenskaper som bara han hade. Aldrig har någon talat som den mannen talar, sade en av dem som lyssnat på honom.

   Jesus ställer frågan rakt på sak till Petrus. När Petrus berättat om vad folk i allmänhet tror om Jesus kommer frågan: men ni då, ni lärjungar som har följt mig? Det är då Petrus avger sin bekännelse: Du är Messias, den levande Gudens son.

   Med de djärva orden hade Petrus avslöjat Kristushemligheten. Han hade visat, att Jesus ytterst var den Frälsare som Gud lovat sända till mänsklighetens hjälp och befrielse. Väl kan människor ha olika uppfattningar om honom. Men själv är han den han är. Visst kan människor tycka att han är en enastående vishetslärare, en god människa, en politisk inspiratör med ett medmänskligt program. Men detta är bara yttre attribut. I sig själv är han något annat och mer. Han är världens frälsare, han är försonaren som kommit för att skapa fred mellan Gud och människor, han är den ende i sitt slag. Ingen annan kan göra det han har kommit för att uträtta.

   När rådsherren Nikodemus sökte upp Jesus mitt i natten var det för att ta reda på vem han egentligen var. Också Nikodemus insåg att Jesus inte bara var en vishetslärare eller skriftlärd bland många, utan att han var sänd av Gud med ett speciellt ärende. Samtidigt kommer det fram, att det hos Nikodemus fattas ett par pusselbitar i det mönster han försöker lägga. Men Jesus lotsar honom allt närmare själva kärnan. Och så får Nikodemus höra de ord som ibland har kallats för Lilla Bibeln: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16).

   Så är Jesus Kristus svaret på Guds kärlek till oss och den som har kommit för att ge oss en framtid och ett hopp. Inte en frälsare bland många andra, utan den ende. I Apostlagärningarna säger Petrus, att Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss (Apg 4:12).Aposteln Paulus skriver: Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus (1 Kor 3:11). Det låter exklusivt. Det finns en enda som kan frälsa och rädda oss, och denne frälsare heter Jesus Kristus. Men samtidigt med denna exklusivitet öppnas perspektivet när aposteln skriver att Gud vår frälsare vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:3-4). Det finns en enda frälsningsväg, och Gud vill att alla skall finna den och följa den. Lina Sandell har fångat detta med orden i en av sina sånger:

Den som har Sonen, Han har ock livet, Så vittnar Ordet till evig tid. Den ej har Sonen, Han har ej livet, Hur hårt det ljuder, Det blir därvid.

Och Faderns vilja, Så säger Jesus, Är blott att alla Må Sonen se Och tro på Honom Och finna frälsning Från synden, döden Och evigt ve.

Så låt, o Jesus, På oss fullbordas Din Faders vilja, Som ock är din. Ja, med din kärlek Tag allas hjärtan, Om möjligt, Herre, Fullkomligt in (Sionstoner 1972 Nr 285).

   I vår tid möter vi en tendens att låta var och en få bli salig på sitt sätt. Eller, annorlunda uttryckt, alla religioner är lika värda. En del är kristna, andra hinduer eller buddister, andra åter muslimer. Och bara vi har en tro, heter det, är allt gott och väl. En del hävdar dessutom att vi har Gud inom oss, så att vi har bara att tränga in i vårt inre för att finna honom där och så bli harmoniska.

   Men Jesus säger alltså att han är den ende, att det bara är genom honom vi kan bli frälsta och saliga. Jag är vägen, säger han, vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig (Joh 14:6). Han säger också: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus (Joh 8:12).

   Men om det är så betyder det att vi måste våga vittna om Jesus Kristus som vår Frälsare, att vi vågar säga, att det väl kan finnas mycken tro och mycken fromhet i de andra religionerna, men att de är att likna vid vårt Gamla Testamente: de pekar på Kristus. Det finns en vägs ände i dem där bara Kristus kan göra ett brofäste och slå en bro över till Guds hjärta, en bro mellan himmel och jord. I vissa religioner kan det dessutom finnas destruktiva inslag.

