Internetkyrkan 

 

 

Predikan av Gert Nilsson

 

9. sönd. e. Trefaldighet. S:ta Maria kyrka den 1 augusti 2010.

Psalmer: 253, 62, 284, 788, 21.

Evangelium: Lukas 12:42-48.

 

Livet – en gåva att förvalta

 

Texterna denna söndag handlar om förvaltarskap, om att förvalta de tillgångar som har anförtrotts oss på ett riktigt sätt och att fullgöra våra uppgifter här i världen på ett tillfredsställande sätt i enlighet med det som vi finner vara Guds vilja. I vårt evangelium handlar det om en förvaltare som var chef för ett antal personer och som skulle se till att deras villkor var skäliga. Frestelsen var då, som nu, att missbruka sin ställning, och i stället för att vårda och hushålla med personalens kompetens och resurser utnyttja medarbetarna över deras förmåga för att maximera vinsten och själv kunna glänsa. Men ett sådant förvaltarskap och ledarskap kommer att straffa sig i längden, säger liknelsen. Om inte i tiden, så efter tiden.

Vi skall i dag lyfta fram några olika aspekter på vad vi fått att förvalta och hur vi förvaltar det.

Uppdraget att förvalta skapelsen. Redan när människan skapades fick hon i uppdrag att råda över jorden, att vårda skapelsen. Olika bibeltexter nämner hur människan fått i uppdrag att förvalta jorden och hela den skapade världen. Men även när det heter att jorden är given åt människors barn betonas det att det är Gud som är den rättmätige ägaren till den skapade världen. I fornkyrkan talade man om människan som vicekung i skapelsen. Frestelsen för människan är att vilja stryka det lilla ordet vice och göra sig själv till kung , sätta sig i Guds ställe. Och det är just häri som syndafallet ligger, att vilja avskaffa Gud för att själv göra sig till Gud.

Här står jag med händerna fulla av dina gåvor, ber vi i en bön (En liten bönbok 105). Och hela den skapade världen är en enda stor gåva till skapelsen – till oss människor men också till allt annat som lever och är till. Genom kunskap, arbetsamhet och intelligens kan människan omforma och använda naturens resurser så att de blir till glädje och välsignelse. Men frestelsen finns också att använda naturens resurser kortsiktigt och destruktivt. Inte minst i vår tid kommer uppmaningarna att hushålla med världens tillgångar, samtidigt som den allmänna tendensen går ut på att utvinna ännu mer av jorden – för att mätta de svältande massorna, och för att de som redan har tillräckligt skall kunna få ännu mer.

Einar Billing, en gång teolog i Uppsala och biskop i Västerås, skildrar i en av sina böcker hur det i det gamla Israels grannar fanns två sätt att se på skapelsen. Där fanns folk som såg jorden som rent sekulär och som skövlade och förstörde utan hänsyn, och där fanns folk som såg hela skapelsen som gudomlig och som därför inte vågade göra några som helst ingrepp i den, som är bruka jorden. Och så var det israeliterna – de såg att skapelsen tillhörde Gud men att människan fick använda den för sina behov under ansvar. Alltså ett förvaltarskap under ansvar. Just detta blir en utmaning till oss i dag. Vad kan jag utifrån min horisont göra för att bevara skapelsen så att också kommande generationer får glädje av den?

Livet i Skaparens tjänst. Aposteln Paulus skriver vid ett tillfälle att ingen av oss lever för sin egen skull (Rom 14:7). Vi lever för Herren skriver han. Vi lever för varandra; vi ingår alla i nätverk av ömsesidigt beroende med uppgift att, med Martin Luthers uttryck, vara en Kristus för vår nästa. Därför är det viktigt hur vi lever, att vi lever så att vi förvaltar livet och allt som anförtros oss på ett sätt så att det blir till Guds ära och människors glädje och tjänst.

Ibland kan vårt förvaltarskap av livet gå tvärs emot det som anses som rätt och riktigt i samhället. En kristen människa kommer ibland fram till en återvändsgränd där det står att man måste lyda Gud mer än människor. Författaren Theodor Kallifatides har berättat om sin äldre bror Giorgos, som fick uppleva detta. Det var under inbördeskriget i Grekland som Giorgos var inkallad som soldat. En dag fångade soldaterna en del kvinnor. Dessa kvinnor tvingades att gräva en stor grop som sedan skulle bli deras grav. Men innan mördandet tog vid befallde den militäre chefen att soldaterna skulle gå ner i gropen och, som det hette, göra vad de ville med kvinnorna. Av mellan fyra- till femhundra soldater var det två som vägrade att delta i den skändliga handlingen, Giorgos och en soldat till. Ordern upprepades, men de två höll fast vid sin vägran. De ställdes inför krigsrätt och dömdes till döden. Ytterligare en rättegång dömde Giorgos till döden. Men han blev sjuk, och den som var sjuk fick inte avrättas. Så blev det fred och Giorgos beviljades amnesti, men det hela hade givetvis satt djupa spår i honom. Många år senare tog Theodor mod till sig och frågade sin bror vad det var som gjorde att han vågade vägra att lyda ordern. ”Jo”, blev svaret, ”jag visste, att om jag gjorde så som jag blev beordrad att göra, skulle jag aldrig mer kunna se mig i spegeln.”

