6. sönd. e. Trefaldighet.  S:ta Maria kyrka den 15 juli 2007.

Evangelium Matt 16:24-27.

Psalmer: 583 B, 10, 586, 279 A, 576, 278, 497.

 

Att följa Jesus

 

Det kan tyckas vara en märklig text vi har i vårt evangelium i dag. Vi har ju hört om att ”vem som helst kan bli frälst, blott till Gud han vänder”, att frälsningen är av nåd och att kostnaden har betalts av Jesus Kristus genom hans lidande och död. Och så möter vi här krav som rentav kan tydas som livsförnekande. Vad är meningen?

   Det är sant att frälsningen är gratis. När Jesus kallar oss till lärjungar ställer han inga krav på oss att vi skall vara si eller så funtade eller att vi skall kunna visa fram ett perfekt liv. Nej. Vi kallas att följa honom precis sådana vi är. Kom som du är, heter det. Men när det väl är sagt kommer det en fortsättning. I Jesu sällskap är inte vilka levnadsmönster som helst möjliga. Och det är detta han vill påminna oss om i vår text i dag.

   En banal bild. En skolyngling var inackorderad i skolstaden. Han och en kamrat till honom hade tävlat i att kunna tapetsera väggarna i rummet med vågade bilder ur herrtidningarna. En dag är han i färd med att ta ner bilderna när kamraten kommer in i rummet. Men vad i all världen är det du håller på med, säger kamraten. Gillar du inte bilderna längre? Den unge mannen svarar: det är så här, att mor har ringt och sagt att hon kommer och hälsar på mig. Och de där bilderna passar definitivt inte ihop med mor.

   Det kan alltså finnas levnadsmönster som inte hör ihop med ett liv som lärjunge till Jesus. Det som Jesus för fram i vårt evangelium i dag är egentligen ett omvänt mönster. Han har vid ett tillfälle talat om för lärjungarna, att även om man handlar enligt vissa mönster i världen skall det inte vara så bland lärjungarna. Den som vill vara störst skall bli allas tjänare, till exempel. På liknande sätt är det nu.

   Jesus säger att den som vill följa honom skall förneka sig själv. Det låter ju självdestruktivt i överflöd. Men detta självförnekande är motsatsen till självförverkligande. Ibland kan detta självförverkligande gå ut över andra människor. En läkare berättade, att hon som patient hade en flicka som var allergisk mot hästlukt. Nu var det så att barnets mamma ägnade sig åt ridning. När läkaren föreslog att hon skulle göra ett uppehåll i sitt hästintresse för att barnet skulle kunna hämta sig fick hon till svar, att just hästar hade modern alltid längtat efter att få ägna sig åt, och när nu hon nu hade möjlighet till det ville hon förverkliga detta intresse.

   Det självförnekande som Jesus talar om står i livets och medmänniskans tjänst. Inte mitt eget bästa utan den andres. Den danske teologen och religionsfilosofen Knud Eiler Lögstrup har sagt, att det finns ett absolut gott och ett absolut ont. Det absolut goda är att främja en annan människas livsbetingelser, och det absolut onda är att trumfa igenom sin egen vilja på en annan människas bekostnad. Jag tror att detta kommer ganska nära det som Jesus vill säga i vårt evangelium i dag.

   Att ta korset på sig är också något som hör till det kristna lärjungaskapet. Inte i form av självplågeri, utan som en följd av att vara Jesu lärjunge. Den som skulle korsfästas fick själv bära en del av korset ut till avrättningsplatsen. Den dödsdömde tvingades till ett vidrigt gatlopp där vägen kantades av folk som buade och hånade den dömde. Med den bilden vill Jesus, tror jag, tala om för oss att den som följer honom kan bli utsatt för hån och smälek. I vissa perioder av kyrkans historia och på vissa platser har det varit acceptabelt att vara kristen. Men då och då har kristna utsatts för förföljelse av olika slag. Ibland rent fysiskt där misshandel och martyrdöd blivit den yttersta konsekvensen, ibland genom psykisk tortyr. Men när det händer, säger Jesus, är det något helt naturligt, något som en Jesu lärjunge kan förvänta sig. Ty, som aposteln skriver, Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft (1 Kor 1:18).