   Men är det inte oförskämt att ifrågasätta andra religioner? Med vilken rätt kritiserar vi andra människors tro? Här står vi inför ett dilemma. Å ena sidan skall vi visa respekt för andra människor och deras tro. Å andra sidan har vi som kristna får uppdraget att vittna om vår tro, att vittna om det vi själva tagit emot och som betyder så mycket för oss. Han som säger att han är världens ljus säger också till sina lärjungar i alla tider, att Ni är världens ljus (Matteus 5:14).

   Det finns en grund till att Petrus – och varje kristen – av hjärtat kan bekänna Jesu namn. När Petrus hade gett sin bekännelse till Jesus får han höra, att han inte kan säga detta av sig själv. Han kan säga det därför att den himmelske Fadern har så att säga skrivit in det i hans inre. Det är denna övertygelse som kan få oss att bekänna Jesusnamnet även när det är obekvämt, även när det kostar något, även om vi blir beskyllda för intolerans. Martin Luther formulerar det i sin förklaring till den Tredje trosartikeln med följande ord: Jag tror, att jag icke av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro. Med den vissheten i vår tro kan vittnesbördet om Jesus Kristus inte förvandlas till ideologier eller till påståenden som vi slår andra i huvudet med. Utan när Guds helige Ande får tala genom oss sker vittnesbördet om Kristus i sann ödmjukhet och kärlek och med en vilja att medmänniskor skall bli frälsta.

   Jesus förbjöd Petrus att avslöja Kristushemligheten för världen. Inte för att människor inte skulle få ta del av den. Men Jesus hade mer att uträtta innan hemligheten skulle uppenbaras. Men restriktionen gällde Petrus vid det tillfället, inte oss. Vi ser ju också i Bibeln hur Petrus och de andra lärjungarna senare med full visshet vittnade och predikade om Jesus som vår Frälsare.

   Det har berättats om hur en av de första EFS-missionärerna som kom till Ostafrika fick frågan om när människorna i Sverige första gången fick höra om Jesus Kristus. När missionären svarade att det skedde på 800-talet kom följdfrågan: varför har ni då inte kommit till oss och berättat det tidigare? Utmaningen gäller än: att inte behålla tron för oss själva utan föra den vidare.

   M artin Luther sade att en kristen människa skall vara en Kristus för sin nästa. Det är att i ord och handling föra Ordet om Kristus vidare intill världens ände och tidens slut. Det är att älska andra med den kärlek man själv får ta emot av Gud, den självutgivande kärleken.

   Nu går vi tillbaka till Jesu fråga i vår text. Först den om vem människor menar att Jesus är. Svaret på den frågan blir att ingen som har mött Jesus står likgiltig inför honom. Väl kan människor förneka och förakta honom, men likgiltig är ingen. Ibland kan folks uppfattningar vara ganska träffande och respektfulla. Men Jesus nöjer sig inte med det. Han går ett steg vidare. Därför frågar han oss var och en: vem säger du att jag är? Då kan vi inte nöja oss med att hänvisa till andras uppfattning, hur riktig den än må vara. Det är du själv och jag själv som får frågan. Den gången vi döptes kom Jesus oss så nära att han rörde vid oss genom vattnet. I nattvarden kommer han till oss i brödet och vinet. Hans ord i dopet och nattvarden, i Bibeln och i predikan, vill också röra vid oss, slå rot i oss. Då föds tron, då tänds hoppet, då växer kärleken. Och ur denna tro, detta hopp och denna kärlek flödar trosbekännelsen fram: Du är Jesus Kristus, Guds Son, min Frälsare. Du är den som kommit för att föra mig från död till liv, genom gravens mörker till ljuset och glädjen hos dig. Då har vi något att leva av, då har vi en tro som bär också när allt blir mörkt, och då har vi en uppgift som består i att med våra liv och med hela vår varelse bli Kristusvittnesbörd i världen.

Amen.

                                          Gert Nilsson

Predikningar     Innehåll      Första sidan      Bön      Fredagsbön