Bönsöndagen.  S:ta Maria kyrka i Ystad den 27 april 2008 

Text: Rom 8:24-27..

Psalmer: 253, 21, 215, 408, 162, 214, 78.

 

Anden som stöder och hoppet som bär 

Den kristna tron är ett stort vågspel. Den som söker efter rationella förklaringar eller vetenskapliga bevis som stöd för sin tro söker förgäves. I stället handlar det om tillit och förtröstan. Tron är, för att tala med den danske 1800-talsfilosofen Sören Kierkegaard, som att kasta sig ut över 70 000 famnars djup.

   Det handlar alltså om förtroende. Om förtroende för de människor som på olika sätt har vittnat om Jesus Kristus i ord och handling. Men det handlar först och sist om förtroende för den Herre, Mästare och Frälsare som har gått på vår jord som människa, som har dött på korset för att bringa försoning mellan Gud och människor, och som har uppstått från de döda för att öppna en väg till livet för oss.

   Tron är förbindelselänken mellan Gud och oss. Men den är osynlig. Kristendomen sätter det mänskliga förnuftet högt – det är ju en gåva som Skaparen utrustat oss med – men förnuftet räcker inte till för att fatta det stora budskap som tron förmedlar. Därför talar aposteln om hoppet. I hoppet är ni frälsta, skriver han. I hoppet griper vi tag om det som vi inte ser men som det bibliska budskapet lovar oss.

   I hoppet är ni frälsta. I hoppet. Det som inget öga sett väntar vi på därför att Gud har lovat det i sitt ord.

   Kristendomen är en trossak, och vi kan bara omfatta den i hoppet. Vi äger inte frälsningen som en ägodel, men vi anar den. Inte som om jag redan hade funnit kristendomens kärna, men vi far efter att finna den, för att anknyta till apostelns ord. På ett föregripligt sätt har vi tillgång till hela Guds frälsning, vi tar emot den i tron och den skall fullbordas efter tiden. Detta kallar vi för hoppet.

   Samtidigt är detta något som vi har erfarenhet av också i det vanliga och vardagliga livet. Vi får ett löfte och ser fram emot att det skall gå i uppfyllelse. Kanske är det en inbjudan vi får. Redan när vi får en inbjudan börjar vi föreställa oss festen vi är bjudna till, och när den stora dagen är inne kanske det blir mycket finare än vad vi över huvud taget kunnat föreställa oss. Eller det kan handla om någon som aviserar ett kärt besök, någon i familjen, släkting eller vän. Vi börjar genast föreställa oss hur mötet skall bli. Men på riktigt blir det först när den väntade gästen verkligen kommer och löftet om besöket går i fullbordan.

   Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se, skriver Hebreerbrevets författare (Heb 11:1). Men den är inte en handling på vinst och förlust. Den som tror är övertygad om att Gud håller fast vid sina löften. Vi har mött människor som i sina liv burit övertygelsen materialiserad i sina liv. Tron är därför en välgrundad övertygelse. Den är grundad i historiska fakta och i löftet från den Uppståndne Herren själv.

   Så lever en kristen, som det ibland uttrycks, med båda fötterna på jorden och med hjärtat i himlen.

   När Jesus tog farväl av sina lärjungar och vänner före det han skulle återta sin himmelska existens gav han dem ett löfte: han skulle sända den Helige Ande som hjälpare och förebedjare, som den som skulle hjälpa oss att tro och ständigt mana gott för oss inför Guds ansikte.

   Andens närvaro i världen och i människors liv innebär att vi inte är ensamma, inte utlämnade, inte övergivna. Det kan komma tider och stunder i våra liv när vi känner det som om vi är omgivna av ett enda stort mörker, som om allt går emot oss, som om vi är övergivna av Gud. Men Gud har sänt sin Ande för att övertyga oss om Guds närvaro, om att Guds nåd är större och starkare än alla de kaosmakter som tycks omge oss, och om att Guds kärlek är starkare än hat och splittring i världen.

