Internetkyrkan

 

Predikan Domssöndagen - Gert Nilsson

S:ta Maria kyrka, Ystad den 22 november 2009

Evangelium: Matt 25:31-46. .

Psalmer: 490, 15, 356, 96, - , 488, 102, 10

 

Domen, nåden och barmhärtigheten

I vårt evangelium tar Jesus en bild från tidens boskapsskötsel. Får och getter gick tillsammans under dagtid, men när kvällen kom skildes de åt. Getterna, svarta till färgen, skulle tillbringa natten i en håla där det var någorlunda varmt, medan fåren skulle ha frisk luft under natten och förvarades i en fålla. Fåren ansågs som de mest värdefulla djuren, och då de var vita till färgen kunde tanken gå till renhet och oskuld. Men fåren var inte mer fromma eller ädla än getterna. Nej, det är något helt annat det handlar om. Att skilja fåren från getterna var således en daglig händelse för dem som arbetade med djuren och något som andra människor ofta kunde se. Det är denna vardagliga händelse som Jesus anför som en liknelse när han vill undervisa människor om den yttersta domen.

Barmhärtighetens hemlighet. Vi talar ofta om kärlek, att vi skall följa kärleksbudet, men begränsar det oftast till att gälla samlevnaden mellan makar. Men det är sex helt andra kärleksgärningar Jesus nämner i sin undervisning i dag. Han talar om att ge mat åt den hungrige, dryck åt den törstige, bostad åt den hemlöse, kläder åt den nakne, omvårdnad av den sjuke och besök hos den som sitter i fängelse. Detta är några av de mest basala behoven hos människor, och att avhjälpa dem brukar vi inte förknippa med kärlek. För många människor är det så självklart att hjälpa någon som behöver hjälp med detta att de inte ens tänker på det. Andra kan börja ifrågasätta och mena att de som råkat illa ut har sig själva att skylla – de kunde ju hushållat bättre med resurserna, följt lagarna så att de inte hamnade i fängelse och skött sin hälsa så att de inte blev sjuka. De som avstår från att hjälpa hänvisar ofta till moraliska, eller moralistiska, argument, för att försvara sin hållning. Och de som hjälper gör det som regel utan att ens tänka på att de visar barmhärtighet. Det som det handlar om är ju så enkelt att till och med ett barn kan göra det. På ett teologiskt språk kan man uttrycka det så, att medmänniskans anonyma krav blir en utmaning till oss, en uppfordran att se efter om kraven är berättigade och så hjälpa när det behövs, utan förbehåll. Och det är här och nu hjälpen behövs. Som Britt G Hallqvist uttrycker det: Hjälp mig att älska min nästa, inte på avstånd men här, nu när han kommer och vädjar, nu när han vållar besvär (SvPs 214:2).

 Vad som behövs är inlevelse. Hur skulle jag själv vilja bli bemött om det var jag som var i nöd och behövde hjälp? Att sätta sig in i den andres situation är en god grund för medmänsklighet och människokärlek. I liknelsen om den barmhärtige samariern ser vi två personer som gick förbi den nödställde. De stödde sig förmodligen på argument som försvarade att de inte ville hjälpa den nödställde. Så kom samariern. Kanske tänkte han på hur han skulle vilja att andra handlade om det var han som låg halvdöd på vägen. Spontant, utan beräkning, hjälpte han den slagne. Dessutom utan tanke på tack och beröm, för vem skulle komma på tanken att tacka en samarier?

När vi tänker efter, lever vi alla i ett hav av barmhärtighet. Allt vad jag är och har skänkte du mig. Hjälp mig att helga det, Herre, åt dig, skaldar psalmdiktaren (SvPs 94:4). Allt i tillvaron bärs upp av en oändlig nåd och av en barmhärtighet som är förutsättningen för att vi skall kunna vara till. De sex kärlekshandlingarna som Jesus räknar upp kräver inget annat av oss än kärlek och inlevelse. Och här uppdagas hemligheten: den som lever av barmhärtighet utmanas ständigt att leva i barmhärtighet. Kristi kärlek tvingar mig, skriver aposteln Paulus. Viljan att älska och hjälpa är så ett med ens jag att det inte finns någon valmöjlighet. Liksom jag själv är älskad av en ofattbar kärlek älskar jag min nästa, om jag rätt tar emot Kristi kärlek.

Den stora överraskningen. Här möter vi en som identifierar sig med de nödlidande och hjälpbehövande. Och han kan göra det, eftersom han själv har varit i alla de situationer som han räknar upp. Han kom till sitt eget, heter det, och hans egna ville inte veta av honom. Plågad och i fängelse fick han utstå smärtan och ensamheten. När han törstade gav man, hånfullt, honom ättika att dricka, och när han hängde naken på korset delade soldaterna hans kläder mellan sig. Ja, vi har i sanning en Frälsare som varit utblottad på allt och som vet vad lidande är. För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är, skaldar Olov Hartman (SvPs 38:3).

 De som hade visat barmhärtighet hade förmodligen ingen aning om att det var Jesus Kristus själv de hade hjälpt. Ja, de visste väl inte ens om att de hade varit barmhärtiga. Och på samma sätt med dem som gick förbi. De visste inte att det var Jesus de hade gått förbi. De visste nog inte ens att de hade gått förbi någon. Hela deras liv var inställt på att var och en skulle sköta sitt och att den enskilde själv hade ansvar för sitt liv och sin välfärd.

