9. sönd. e. Trefaldighet 2009. S:ta Maria kyrka den 9 augusti 2009.

 Evangelium: Matt 25:14-30.  Psalmer: 288, 702, 287, 408, -, 586, 71, 10.

                                                          Goda förvaltare

Jesus använder en bild från sin tids affärsverksamhet när han i dag berättar en liknelse om gott förvaltarskap. De anställda i ett företag anförtros ansvaret för olika delar av verksamheten. En av dem är ett lysande affärsgeni, en annan ganska bra och en tredje åter, har kanske inte visat framfötterna lika mycket som de båda andra men är kompetent nog för att kunna sköta en avdelning hyggligt. Alla tre får sig tilldelat ett ansvar efter deras förmåga. Uppgifterna de får ligger inom det rimligas gränser, och genom att rätt använda arbetstid, resurser och befogenheter skulle de kunna utföra sina uppdrag så att verksamheten gick med god vinst. Två av dem lyckas, den tredje misslyckas, enligt liknelsen för att han är slö. Och med honom går det som det går även i dag när någon misslyckas i affärslivet: han får sparken, avsked på grått papper. Inga misstag tolereras. Så länge siffrorna är svarta vankas bonusar och beröm, men när de röda siffrorna dyker upp visas ingen nåd. Sådana är villkoren, och bolagsdirektörerna är medvetna om villkoren. Kanske var det just detta förvaltaren med den minsta avdelningen ville undvika. Han ville inte riskera kapitalet. Det som skiljer dagens affärsliv från den tidens är kortsiktigheten. Där det förr talades om års- eller flerårsrapporter talas det i dag om kvartals- eller månadsrapporter. Men andemeningen är densamma. Kapitalägarna vill ha vinst på det insatta kapitalet, stor vinst till och med. Det finns direktörer som får sparken för att företaget visserligen går med stor vinst, men inte med så stor vinst som ägarna begär. Och den som lyckas som affärsmän och förvaltare belönas rikligt och kan i vissa fall få en lön som är femtio gånger större än arbetarnas i företaget. Den som misslyckas får gå eller blir rentav betraktad som en förbrytare.

Vad vill Jesus lära oss genom en berättelse från affärslivet? Ja, inte är det den girighet som är förknippad med en del nutida affärsverksamhet. Och inte vill han att vi skall ha tidens kortsiktighet som ideal även om det i Nya testamentet sägs att tiden är kort. Tvärtom kan ett gott förvaltarskap bestå i att handla på tvärs emot vad som anses smart i världsliga sammanhang. Evangeliet är ingen skola för ekonomi och affärsliv. Det är något helt annat liknelsen handlar om.

Det vi har att förvalta är livet och alla de Guds gåvor som hör samman med det. Livet är oss givet. Vi har inte gjort något för att komma till världen, och när vi föddes var vi helt beroende av andra människors omsorg och kärlek. Det var människor som tog som sin uppgift att vårda och fostra oss, de gav sitt liv vidare till oss för att vi skulle växa och mogna. Det finns därför ingen människa som med rätta kan påstå att hon eller han har klarat sig själv och aldrig varit beroende av någon annan. Beroendet hör till vår mänskliga existens, men också svaret på detta beroende i form av kärlek och omsorg. Den tjänare som i vår liknelse kallas för slö och dålig hade behållit livet för sig själv, grävt ner förmögenheten, blivit, med Martin Luthers ord, inkrökt i sig själv. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar, vår fångdräkt är vårt eget knutna jag, skaldar Anders Frostenson (SvPs 289:3). Att leva för sig själv, att inte se medmänniskan och främja hennes livsbetingelser, det är att gräva ner sin talent i jorden – till ingen nytta blir den ju då. På 1970-talet sjöngs ofta en schlager med orden Man skall leva för varandra och ta vara på den tid man har. Det är just detta som det handlar om. Att leva för varandra, att ge sitt liv vidare i livets och skapelsens tjänst till medmänniskor och omvärld.

Det heter i den gamla skapelseberättelsen att vi är skapade till Guds avbild. I fornkyrkan uttryckte man det så att vi är skapade till att växa upp till Kristus. Men växten avstannade, och därför kom Kristus till oss för att fylla oss med sitt liv och sin kärlek så att växandet kunde fortsätta. Växandet – till att bli alltmera lika Jesus Kristus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och blev lydig intill döden, döden på ett kors, skriver aposteln Paulus (Fil 2:6-8). Jesus Kristus älskade oss med den osjälviska kärleken, den kärlek som inte söker sitt utan som ger ut sig själv för de andras bästa. Detta är att förvalta livet efter Guds behag.

Vi är själva älskade av en kärlek som gick i döden för att vinna oss för livet. Så är också vår kallelse att älska varandra såsom Jesus Kristus har älskat oss. Hans kärlek är grunden för vår kärlek. Vi älskar därför att han först älskade oss, skriver aposteln Johannes (1 Joh 4:19). Han skriver också att Den som inte älskar är kvar i döden (1 Joh 3:14). Vår uppgift som förvaltare av livet är att älska och att tro. Att tro på Jesus Kristus vår Frälsare och Försonare. Dopet är Guds ja till oss, den gudomliga kärlekens bekräftelse på att vi är älskade med en kärlek som är så stor att vår tanke svindlar. I dopet lovar Gud att vara med oss alla dagar intill världens ände och tidens slut, ja, bortom den synliga världen och den innevarande tiden. Dopet är också invigningen till att vara Jesu lärjungar, att föra hans kärlek och hans frälsning ut till alla de människor vi möter. Dopets nåd mig ger i tiden stöd och fäste för min tro, skänker hopp att efter striden i Guds himmel finna ro, heter det i psalmen (SvPs 69:4). Det är detta vi har fått att förvalta. Att blygas för detta, eller stänga det inne i oss själva, det är som att gräva ner sin talent i jorden – och då har varken vi själva eller någon annan glädje av det. 

Vår uppgift här i världen är att ta emot livet som en gåva och sedan ge det vidare, ge oss själva vidare i tjänst åt våra medmänniskor. Synd är att leva själviskt, så som den dålige tjänaren. Enligt denna världens sätt att handla blir denne tjänare avsatt och förvisad bort från den glans som omgett honom i hans arbete. Men det kristna evangeliet har en dimension som saknas i de världsliga sammanhangen, och det är nåden. Jesus Kristus kom i världen för att bringa försoning för våra synder, för vår själviskhet och för våra tillkortakommanden när det gäller att älska och tjäna.

När vi speglar oss i evangelierna, och i våra medmänniskor, ser vi allt som oftast hur vi kommer till korta med vår kärlek och vår tjänst bland medmänniskor. Då får vi lita till Guds nåd, ta emot förlåtelsen och be Gud att han på nytt fyller oss med sin kärlek så att vi kan älska varandra och förvalta livet så som han har tänkt. Med nåden i vårt hjärta får vi frimodighet att ge ut oss i tjänst, att se oss själva som vår medmänniskas medmänniska. Då ser vi att livet ytterst är Guds och att vår uppgift är att leva det så att vi blir till välsignelse för varandra. Detta är att vara goda förvaltare. Därför får vi be att någon människa kan tacka Gud för att vi finns. Men då ser vi också, att vi om och om igen får ta emot den nåd som är dopets gåva och som fyller oss med den tro som ger oss mod att älska och kraft till att tjäna. Amen.

Gert Nilsson