Predikan av  Gert Nilsson,

S:t Petri Klosterkyrka den 26 nov 2008.

 

Mässa mellan Domssöndag och Advent.

 

Text: Upp 21:1-5.   Psalmer: 318, 76, 490

 

I en bön i En liten bönbok (1970) ber vi att Gud skall bli kvar hos oss vid dagens afton, vid livets afton och vid världens afton. Ja, att vi skall leva så att vi ständigt har sällskap med Gud, överallt, alltid och vad som än sker gäller det då att vara beredd på mötet med Gud.

   Det är en gammal god regel att leva så att solen inte går ner över ens vrede. Att vi, med andra ord, inte går till sängs i vredesmod, varken mot andra människor eller mot oss själva. En person berättade om sina gudfruktiga föräldrar, att de på kvällen, innan de somnade, satt i sängen, knäppte sina händer och tillsammans bad Herrens bön.

   Se får ockse vi, när dag är bärgad och sol ågett ned, lägga dagen som han gett och oss själva i Guds hand, i den stora förlåtelsens och kärlekens famn. Han som är större än vårt hjärta och vet allt vet ockse vad vi bäst behöver för att kunna gå till vår nattero. Så går en dag än från vår tid och kommer inte mer, och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner (SvPs 188:1).

   Den sista versen i aftonpsalmen vidgar perspektivet från dagens afton till livets afton: Men om det stilla dödens bud i denna natt jag hör, det är min tröst, att din, o Gud, jag lever och jag dör.

   I den bön som förr, och ibland alltfort, brukade bedjas i samband med tacksägelse för avlidna församlingsbor heter det: Herren läre oss att så betänka vår egen förestående bortgång, att när vi skall skiljas ifrån detta förgängliga livet, vi må vara beredda till en salig hädanfärd. Den bönen är grundad på erfarenheten att livets afton och dödens natt kan komma när som helst. Även om vi kan frammana bilden av en åldrig kvinna eller man som från sjukbädden, efter ett långt och innehållsrikt liv, tar avsked av sin familj, vet vi, att döden kan komma abrupt och utan förvarning, oavsett en människas ålder. Döden är inte alltid vännen som befriar utan ockse den store fienden som skiljer nära och kära från varandra och orsakar sorg och förtvivlan. Och eftersom döden kan inträffa när som helst gäller det att vara beredd, att veta på vem man grundar sitt hopp och sin tillförsikt, ja, att vi kan våga sjunga Jag vet på vem jag tror, när dödens timme nalkas och dagens heta kval i aftonskuggan svalkas. Min Jesus i sin död besegrat dödens makt. Han lever, och min själ skall leva. Så han sagt (SvPs 557:5).

   Tacksägelsebönen jag nämnde är emellertid också grundad i hoppet, hoppet om att vara buren av livets Gud, hoppet om att han som lämnade graven tom på Påskdagsmorgonen en gång också skall uppväcka oss och göra vera döda kroppar levande. Döden finns här fortfarande, som den store fienden, men inte som slutpunkten. Utan där står han, som i sin hand har nycklarna till döden och dödsriket. Så kan vi då instämma i den gamla nordiska dagvisan: Vid slutet står korset, hans eget och vårt, och bådar uppståndelsens morgon (SvPs 175:8). I det hoppet, och i den tryggheten, får vi mod till att leva och tro till att dö.

   Aftonbönen talar också om världens afton. De sista söndagarna på kyrkoåret påminner oss om att också tiden och världen en gång skall nå sitt slut. Himmel och jord me brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena, de stå kvar (SvPs 254), sjunger vi i en psalm. Den yttersta tiden skildras dramatiskt i bibeltexterna. Det talas också om lidande för Guds folk. Men mitt i allt detta får vi inte tappa modet, säger texterna, och inte tappa tron. Denna världen skall förgås, med allt som finns på den. Men han som håller hela världen i sin hand vill bära den ockse då. Den yttersta tiden beskrivs som födslovåndor. Se då den inte bara ett slut utan också en början. Den nya frälsta och återlösta skapelsen föds fram, och det nya Jerusalem, Guds stad, blir tecknet för det nya livet, det eviga livet hos Gud. Då, och där, då brustenheten botad, försoningen mellan människor och Gud, mellan skapelsen och Gud är helt genomförd. Detta ger oss tröst i vår existentiella ångest, hopp om paradisets återkomst, mod att här och nu göra vad vi kan för att leva försoningens liv.

   Så får vi var dag leva med bönen att Gud bevarar oss under dagen vi får och natten som kommer, att han vill omsluta oss med sin nåd och försoning när livets afton och dödens natt står för dörren, och att han vill hålla hela världen i sin hand när världens afton kommer och den nya skapelsen föds. Ty efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor (2 Petr 3:13).   Amen.

 

Gert Nilsson