Text: Kol 1:9-20. Ystads Brödraförenings utfärd till Brösarps kyrka den 7 maj 2008.

Psalmer: 197, 198, 297.

Ljuset och livet

Det är fantastiskt vilken makt och kraft som bor i ljuset. Det är snabbare än det mesta av allt som finns till. Det är förutsättningen för själva livet. Det avslöjar det som gömmer sig i mörkret.

Men ljuset har inte alltid funnits. En gång var hela kosmos inneslutet i ett enda stort mörker. Men så plötsligt, på den första dagens morgon, satte Skaparen en gräns för mörkret. Han skapade ljuset, och mörkret var inte längre totalt.

Mörkret står i Bibeln för kaosmakterna. Och vi kan nog för vårt inre öga söka föreställa oss hur det skulle vara att gå omkring i ett enda stort mörker – vi skulle famla och falla hela tiden. Det fanns en dansk teolog, Otto Möller, som tolkade mörkret som en bild av de onda makterna och som hävdade att det därför var naturligt att vara mörkrädd. Skumrask talar vi om, liksom om ljusskygga individer, handlingar som inte tål att synas i ljuset.

Det som gäller om makrokosmos gäller också om mikro-kosmos. Alla var vi en gång omslutna av ett totalt mörker i moderlivet. Barnet kommer ut ur detta mörker vid födelsen. Vi kallar ju också ibland födelsen för att se dagens ljus.

Bibeln talar också om ett andligt mörker. När en människa lever utan Gud och utan hopp i världen är det som om hon är omsluten av ett enda stort mörker som fördystrar tillvaron och skymmer framtiden.

Den Gud som skapade världen skapade också ljuset. I dagens ljus får vi leva och verka. När natten kommer får vi vila och hämta nya krafter. Vi behöver växlingen mellan ljus och mörker, dag och natt. Att tvingas leva i ett ständigt flödande ljus är en tortyrmetod som medför mycket stora påfrestningar för den som utsätts för det.

Genom Jesus Kristus kom ljuset i världen. På skapelsens första dag, när vi döptes, när vi tror på Jesus Kristus tändes och lyser det ljuset.

Är vi då värdiga att se ljuset? Aposteln svarar: och ni skall tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del av det arv som väntar de heliga i ljuset (Kol 1:12). Vidare: Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike (v. 13). Det handlar alltså inte om en värdighet som vi skulle ha förvärvat utan och en värdighet som vi får av nåd därför att vi genom dopet och tron tillhör vår Herre Jesus Kristus.

Också i naturen finns och behövs ljuset. För inte så länge sedan härjade vintern. Även om det inte var kallt och snö och is låg naturen som i dvala. Så kom solen och värmen och allt fick liv. Det som var dött fick nytt liv genom ljuset och värmen, och hela naturen fylldes av hopp och glädje. Och när vi ser hur våren gör sitt intåg fylls också vi av glädje och tacksamhet. Och allt som låg där fruset i dagar vintergrå skall löst av himmelsljuset mot blom och mognad gå, som vi nyss sjöng i psalmen (Sv Ps 197:4).

Hela skapelsen behöver ljus. Vi människor märker hur ljuset har en upplivande inverkan på oss och hur vi blir trötta när vi länge tvingas leva i mörker, som i den svenska vintern. Men Bibeln använder bilden av ljus och mörker också i andlig mening. När själen är tom, när otron härskar, när hopplösheten råder, skildras det som ett mörker. I detta mörker hjälper ingen ljusterapi. Botemedlet heter himmelsljuset, som det står i psalmen. Psalmdiktaren knyter ihop både skaparljuset och Kristusljuset. Det är en teologiskt riktig tanke. Människan är en enhet och helhet. Det finns ingen klyfta mellan kropp och själ. Allt hör ihop. Detta betonades av bland annat Per Henrik Ling, den svenska gymnastikens fader, när han talade om en sund själ i en sund kropp.

Till ljuset hör kunskapen och visheten. Det finns i texten en närmare precisering av de båda begreppen, nämligen kunskapen om Gud och Guds vilja, och andlig vishet.

Så talar texten om Kristus, hur han var till före allt annat, ja, att allt skapades i honom. Det innebär att Kristus fanns före Betlehem, att han fanns genom hela Gamla testamentet på ett andligt sätt. Men genom den första Julen tog han gestalt i kött och blod, blev en av oss. Där han gick omkring bland människor och förlät och botade, gav tröst och mod, framtid och hopp, där upplevde människor hur Kristusljuset lyste upp i deras liv. Och så har det fortsatt genom historien. Människor har vittnat om hur ljuset, som tändes i Betlehem och som strålade över den tomma graven på Påskdagen, har förvandlat deras liv och gett dem mening och hopp.

Människan skapades till Guds avbild, hon skulle växa upp för att bli lik Kristus, som kyrkofadern Irenaeus uttryckte det. Men växten avbröts, Människan ville inte vara Guds avbild, hon ville vara Gud själv. Och när människan sätter sig själv i Guds ställe blir hon farlig – farlig för miljön, farlig för medmänniskan, farlig för sig själv. Då går vi omkring i mörker, då hittar vi varken ut eller in. Det är där Kristus gör en spricka i muren, en öppning ut ur mörkret, en väg till livet. När han gav sig själv på korset var det för att bringa försoning i tillvaron, försoning mellan Gud och människa, mellan människa och medmänniska, mellan människan och den övriga skapelsen. Vi vill nå upp till Gud och ta hans plats. Kristus går den motsatta vägen och kommer ner till oss, kommer med ljuset som leder, med visheten som upplyser, med kunskapen som hjälper oss att ta ut kompassriktningen för våra liv.

Så befinner vi oss här i Brösarps kyrka denna majkväll. Vår uppgift är att söka sanning och ljus. I vår postmoderna tid sägs det ofta att sanningarna är många, att var och en har sin sanning. Den kristna tron säger att sanningen är en, Jesus Kristus. Det är han som är Sanningen. Det betyder inte att vi som kristna äger sanningen. Den är så stor att vi endast kan fatta den delvis, men målet måste vara att med andlig vishet och kunskap om Guds vilja söka komma allt närmare denna sanning. Då kommer också Sanningens ljus att bli alltmer uppenbart för oss, ljuset som avslöjar bristerna hos oss själva men också Guds oändliga nåd.

Ljuset skapar våren och livet, i naturen och i människors hjärtan.

Amen.

Låt oss bedja:

Du som är vägen, sanningen och livet, eviga ljus, till salighet oss givet, Kristus, låt ordet, i vårt hjärta skrivet, helt oss förnya.

Herre, du ensam är det sanna ljuset som kan oss leda hem till fadershuset. Lys oss, att under vandringen i gruset dig vi må följa.

Amen.

Gert Nilsson