Internetkyrkan

 

Domssöndagen. S:ta Maria kyrka den 21 november 2010.

Evang. Johannes 5:22-30.

 Psalmer: 302, 356, 490, 738, 76. 

Av Gert Nilsson.

 

Framtiden och hoppet

 

Vårt evangelium i dag talar om att vi en gång skall avlägga räkenskap för hur vi lever våra liv. Texten har en allvarlig ton: den kommande domen kan komma att ha två resultat: liv eller död, salighet eller förtappelse. Men samtidigt som det talas om en kommande dom talas det om en dom som sker nu. Två tempus, futurum och presens, går in i varandra. På ett för Johannesevangeliet typiskt sätt går nuet och framtiden in i vartannat. Det är nu domen går över världen och människors liv, den dom som en gång skall fällas slutgiltigt över allt som har med tiden att göra. Det är därför vi kan be med en av psalmerna i dag: döm mitt hjärta här i tiden, innan världen döms av dig; och när tiden är förliden, i ditt domslut fria mig (SvPs 356:5).

Dom heter på grekiska krisis, alltså kris, som betyder en avgörande vändning. När krisen kommer finns liksom en öppning åt båda riktningarna: till det bättre eller till det sämre. Denna öppning finns också när Jesus talar om den kommande domen, eller den dom som fälls redan nu.

Det är tydligt att domen tar sikte på två förhållningssätt: vårt förhållande till Jesus Kristus, och vårt förhållande till varandra eller vårt sätt att leva. Ytterst tänkes dessa båda förhållningssätt höra samman. Men inte bara det. I ett annat ställe i Johannesevangeliet, i det tredje kapitlet, framgår det att vi själva har ett avgörande inflytande över hur domen en gång skall bli. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn (Joh3:17-18).

Det är därför jag har dristat mig till att sätta orden framtiden och hoppet som överskrift för predikan i dag på domssöndagen. Evangeliet i dag innehåller en varning för att tappa bort livet. Men framför allt är det ett erbjudande, ett löfte som räcks oss, att ta emot den frälsning som räddar oss från domen, den räddning som ger liv och salighet.

Vårt evangelium visar tydligt att tro och liv hör ihop liksom kropp och ande. Människan är en helhet, och vårt Gudsförhållande kan inte skiljas från vårt sätt att leva. Det handlar om helhet, eller rentav helgjutenhet. Om det blir ett brott på förbindelsen mellan Gud och människa uppstår också ett brott på förbindelsen människor emellan.

Den första domen i historien fälldes enligt Första Moseboken när människorna trotsade Guds bud och åt av den förbjudna frukten. Bibeln skildrar detta med bilden av att människorna drivs ut ur paradiset, ut från tryggheten och in i en värld som kan vara nog så obarmhärtig. Men det som hände var ju att de första människorna dömde sig själva. De visste livets spelregler men bröt mot dem. Så vad som hände var ju inget annat än att de fick bära konsekvenserna av sina egna handlingar.

Evangeliet kommer till oss med budskapet att Jesus Kristus har kommit i världen för att frälsa och rädda oss. Den som tar emot honom får uppleva hur vägen nu går från död till liv, från kyla till värme, från att vara utanför till att komma innanför.

Men det finns något i texten som vi gärna reagerar mot. Att domen har med vårt sätt att leva är väl bara som det skall vara, tycker vi. Men att det också hör ihop med vårt förhållande till Jesus Kristus, det är inte helt lätt att förstå. Är inte själva livet viktigare än tron? Är inte kärleken till medmänniskan viktigare än vilken religion vi har?

Kris leder till Kristus var titeln på en bok för många år sedan. Krisen, domen, för oss till Kristus. Här visar sig exklusiviteten i kristendomen. I inget annat namn under himlen finns frälsningen, heter det, än Jesusnamnet. Hur väl vi än lyckas här i livet, hur mycket vi än försöker uppfylla Guds lag, kommer vi till vägs ände där det heter att här är det bara Gud som kan frälsa och rädda, här räcker inte varken mina krafter eller goda föresatser. Det enda som bär då är den gudomliga nåden och barmhärtigheten. Alla mina ansträngningar för att leva ett gott liv är viktiga. Men när vi kommit till yttersta gränsen för vad vi kan och mäktar är det bara Guds nåd som kan rädda oss. Det är därför vi är beroende av Kristus. Krisen driver oss till honom som är vår räddning och vårt hopp, han, som är kärleken personifierad.