 Vi har inte en Gud som sitter upphöjd och fjärran från människors nöd. Utan vi har en Gud som identifierar sig med oss. Hans namn är Immanuel, som betyder Gud med oss, eller Gud mitt ibland oss. Men varför tillåter Gud att det ser ut som det gör i världen, frågar vi. Gud vänder på frågan: varför tillåter vi det? För det är ju vi som krigar och förtrycker och förföljer, det är vi som lämnar den behövande utan hjälp och hänvisar den nödlidande till att lyfta sig själv i håret i tron att han därmed kan resa sig.

Överraskningen på domens dag är lika stor för båda grupperna. Herre, när såg vi dig hungrig och törstig och i fängelse. Därför får vi be likt den blinde mannan som mötte Jesus: Herre, låt mig få min syn. Hjälp mig att se min nästa. Vi behöver ögon som kan se medmänniskan och vad hon behöver. Och vi behöver ögon som kan se Guds härlighet just i den slagne, den hemlöse, den nakne, den sjuke, den fängslade. Selma Lagerlöf skriver om detta i sin berättelse om Den heliga natten, att det inte är ljus och bloss det kommer an på, utan att vi har ögon som kan se Guds härlighet – och ge hjälp just där det behövs.

Den kristna kärlekens gränslöshet. Jesus säger vid ett tillfälle att vi inte skall ägna oss åt att försöka skilja ut de goda från de onda – det är något som Gud själv skall göra på den yttersta dagen. Här lever vi tillsammans, och Gud låter sin sol gå upp över både onda och goda. Och den gudomliga kärleken riktar sig till alla, även till de människor som i världen lever på tillvarons skuggsida. Den är så mänsklig att den tränger bortom alla undanflykter och ideologier, och den är så enkel att även ett barn kan utöva den. Det kristna sinnelaget visar sig inte främst i kyrkan utan i vardagen med alla dess problem och frågetecken.

Den kristna kärleken vill reformera världen. Den vill ta sig uttryck inte bara i enskilda människors liv utan också i de strukturer som formar världen, som styr socialvård och sjukvård, skola och arbetsliv. Den kräver att den som har skall dela med sig åt den som inget har och att den som är lyckligt lottad skall dela med sig av sina resurser. Kärleken vill ta hela vår varelse i sin tjänst och vill göra politiska strukturer och ekonomiska system formade av medmänsklighet. Det är inte detsamma som att bygga kristna samhällen. Men där kristna människor verkar vill de också låta tro, hopp och kärlek komma till uttryck.

Sex fruktansvärda plågor som människor kan hamna i. Sex enkla kärleksgärningar som kan lindra denna nöd och som kan utföras av alla. En kärlek som ger den maktlöse styrka och som reser den som fallit. Men också en kärlek som blir en dom över kärlekslösheten i världen, en kärlek som avslöjar bristerna i mitt eget liv.

Det finns ett djupt allvar i vårt evangelium. Det varnas för att leva så att ens liv blir förspillt, att vi hamnar på fel sida när onda och goda skall skiljas från varandra på domens dag. Vi går gärna förbi sådana ställen i Bibeln – för hur skulle väl Gud kunna fälla en dom där några går förlorade? Men kanske är det inte så. Kanske är det i stället så att det är människor själva som dömer sig till att hamna i fördärvet genom sina många undanflykter och genom sitt sätt att dra sig undan dem som mest av allt behöver nåd och barmhärtighet och kärlek. Varningen som finns i vårt evangelium vill påminna oss om att vi behöver leva av Kristi kärlek, så att vi kan låta denna kärlek föras vidare till andra. Därför får vi be med Arne H Lindgrens ord: Omslut mig med din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig (SvPs 96:4).

Mitt i allvaret får vi leva i tillförsikt. Som det heter i en gammal väckelsesång: Men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer. Elis Malmeström skriver i psalmen att All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet (SvPs 217:5). Och det är en gåva och en outsäglig nåd. Skulle det bero på oss själva hur vi skall dömas på domens dag vore det ute för oss. Men Gud förbarmar sig över oss. Han som tog emot oss i dopet har lovat att följa oss i livet. Får han prägla våra liv med sin barmhärtighet kan vi, som hans lärjungar, föra hans kärlek vidare i världen. Då kan vi, med Martin Luthers ord, vara en Kristus för vår nästa.

Under medeltiden pågick en teologisk strid om betydelsen av en människas goda gärningar. Kyrkan hävdade att vi blir frälsta genom våra goda gärningar. Mot detta protesterade Martin Luther och betonade att vi blir frälsta av Guds nåd, utan egen förtjänst. Men, fortsatte han, en frälst människa gör goda gärningar.

Därmed är vi framme vid avslutningen av predikan. Det är ju just detta det handlar om i vårt evangelium. Det var inga supermänniskor eller märkvärdiga personer som i liknelsen ställdes på Konungens högra sida. Men det var människor som hade tagit emot Jesus Kristus som sin Frälsare och som levde ut hans kärlek i världen. Den kallelsen och den utmaningen gäller oss alla. Amen.

Låt oss bedja: Milde Jesus, nådens källa, du mitt liv, min salighet, låt i domen för mig gälla din förtjänst och helighet. Döm mitt hjärta här i tiden, innan världen döms av dig, och när tiden är förliden, i ditt domslut fria mig (SvPs 356:4-5). Amen. 

Gert Nilsson