   Är det då bara modiga människor som kan anses värdiga att vara Jesu lärjungar? Människor som klarar av att förneka sig själv och att bära korset? När vi läser om de första lärjungarna ser vi att de var skröpliga människor, behäftade med fel och brister som vi alla. De kunde både svika och falla, och likväl fick de fortsätta att vara lärjungar. Även om kostnaden betonas i vårt evangelium är det själva glädjen i att följa Jesus som betonas. Jesus varnar för ett liv där allt går som en dans på rosor men där man till slut upptäcker att livet var det som pågick medan vi hela tiden rusade iväg efter något annat. En människa kan gå så upp i denna tidens hektiska liv att hon glömmer att leva. Eller, som för något år sedan var ett slagord för ungdomar i ett annat land: ”Den vinner som har mest prylar när han dör”. Jag tror inte att det ordspråket uppfanns då. I stället är innebörden i det en frestelse som alltid har funnits till hands för människor. Men hur många prylar vi än har när vi dör har vi ingen nytta av dem när vi står vid evighetens port.

   Det var en förmögen man som hade dött i det lilla samhället. Alla kände honom och var nyfikna på hur rik han egentligen var. En av samhällets invånare tog mod till sig och frågade boutredningsmannen hur mycket den avlidne hade ”lämnat efter sig”. Svaret kom rappt: ”Alltihop”.

   Jesus vill genom de allvarsamma orden i vår text inte göra det svårt för oss. Han vill i stället att vi skall få upp ögonen för det som är viktigt och nödvändigt här i livet. Och det allra viktigaste är att följa honom, Han som har nycklarna till döden och dödsriket, Han som är den ende som kan slå en bro över från dödsskuggans värld till de levandes land.

   Dopet är en tydlig bild av det som Jesus säger i evangeliet. En tolkning av dopet i Nya testamentet är att den som döps dör och uppstår med Kristus. Det är också en klassiskt kristen tanke att vi skall leva i vårt dop. Det betyder att vi varje dag, eller så ofta vi kan, skall tacka Gud för vårt dop, att vi skall tänka på hur Jesus Kristus har dött och uppstått för att vi skall bli frälsta, och att vi genom vårt dop hör ihop med honom.

   I Bibeln finns vårt evangelium i dag i Matteusevangeliets sextonde kapitel. I verserna närmast före texten talar Jesus med sina lärjungar om sitt förestående lidande och korsdöd, och före det avsnittet finns det som var evangelietext förra söndagen, nämligen när Petrus bekänner Jesus som Messias, den levande Gudens son. Efter vår text, i det sjuttonde kapitlet, skildras den händelse som har att göra med nästa söndag som är Kristi förklarings dag, alltså när Jesus förklaras på härlighetens berg.

   Jag tror att det är mellan dessa olika händelser vi har att tyda texten i dag om lärjungaskap. Den Herre vi följer som lärjungar, som troende och kristna, är Jesus som kommit i världen, sänd av Gud, för att frälsa och rädda mänskligheten. För att kunna göra detta måste han gå igenom lidande och död för att sedan, på Påskdagsmorgonen, uppstå från de döda. Och på Kristi förklarings dag betonas det ytterligare, att den Mästare och Herre vi tror på och följer är den som har makt att frälsa och rädda från synd och död. Det är mot den bakgrunden som Jesus talar om lärjungaskapets villkor.

   Lina Sandell skaldar i en av sina sånger, med tanke på det som står i vår text i dag: Har du mod att följa Jesus? ljuder frågan mången gång. Hör dock här en annan fråga framställd i min enkla sång: Har du mod att bliva borta, när din Konung kallar dig? Kallar dig till evig glädje, evig salighet hos sig (Sionstoner 1972 Nr 268).

   Så är det inte för att göra det svårt för oss som Jesus formulerar de krav som han ställer på sina lärjungar. Utan han gör det för att vi skall kunna leva så att vi inte blir efter på vägen. Han gör det för att vi skall kunna leva nära Jesus som kommit för att frälsa och rädda oss. Bakom allt och genom allt och i allt står den gudomliga kärleken som ligger till grund för vår kristna tro: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Det är denna kärlek som är grunden för vår tro. Det är denna kärlek som ger oss mod till att leva och tro till att dö. Och det är för att vi skall bli kvar i denna kärlek som Jesus i vår text i dag sätter upp skyddsräcken och vägvisare.

Amen.

Gert Nilsson

Predikningar          Första sidan         Bönerum         Fredagsbön