Alla Helgons Dag.

Predikan vid musikgudstjänsterna i Alla Helgons Dag. Predikan vid musikgudstjänsterna i Uppståndelsens kapell och Birgittakapellet,Ystad, den 1 november 2008.

Text: Hebreerbrevet 12:22-24.

Psalmer: 258,.312.

En dag som denna, när vi firar en gudstjänst i gränslinjen mellan tid och evighet, är det många tankar och minnen som kommer för oss. Vi tänker på de av våra kära som inte längre finns ibland oss. Med sorg och saknad konstaterar vi att döden berövade oss gemenskapen med dem och att ingen kan fylla tomrummet efter dem. Samtidigt finns tacksamheten där, tacksamheten över vad de var och vad de gav, tacksamheten över att vi fick lära känna dem under deras, och vår, stund på jorden.

Men också en annan tanke tränger sig på: tanken på vår egen förestående bortgång. En gång skall också vi höra till dem som för längesedan har levat. Kanske skrämmer det oss, kanske är vi trygga inför det kommande.

Hebréerbrevets författare skriver till sina adressater att de har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem. Det handlar nu inte längre om ett berg och en byggnad utan om ett andligt tempel, det himmelska Jerusalem. Genom sin kristna tro har dessa människor kommit till den punkt där gränsen mellan tid och evighet suddas ut och där de hör hemma i bägge världarna, den synliga världen och den himmelska, osynliga världen, den som vi endast kan se med trons ögon. Där finns de människor som har fått sina namn skrivna i Himlen, i Livets bok. Genom dopet fick vi löftet att också våra namn skall stå skrivna där – inte för att vi har gjort märkvärdiga ting, inte för att vi lyckats balansera säkert på linan mellan ont och gott utan att falla i diket, inte för att vi gjort oss ett namn här i denna världen, utan därför att Jesus Kristus är den som rättfärdiggör syndare, den som har vunnit oss för livet genom sitt blod, genom sin död och uppståndelse.

Så hör himlen och det eviga livet ihop med Jesus Kristus, han som tidigare i samma kapitel kallas för trons upphovsman och fullkomnare. I vår text kallas han för förmedlaren av ett nytt förbund. Detta nya förbund är sammanslutningen av alla de människor som har fått sina namn skrivna i Livets bok därför att de hör ihop med Jesus Kristus, som genom sin död och uppståndelse har bringat försoning. Denna försoning är trefaldig: fiendskapen mellan Gud och människor har upphört, mellan människor har upprättats ett syskonskap där den ena människan är den andras syster eller bror. Mellan människan och naturen råder genom försoningen en vänskap där människan inte längre skövlar och förstör skapelsen.

Där, på gränsen mellan tid och evighet får vi skåda in i Löftets land, där får vi ana hur vi skall leva för att vara de människor vi är skapade till att vara, och där får vi i hoppet skymta de kära som slutat sin troskamp och nu deltar i den himmelska festen. Altarringen, som förr var vanlig i våra kyrkor var en symbol för detta. Vid den synliga halvcirkeln fanns de nu levande som tog emot nattvarden, och i den osynliga halvcirkeln tänkte man de saliga avlidna som var samlade till fest i Guds rike.

Så får vi minnas våra kära med tacksamhet och med våra böner innesluta dem i Guds kärleksförbund, med bönen att han som här på jorden var deras Frälsare skall låta det himmelska ljuset lysa för dem. Vi får tänka på att också vi en gång skall ha nått den sista av våra dagar på jorden och sträva efter att då vara redo för mötet med Gud, vår domare och Frälsare. Vi får därför leva i vårt dop, vi får lysas och ledas av dopets löften, och vi får ha honom för ögonen som är Världens ljus; han har ju gett oss löftet, att den som följer honom inte skall vandra i mörkret utan ha livets ljus. Ja, det betyder att hur tätt mörkret än skulle lägga sig över våra liv kan det aldrig bli totalt. Genom det tätaste mörkret tränger fram en springa ljus med hopp.

Med minnena av våra kära, som lämnat jordelivet, i tro på att Jesus Kristus en gång av nåd skall öppna porten till det eviga livet också för oss, får vi leva och verka här på jorden den tid vi har kvar, i trohet mot de uppgifter vi får här i livet, i kärlek till de människor vi här får att älska, och med det kristna hoppet för ögonen att Jesus Kristus har öppnat en väg från dödsskuggans värld till de levandes land. Amen.

 Gert Nilsson

Åter sid 1         Åter predikan Gert Nilsson          Innehåll