9. sönd. e. Trefaldighet. S:ta Maria kyrka i Ystad den 20 juli 2008.     Text: Psaltaren 8.

Den oändliga nåden

Jag vill tacka livet, som gav mig så mycket, sjunger Arja Saijonmaa i en känd inspelning. I den sången uttrycks en glädje över livet, en glädje över att vara till, en glädje över att vara människa. Det är ju också något av detta som uttrycks i den Åttonde Psaltarpsalmen. Psalmen besjunger människans storhet, människans överhöghet över allt skapat. Hon är ju skapad till Guds avbild, till att vara lik Gud, som det står i skapelseberättelsen, och här, i vår Psaltartext, heter det att hon skapades nästan till en gud.

Det betyder att vi har ett liv att förvalta. Vi har ett ansvar – för oss själva, för våra medmänniskor, för naturen, och detta ansvar har vi inför Gud vår Skapare och Himmelske Far.

Psalmen beskriver människans storhet, samtidigt som psalmdiktaren markerar hennes litenhet, som ett stoftkorn i universum. Och det är i denna dubbelhet vi lever: skapade till att vara lika Gud, och samtidigt små som ett stoftkorn i universum. Samtidigt som det i den Åttonde Psalmen sägs stora ting om människan, kan en annan bibeltext fånga den andra sidan av dubbelheten. Det är Gudsmannen Job som utbrister: Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro. Hon växer som blomman och vissnar, en skugga som snart är borta (Job 14:1), en text som för övrigt står på gravstenen över Carl von Linné. Denna dubbelhet kommer också fram i våra sommarpsalmer. Där besjungs den underbara skapelsen, hur allting ler och blommar. Sedan kommer vemodets ton när psalmdiktarna skildrar hur hösten kommer och blommorna vissnar och dör bort. Glädjen och vemodet i samma psalm – men också en strimma ljus och ett hopp. Tanken svindlar.

Den gammaltestamentlige psalmdiktaren nöjer sig emellertid inte med att tacka livet. Denna psalm, som besjunger människans storhet och överhöghet, är först och främst en lovsång till Skaparen för hans underbara skapelse och för att han har skapat människan till det hon är. Det är Gud som är livets upphovsman, det är bara Skaparen som kan skapa liv, det liv som vi sedan får vårda och förvalta. Att förvalta livet rätt innebär också att tacka Gud för hans underbara skapelse.

Så lever vi i denna dubbelhet: att vara kungar på jorden och stoftkorn i universum. Skapad nästan till en gud har människan en särställning i skapelsen. Psaltartexten är en beskrivning av människans värde och värdighet. Och det är så det måste vara, tror jag, att människovärdet bara kan förankras hos Gud, Skaparen. Som Vaclav Havel har formulerat det: människovärdet måste förankras i en instans som människan inte kan manipulera.

Men människan nöjde sig inte med att vara nästan en gud. Hon ville vara Gud själv. I 1 Mosebok 11 läser vi om hur människan ville ta steget upp till Himlen och sätta sig i Guds ställe. I mytens form skildras detta i berättelsen om Babels torn. Men resultatet av detta blev inte att människan blev Gud själv utan att hon föll från sin bestämmelse. Hon som skapades så högt föll så djupt. Men lika litet som vi kan avsätta Gud och sätta oss i hans ställe, lika litet kan vi falla utanför hans domäner. Som kung David skriver i en annan av sina psalmer: Var skulle jag komma undan din närhet?Vart skulle jag fly för din blick?Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand (Psalt 139:7-10). Det är vår trygghet – också när vi faller under vår livsvandring, också när vi misslyckas med alla våra goda föresatser. Vi är inte utlämnade, ensamma, övergivna. I Guds hand finns plats också för syndaren.

Någon har sagt, att människan blev människa den dag hon byggde sitt första altare. Detta inte att förstå så att människan har uppfunnit Gud, men så att hon har upptäckt sin samhörighet med Gud. Som kyrkofadern Augustinus har uttryckt det: Ty du, o Herre, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig (Den dagliga andakten nr 24).

Så är nåden, skapelsenåden, det som beskyddar oss, också när vi fallit från vår bestämmelse som människor. Till denna nåd hör också att kunna rota sig, att ha en hemort på jorden, att mitt i tidens flyktighet ha rötter någonstans, att få vända hem. Jubileer, fester, hemvändardagar är ett sätt att uppmärksamma detta. En kollega till mig, som var född i Gävle men granne med hela världen, sade för en del år sedan att hon kände sig som världsmedborgare och Gävlebo. Jag hörde en gång ett radioprogram där Maud Adams, bördig från Luleå, skådespelare m.m., känd som före detta James Bondbrud, berättade om var hon har sina rötter. Efter fyrtio år i USA känner hon sig fortfarande hemma i Luleå, och fastän hon sedan många år har sitt hem i Los Angeles tänker hon ofta på just Luleå, berättade hon. Hembygden, där vi bor och där vi kommer ifrån, har att göra med vår känsla som människor.

 Altaret i S:ta Maria kyrka

Den gudomliga kärleken, som kommer fram i vår bibeltext, visar sig ytterst i att Gud gav oss Jesus Kristus för att han skulle föra oss fram till det mål Gud har satt för våra liv. Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet (Klagovisorna 3:22), som profeten uttrycker det. Nåden, den förunderliga nåden, Amazing Grace, är vår räddning. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Joh 3:16).

Vår bibeltext talar om människans höghet och storhet och sätter denna samman med tron på Gud. När vi lösgör oss från Gud kan denna vår storhet bli förödande. När människan blir sig själv nog kan hon förtrycka både medmänniskor och natur, och själv gå vilse här i livet, förstöra sig själv och missa det som är livets mening. Det är därför det är så viktigt att notera, att det som sägs om människan i vår text är insatt i ett sammanhang där Gud är Herre och där människan lovsjunger Gud, vår Skapare.

Vi människor, som är skapade till Guds avbild, har alla fallit från vår bestämmelse. Men det finns en som har levt människolivet fullt ut, så som det var tänkt, och det är Gud själv som gick omkring här på jorden som människan Jesus från Nasaret. Hos honom fanns inget svek, ingen självhävdelse, ingen själviskhet. När han säger att vi skall älska varandra såsom han har älskat oss, är det den självutgivande kärleken han ställer upp som mönster, den kärlek som ger sig själv för sina älskade. Han gav sig själv för oss alla, helt och fullt, och han erbjuder oss sin frälsning. När vi tar emot honom som vår Frälsare får vi hjälp att bli de människor Skaparen tänkte när han skapade oss. Frälsning är i en mening återställd skapelse. Aposteln skriver, att Jesus Kristus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära (Fil 2:6-11).

I tron på honom får vi hjälp att leva som riktiga människor, människor som tror på Gud och älskar varandra, människor som lovsjunger Gud och ser sitt liv som en gåva av Gud, en gåva att förvalta. Då lever vi det liv och bor i den glädje som kommer till uttryck i vår Psaltarpsalm i dag. Då kan vi tacka livet, men framför allt kan vi tacka Gud för livet, tacka Gud som är livets källa, och för att vi är människor som är föremål för den gudomliga nåden och kärleken.

O, led mig med enkla och trygga ord var dag i ditt rike in, och lär mig att minnas att denna jord, och icke blott himlen är din, att här skall det prövas som värde fått, allt efter din stränghets lag; men mät mig, Gud, med din mildhets mått en gång på uppståndelsens dag. SvPs 183:3). Amen.

Gert Nilsson

  Gert Nilsson vid utgången