Att vara en god och rättrådig förvaltare av livet är alltså inte detsamma som att följa med strömmen utan något som kan kosta oerhört mycket, ja till och med själva livet. Inte minst kyrkans martyrer har fått erfara det.

Vi tillhör de människor som har fått höra evangeliet om Jesus Kristus och den frälsning han vill ge oss. Redan när vi döptes möttes vi av evangeliets sanning där det markerades att vi är älskade av en kärlek som gick i döden för att vinna oss för livet, att vi är accepterade trots alla våra brister och svagheter. Och, som det heter i psalmen: Dopets gåva förpliktar: livet helt åt Gud. Det skall vara målet för vårt förvaltarskap.

Evangeliets gåva.Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16). Detta är ett under så stort att vi inte kan fatta det och som skulle fylla våra hjärtan med glädje och tacksamhet och frimodighet. Ansvaret att förvalta evangeliet ligger först och främst på kyrkans ledare på alla nivåer, men ytterst vilar ansvaret på varje kristen, varje döpt människa. Alla har vi fått uppdraget att förvalta evangeliets gåva. Och i varje tid och till varje människa kommer den rannsakande frågan hur vi utför denna vår uppgift. Aposteln Paulus, som också brottades med frågan, kommer fram till bekännelsen: Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror. Hur är det med oss? Är det så att vi skäms för evangeliet, att vi av hänsyn till andra religioner inte vågar bekänna tron på Jesus Kristus som den ende sanne Frälsaren?

I varje tid finns det kyrkoledare och kristna som vill omvandla evangeliet så att man tar bort anstöten i det. Och anstöten är dubbel. Den innebär att vi alla är hjälplöst förlorade utan Jesus Kristus, och att Jesus Kristus är den ende Frälsaren. Som det står i Apostlagärningarna, och som vi sjunger om Jesusnamnet i en av våra psalmer: Ty intet annat namn kan giva frälsning, intet annat namn än hans (SvPs 47).

Frestelsen att tona ner radikaliteten i evangeliet har funnits i alla tider. Men det allvarliga är att det sker också i vår tid där vi alla har ansvar för att evangeliet får ljuda rent och klart så att det blir till frälsning, att alla människor får höra att Jesus Kristus är unik och att alla tungor en gång skall bekänna att han är Herre (Fil 2:11).

Häromdagen hade jag en visningsgudstjänst här i S:ta Maria kyrka och nämnde att kyrkan är en populär turistattraktion. Jag nämnde att i fjor under juli månad besöktes kyrkan av mer än 30 000 personer. En kvinna i gruppen genmälde då: Hur många av dem blev frälsta? En berättigad fråga, eftersom kyrkan inte bara är till för att ge stämning och skönhet utan framför allt för att ge människor möjlighet att få höra Ordet om Kristus och ta emot honom som sin Frälsare.

Mitt emot predikstolen hänger ett krucifix som kom till på order av kung Karl XII när han vistades här i Ystad. Det skulle finnas där, enligt kungens instruktioner, ”på det att predikanten städse skulle ha den korsfäste för ögonen”. Korset med Kristusbilden skulle hjälpa predikanten, och alla som såg det, att förvalta försoningens och uppståndelsens evangelium.

Evangeliet handlar inte främst om dogmer och läror utan om en person, Jesus Kristus. Formuleringarna i trosbekännelsen vill hjälpa oss att se honom, att betrakta hans ögon och känna kärleken som strålar fram från hans ansikte, se att han lever i dag och att han en gång skall komma åter i makt och härlighet.

Betyder evangeliet om Jesus Kristus något för oss kan vi inte behålla det för oss själva utan vill förmedla det till alla människor, här i vår närhet, och långt borta. Och framför allt behöver vi själva leva av det.

Jag fick häromdagen av en person frågan om jag var ”en troende präst eller bara en präst”. I och för sig var svaret på frågan självklart för mig, men frågan blev ändå en tankeställare. Och den frågan får gå vidare till alla här: är vi troende människor, eller bär vi det kristna namnet bara av slentrian? Kan människor se i våra ögon och känna genom våra handlingar att Jesus Kristus är vår Frälsare?

Vi har hört evangeliet, vi är döpta till att vara Jesu Kristi lärjungar, vi vet att Guds vilja är att vi tror på Jesus Kristus som korsfäst och uppstånden. Fritt och för intet får vi ta emot frälsningens gåva. Men vi ställs inför utmaningen att förvalta den – till vår egen salighet och våra medmänniskors.

Hela den skapade världen, vårt liv, evangeliet om Jesus Kristus – allt detta har vi fått att förvalta. Gud give att det en gång må kunna sägas om oss att vi var goda förvaltare. Men vi är ju bara människor, säger vi ibland. Javisst. Men vi får vara människor som är burna av Guds nåd, omslutna av den gudomliga kärleken och inneslutna i den barmhärtighet som är universums hjärta. Det är vår räddning och vår hjälp.

Amen.

Gert Nilsson