InternetKyrkan

Innehåll

Fredagsbön

Predikningar

Förböner

Böner

Blogg

Projekt

Kontakt

 

 

 

 

 

2. sönd. i Fastan.  Öja kyrka den 24 februari 2013.

Evangelium: Lukas 7:36-8:3.

Psalmer: 217, 358, Giv mig den tro (GN, MN), 716.

 

Tro och kärlek – Guds väg till oss

Det är en middag full med dramatik vi får bevittna i vårt evangelium på denna söndag. En av fariséerna, Simon var hans namn, hade inbjudit Jesus till måltiden, tillsammans med en del andra gäster. Naturligtvis var de alla nyfikna på Jesus, som de hade hört talas om. Men ett, åtminstone i de andra gästernas ögon, störande moment inträffade. En kvinna kommer in i huset eftersom hon har hört att Jesus finns där, och hon går direkt fram till honom och börjar gråta. Simon och de andra gästerna vet vad det är för en kvinna som kommit in i huset, en synderska, en prostituerad, en människa som man inte räknade med och som man inte ville umgås med. Till sin häpnad ser de nu hur hon börjar tvätta Jesu fötter med sina tårar och torka dem med sitt hår. Sedan smörjer hon dem med balsam som hon haft med sig. De andra middagsdeltagarna häpnar. Inte över att kvinnan gör det hon gör utan för att Jesus inte kör bort henne. Ingen av de andra hade velat ha något som helst med denna kvinna att göra, och så låter Jesus henne ge honom denna uppvaktning. Om de hade tvivlat på att Jesus var den han var tidigare, blev de nu ännu säkrare på sin sak. Inte kan han väl vara en profet när han inte genomskådar henne och ser vad hon är för en.

Vi kan lätt tycka att Simon var en drummel som såg ner på kvinnan och dömde ut henne. Men handen på hjärtat: är det inte just så de flesta av oss skulle ha handlat om det hade varit vi som deltog i middagen i Simons hus? Vi hade nog dömt henne för vad hon var. Men när vi nu har läst om henne i evangeliet ser vi henne inte bara genom våra ögon utan också genom Jesu ögon. Och när vi ser henne genom Jesu ögon ser vi att hon är en människa som har kommit med all sin nöd, sin sorg och sin skuld till Jesus för att få sin förlorade mänsklighet tillbaka och för att få sitt gudsförhållande upprättat och förnyat. Det som driver henne, och det som får henne att trotsa det kompakta motstånd hon känner bland de närvarande, är hennes tro och kärlek.

Till skillnad från Simon ser, eller anar, hon att Jesus har makt att hjälpa henne. Det är därför hon nu mot alla konvenansens regler har trängt sig in i middagssällskapet och börjar uppvakta Jesus med sina tårar och med sin omsorg. Ingenting kunde hindra henne, inte ens Simons och de andras ogillande blickar. Det var en kämpande tro som bar henne, en tro som åtföljdes av kärlek, en tro som var förankrad i hennes egen trasiga gudsrelation och i övertygelsen om att Jesus skulle kunna hjälpa henne, upprätta henne och hjälpa henne in på en rätt väg i livet. Hela hennes handlande blir som en bön om hjälp och förbarmande.

Jesus läser Simons fördömande tankar. Så tar han bilden om de båda männen som får sin skuld efterskänkt och frågar vem av dem som kommer att älska penningutlånaren mest. Naturligtvis den som fick mest efterskänkt, säger Simon. Den fallna kvinnan var den som fick mest efterskänkt. Men med liknelsen visar Jesus också att även Simon hade en skuld, en skuld som han inte ville vidkänna.

Jag vet inte om vi skall kalla kvinnan för modig när hon trotsade motståndet i salen och fortsatte att visa Jesus sina ömhetsbetygelser. Snarare var det väl så att hon i sin förtvivlan och sorg över hur hennes liv hade blivit lät sina handlingar bli en bön om förlåtelse och upprättelse. Och när hon så utan förbehåll överlämnar sig, på nåd och onåd, till Jesus gör hon det i en form av kärlekshandling. I sin förtvivlan över sitt misslyckade liv ber hon på kärlekens språk. Och Jesus hör hennes bön. Dina synder är dig förlåtna, säger han, och han fortsätter: Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.

Din tro har hjälpt dig. Ibland talar man om tron som om det skulle göra detsamma vad vi tror på, bara vi tror på något. Men Bibeln talar klarspråk: tron, när den är äkta, riktar sig till Gud eller Jesus. Det är inte vår tro det kommer an på utan det är han som vår tro riktas till som genom tron kan förvandla våra liv. Så kvinnans tro bli den kanal Jesus använder för att komma henne till mötes, och hennes kärleksbetygelser besvarar han genom att låta henne få del av den gudomliga kärleken. Ja, Att tro det är att lägga sig ned vid korsets fot och bägge armar sträcka vår herre Krist emot. Att tro det är att bygga sitt liv på Herrens ord och söka fred och lycka just där, där Jesus bor (Nordisk sång 248;1,3), som den danska författarinnan Emilie Thorup formulerar det.

Det var säkert en from miljö som rådde i huset där Jesus och kvinnan fanns. Simon var farisé, och fariséerna var kända för att vara fromma och gudfruktiga människor. Och likväl såg varken Simon eller de andra vad det var som skedde mitt framför deras ögon. En syndare blev frälst och kunde börja ett nytt liv. Nådens under skedde och den gudomliga kärleken flödade ner över en människa som var fördömd i människors ögon. Men så stor är Guds kärlek, så rik är Guds nåd och så mäktig är Guds frälsningsgärning i Jesus Kristus.

Ibland talar vi om hopplösa fall. För Jesus existerar inga sådana fall. Han som var god mot rövaren på korset har lovat att den som kommer till honom skall få nåd och barmhärtighet.

Den kämpande tron är överskriften för denna söndag. Och nog kan tron få det kämpigt. Det fick kvinnan uppleva. Men hennes nöd var större än de ogillande blickarna, och hon trotsade otrons motstånd. Men tron är också en kamp mot ondskan. Där en människa håller fast vid tron på Jesus Kristus, där har ondskan inget att hämta.

Nu har vi denna söndag fått följa kvinnan i hennes tro och kärlek, hennes tro som trotsar andras ogillande, och hennes kärlek som får henne att visa vördnad för Jesus Kristus. Men vi har också fått se hur Jesus kommer hennes tro till mötes och förlåter henne synderna och hur han besvarar hennes kärleksbetygelser genom att i rikt mått ge henne hela Guds kärlek.

Tro och kärlek. Vår tro kan ofta vara så svag att den är nära att brista, och vår kärlek både skröplig och ofullkomlig. Men när vi kommer med vår aldrig så svaga tro och vår ofullkomliga kärlek till Jesus Kristus svarar han genom att ge sig själv åt oss.

Vårt evangelium slutar med att människor som mött Jesus och fått hjälp av honom följer honom och på olika sätt hjälper sina medmänniskor. När tron är levande tar den sig uttryck i kärlek. Guds kärlek vill ta vägen genom oss ut i en värld som törstar efter kärlek och som ropar efter mening och tro.

Amen.

Gert Nilsson

                                                                                             

 Åter sidan 1

 

 

Gert Nilsson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: John-Erik Franzén

Kjell Vagnhammar   -  Ansvarig utgivare

2013