Mässa 

 

 

 

Askonsdag 2008.  Klosterkyrkan i Ystad.

Text: Manasses bön 11-15.

För några år sedan hände att en präst i sin predikan använde ordet synd. När gudstjänsten var slut möttes han av en arg församlingsbo som klandrade honom för att ha använt detta ord. När vi nu äntligen lyckats avskaffa syndabekännelsen vill vi inte längre höra ordet synd, sa församlingsbon.

   Och det är klart: det är väl inte främst synden som oroar dagens människor. I stället kan det handla om existentiell ångest, om oro för framtiden, om rädsla för vad som skall komma och om en känsla av meningslöshet och rotlöshet i tillvaron. Och allt detta är viktigt och skall tas på allvar. Men egentligen är detta bara symptom på något annat, nämligen på skulden vi har, ytterst inför Gud, en skuld som kommer av att vi har syndat. Den ångest och längtan vi bär på kan inte botas och tillfredsställas av någon annan än Gud. Vi hör ofta uppmaningen att vi skall söka i vårt inre, så får vi frid. Men, som kyrkofadern Augustinus ber: Ty du o Gud har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig. Gud är inte någon del av vårt inre som vi kan mana fram. Gud kommer till oss i ett ord utifrån, ett Ord som ytterst är Kristus och som vi inte själva kan fantisera fram.

   Kung Manasse hade skuld till både människor och Gud. Och han kunde härleda denna skuld till den synd han hade begått. Han hade gjort uppror mot Gud och dyrkat avgudar. Denna olydnad mot Gud hade också fått konsekvenser i umgänget med medmänniskorna. Synden emot Gud hade, som ett eko, fortplantat sig och blivit till synd mot medmänniskor.

   Och så är det. När vi bryter Gudsförhållandet uppstår också ett brott i förhållandet till våra medmänniskor. Det är detta vi behöver komma tillrätta med. Som Kempe Gleerup skaldar i sången: Frän Frälsaren på korsets stam ljus faller på min dräkt. Då träda syndens fläckar fram, Jag blir med rövarn släkt … Min synd låg mellan mig och Gud, Så hög som bergets kam Och hindrade mitt böneljud Att nå till Herren fram. (Sionstoner 1972 Nr 304).

   När vi går på djupet med det som tynger oss, går bakom ångest och otillfredsställelse, bakom känslan av meningslöshet, ser vi den yttersta orsaken till detta; vår synd. När detta går upp för oss vill vi göra bot och bättring, och det är just det som Askonsdagen vill säga oss. Vi ser att något är galet, vi vill vända om men står och stampar på samma fläck och kommer inte loss. Vi når förtvivlans botten och ropar i vår nöd: Vem skall kunna frälsa oss. Så ropade också aposteln Paulus en gång, och han hade också svaret på frågan: Jag tackar Gud genom Jesus Kristus, vår Herre (Rom 7:24).

   I vår ånger, i vår förtvivlan, kommer Kristus till oss och säger: Min vän, dina synder är dig förlåtna. Du är fri att vara den människa du är skapad till att vara. Med Kempe Gleerups ord: Men han, som var mot rövarn god, Han tvår mig snövit i sitt blod. Så helt förlåter Gud. – I havets djup min synd blev sänkt, O evangelium!

   Så får vi nu i fastan stanna upp i självrannsakan, i bot och bön om förlåtelse. Men vi kommer att möta den ena frestelsen efter den andra på vägen, och vi kommer att falla för många av dem. Så får vi ständigt erfara hur vi behöver förlåtelse om och om igen. Martin Luther talade om den dagliga omvändelsen, den som också hör samman med dopet, att varje dag dö och uppstå med Jesus Kristus, han som stod emot frestelserna och blev lydig intill döden, döden på korset.

   Den som bekänner sin synd och ber om förlåtelse får också uppleva vidden och djupet i förlåtelsen. När Gud förlåter, förlåter han helt och fullt. Förlåtelsen är total. Det vi brutit har blivit gottgjort, synden är borta. Men vi kan behöva klara upp ett och annat med de människor som fått lida för vår skull.

   Manasse hade plågats av synden och skulden. Men han böjde knä inför Gud och bad om förlåtelse. Den gudomliga nåden räddade honom. Han blev förlåten och fri och fick uppleva den stora glädjen över att höra ihop med Gud.

   I dag börjar fastan. Vi får fasta genom att avstå något för att andra skall få det bättre. En reklambroschyr från en hälsokostkedja ställer frågan: Har du syndat? Det är julmaten man tänker på och frestelserna att falla för god mat. Naturligtvis har man en kur att rekommendera som skall bota denna synd. Det kan tyckas som om det är ett lite väl enkelt syndabegrepp. Och det är det också. Men samtidigt ligger det något i det. Frosseri har sedan gammalt betraktats som en synd, synd mot den egna kroppen, synd med de medmänniskor som får för lite för att jag roffar åt mig för mycket. Fastan kan hjälpa oss att nå en balans. Att avstå från något för att någon annan skall få det bättre. Det är det som är fastans mening.

   Med förlåtelsen följer en uppmaning: Gå, och synda inte härefter. Den läxan får vi stava på. Vi får öva oss på det nu i fastan och följa Jesus Kristus när Han frestas, när han lider och dör. Då har vi också hans löfte att få vara med honom när han besegrar döden och uppstår från de döda.

   När vi ber om förlåtelse och får vår synd förlåten för Jesu Kristi skull kan vi också i tacksamhet och glädje likt Manasse sjunga lovsånger till Guds ära. Ja, Sjung min själ, låt världen höra lovsång även under nöd (Sv Ps 448:4).

   Så låt oss nu, med förtröstan, gå fram till nådens tron för att bekänna vår synd och skuld och be om förlåtelse för Jesu Kristi skull. Amen.

Gert Nilsson

Askonsdag Klosterkyrkan i Ystad den 6 februari 2008.

Predikningar      Innehåll      Helgmålsringning      Forskning

     438

   234

   230