Fjodor Dostojevskij söker i romanen Brott och straff skildra en person som är lik Kristus. Han gör det i form av den unga kvinnan Sonja. Hennes far är en försupen tjänsteman, och hans sedeslösa leverne har gjort att Sonja tvingats prostituera sig för att kunna försörja familjen. När han så råkar ut för en trafikolycka och kommer hem döende, tittar han vädjande på sin hustru och hoppas på förlåtelse. Men hustruns dom är kall och hård. I stället är det Sonja som tar sig an honom, och så kan han, trots allt, gå över gränsen med förlåtelse och frid. Så är det dubbelmördaren Raskolnikov, som inte angett sig som skyldig till dådet. När Sonja möter honom anklagar hon honom, inte för vad han gjort de drabbade eller Gud, utan för vad han har gjort mot sig själv. Så anger han sig och döms till straffarbete i sju år i Sibirien. Sonja följer med honom, och samtidigt som den yttre domen går i verkställighet pågår den inre, den kärlekens dom som driver honom till sinnesändring och bättring, och ytterst till tro på den Gud han dittills inte velat tro på. När Sonja läst för honom berättelsen om hur Jesus uppväckte Lasarus blev det början till hans egen uppväckelse till ett nytt liv, ett liv som riktig människa. Kärlekens dom förmådde mer än hot och straff. Sonjas godhet räddade honom till att mitt i tillvarons djup känna mening och glädje. Han fick genomgå en dom i tiden för att sedan kunna ana en framtid och ett hopp, en för honom ny och okänd värld.

Den gången vi döptes sattes vi in i ett evighetsperspektiv. Då fick vi skåda in bakom den stängda porten till paradiset. Då var där inte längre en ängel med svärd som spärrade vägen in där, som i syndafallsberättelsen i Första Mosebok. I stället står Jesus där och säger Jag är vägen, sanningen och livet. Dopet görs en gång, men om och om igen får vi ta emot den rikedom som finns i dopet. Vi talar om att vi skall leva i vårt dop, och vi talar om den dagliga omvändelsen. Det är att dag för dag låta domen gå över våra liv, domen som lyder skyldig, åtföljd av domslutet som lyder frälst av nåd, benådad, fri. Ja, det är att dag för dag låta ljuset från Kristus träffa oss så att vi ser både fläckarna vi har och var renheten finns att få.  

Men om domen hör ihop med Kristus – hur går det då med alla de människor som inte hört talas om honom eller velat ta emot honom? Som kristna har vi fått uppdraget att sprida evangeliet om Jesus Kristus till världens ände och tidens slut. Om kyrkan inte fullgör denna sin missionsuppgift sviker den Kristus – och medmänniskorna. Och i detta uppdrag ligger att predika Jesus Kristus som den ende Frälsaren, inte som en av många. Utan Kristus har vi ingen framtid och inget hopp. Det nya i vår tid är att vi tonar ner exklusiviteten hos Kristus och gör honom till en Frälsare bland andra. Men han är den ende. Men det är oss det gäller. Det är vi som fått uppdraget att missionera, och det är vi som fått erbjudandet att ta emot Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare. Hur det sedan går med alla dem som inte nåtts av evangeliet får vi överlämna åt Herren.

Egentligen föll domen på Golgata. Där dömdes Jesus skyldig, fastän han var oskyldig. Där utförde han sin försoningsgärning för att vi skulle frias i domen. Där slöts fred mellan Gud och människa, mellan människa och människa, mellan människan och skapelsen.

Så står vi, denna domssöndag 2010, på gränsen mellan tid och evighet. Det är här vårt avgörande sker. Det är här framtiden börjar. Han som bor i framtiden kommer till oss, han blir samtida med oss och ger oss en framtid och ett hopp. Så finns det tröst mitt i domen. Om mänskliga domstolar heter det ibland, att ha rätt är en sak, att få rätt en annan. Men Jesus säger i vårt evangelium att den dom han kommer att fälla är rättvis. Den är rättvis, och den går inte att överklaga. Han tog på sig straffet för att vi skulle bli fria.

Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet, sjunger vi i en av våra psalmer (SvPs 217:5). Det handlar om en dom som är innesluten i nåd, en kärlek som gick i döden för att vinna oss för livet.

Det har berättats i drastiska ordalag om sextonhundratalsskalden Lars Johansson, Lasse Lucidor kallad, att han under sitt liv inte hörde till dem som levde mest exemplariskt här i världen. I en psalm han skrivit finns domen och nåden tätt tillsammans: Men då samvetet mig väcker och jag ångrar mina fel, Gud i nåd sin hand mig räcker, ty i honom har jag del. Liksom en förlorad son flyr jag till hans nådetron, viss om att han mig förlåter när i tro jag vänder åter. Döden skrämmer mig ej mera, ty dess udd bröt Kristus av. Gud lät Sonen triumfera över synd och död och grav. Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort, men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer (SvPs 620:5-6).

Så finns allvaret här, denna domssöndag, allvaret som talar om att det finns en risk att förspilla sitt liv, att så klamra sig fast vid sig själv och sitt eget att själva livet går förlorat. Men samtidigt finns löftet där, löftet om nåd och barmhärtighet, om en framtid och ett hopp.

Jesus har sagt att han inte har kommit i världen för att döma den utan för att rädda den. Den som avvisar honom dömer sig själv. Men den som i tro tar emot honom och låter sig genomsyras av den gudomliga kärlekens outsinliga källflöden får därigenom en källa till evigt liv, ett löfte om en framtid med Gud. Och i dag är avgörelsens stund. Amen.

Gert Nilsson

 

Predikningar       Första sidan       Bönerum          Fredagsbön