   Kanske anar vi också här bönens innersta hemlighet. Innan vi själva kan be, eller kanske rentav orkar be, ber Anden för oss och knyter oss allt fastare vid Guds Ord och löften. Att bedja är en endast att begära, att själviskt ropa: Giv mig, Herre giv! Att bedja är att komma Gud så nära att han blir livet i vårt eget liv (SvPs 213:1). Då blir bönen inte något som är skilt från livet i övrigt utan en integrerad del av vårt liv. I En rysk pilgrims berättelser talas det om Jesusbönen, en bön som är helt integrerad med vad vi är och gör. Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig. Så får den bönen följa själva andningen och på så sätt hålla oss i en ständig förbindelse med Gud. Aposteln talar också om den ständiga bönen. Var alltid glada, be ständigt och tacka Gud hela tiden. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus, uppmanar aposteln (1 Thess 5:16-18).

   Guds Ande förenar oss med Gud och sätter oss i förbindelse med de löften och de gåvor som evangeliet erbjuder oss. Anden gör oss samtida med de händelser som omtalas i evangelierna så att vi ser att det är oss de handlar om. När Jesus talar varningens ord till människor är det till oss han talar. När han förlåter människor deras synder är det oss han förlåter. När han ger människor löftet om uppståndelse och evigt liv är det vi som är adressater för dessa löften.

   Att leva i tro är att stå i en ständig förbindelse och kommunikation med Livets Gud. Då kan vi också upptäcka att bönen kan bli ordlös. En del av oss har erfarit hur vi tillsammans med vår livskamrat, eller med en god vän, kan sitta eller gå tysta tillsammans utan att yttra ett enda ord, och likväl känner vi hur vi är förenade av kärlek och gemenskap. På samma sätt med den ordlösa bönen. Vi kan sitta i kyrkan, eller därhemma, eller stå i vardagens alla bestyr, och förnimma hur vi bärs av en kärlek som omsluter oss på alla sidor. Där behövs inga ord, vi förenas av ett tyst samförstånd. Er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det, säger Jesus (Matt 6:8). Omedelbart därefter lär Jesus sina lärjungar att be Herrens bön. Det som vi innerst inne känner, den gemenskap med Gud som förenar oss, vill ta sig uttryck i ord, och så börjar bönen välla fram över våra läppar. Jag tänker på en skön bild i Astrid Lindgrens bok Emil i Lönneberga. Det är när Emil sitter tillsammans med drängen Alfred som han trivs med och ser upp till. Så sitter de där en kväll tillsammans, förenade av en djup vänskap, och så säger Emil: Du och jag, Alfred. Du och jag - det behövs inget mer. Så kan det också vara med bönen även om vi också ibland behöver föra längre samtal med vår Herre.

   Då blir tron välgrundad och hoppet en övertygelse om att Guds löften om frälsning och evigt liv står fast. Men det kristna hoppet är inte detsamma som att drömma sig bortom tiden och fly undan denna tidens svårigheter och problem. Hoppet är grundat mitt i verkligheten, det vill ge oss mod till att leva och tro till att dö. Det är här, mitt i tidens sorger och bekymmer, vi behöver hoppet. Det är här som bönen blir en hjälp för oss att föra samtal med Livets Gud.

   Den kristna tron sätter oss i förbindelse med Gud och hans löften till oss. Hoppet låter oss hålla fast vid att ingenting här i världen kan skilja oss från Guds kärlek. Anden hjälper oss att tro och hoppas. Och allt detta tar sig uttryck i kärleken. Den kärlek som kom in i världen genom Jesus Kristus, hans död och uppståndelse, och den kärlek som vi får ge till varandra. Den som lever i förbindelse med Gud måste av inre övertygelse älska sina medmänniskor så som vi själva är älskade av Herren, han som gav sitt liv för sina älskade.

   Så får vi, denna Bönsöndag 2008, ledas av tron på vår Herre Jesus Kristus, bäras av hoppet om nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, om de dödas uppståndelse och ett evigt liv, och så leva i den kärlek vi är älskade med och ge ut den till våra medmänniskor. Och i allt detta vill Guds Helige Ande stödja, leda och bära oss och låta oss stå i en ständig bön med Gud.

Amen.

 

Gert Nilsson

 

Predikningar            Bönerum             Innehåll