Söndagen efter Alla Helgons Dag

S:ta Maria Kyrka, Ystad den 2 november 2007

 

Evangelium: Joh 6:37-40.

 

Psalmer: 302,  10 (lovsång),  323,  616,  - 312,  71,  300.

 

Hoppet som bär oss

 

Det är Allhelgonatid. Ute på gravarna lyser ljusen genom höstmörkret och novemberdimmorna. Ljusen och blommorna bär vittnesbörd om sambandet mellan oss och de som gått före oss. Kanske tyngs vi av sorg och saknad, kanske lyser tacksamheten igenom, tacksamheten över att vi fick lära känna varandra under deras och vår stund på jorden.

   Och samtidigt finns påminnelsen där, påminnelsen om att också vi en gång skall gå över gränsen mellan livet och döden, mellan tiden och evigheten eller tidlösheten. Liksom vi en gång, innan vi föddes, befann oss utanför rummets och tidens gränser skall vi en gång gå ur tiden. Frågorna om vadan och varthän har sysselsatt människans tankar alltsedan mänskligheten gjorde sitt inträde i världen.

   Så länge det finns liv finns det hopp, lyder ett känt talesätt. Och det är ju så vi brukar säga. Men tron säger att det finns hopp också efter döden. Tron klamrar sig fast vid hoppet att den Gud som en gång gav oss livet också skall hålla oss i sin hand när våra grundvalar vacklar och leda oss med sitt ljus när mörkret tätnar och dimmorna döljer solen.

   Vår text talar om det uppdrag Jesus får av sin himmelske Fader och vad det betyder för oss. Jesus har kommit i världen för att rädda en mänsklighet som genom otro och olydnad gått vilse och håller på att missa målet. Ordet synd betyder just det: att missa målet. Jesu uppdrag är att med sitt liv och sin död föra mänskligheten in på rätt väg igen och frälsa och rädda var och en som tror på honom. Om det kommande okända vet vi inget. Ingen av oss har varit där, ingen av oss har upplevt det. Men Jesu ord i vår text, och i andra texter, kommer till oss med hopp och mod och tröst. Han har kommit för att samla alla människor kring sig, och han skall inte frivilligt släppa taget om dem som anförtrotts åt honom och som är i hans vård. Det är bara vi själva, som genom vår otro kan dra oss ur gemenskapen med honom. Denna gemenskap, som vi inlemmades i den gången vi döptes, har evigt liv i sig. Det eviga livet börjar redan här och nu, när människor i tro står i förbindelse med Jesus Kristus, han som är Vägen, Sanningen och Livet. Och detta liv skall enligt Guds löfte fullkomnas i uppståndelsen.

   Guds vilja är att vi skall tro på Jesus Kristus och leva genom honom, han som är världens ljus, han som är uppståndelsen och livet.

   Den danske humoristen Storm P gick en promenad på Fredriksbergs kyrkogård när han såg hur den gamle grävaren hade satt sig på kanten till en grav för att ta igen sig ett slag. ”Jaså, vi har fått lov till att vara uppe litet i dag”, sade Storm P. Och lov till att vara uppe, det har vi alla just nu. Frågan är om vi vill vara uppe, eller om vi redan har lämnat livet bakom oss och bor i resignationens och uppgivenhetens mörker, eller de stora frågornas mörker, eller otrons mörker. Jesus Kristus har kommit för att vi skall få hjälp att leva här i tiden och kunna se ett hopp bortom tiden.

   Så lyser, mitt i dödens verklighet, hoppet om det eviga livet, hoppet om att det efter bitter Långfredag skall komma en Påskdag med glädje och ljus och liv. Inte av automatik. Men därför att Jesus Kristus har fört oss ut ur mörkret och fött oss på nytt med ett levande hopp.

   Men kommer alla till himlen? Eller? Vårt evangelium i dag berör inte den frågan utan poängterar i stället att Jesus vill dra oss alla till sig och att han inte skall släppa ifrån sig någon av den som anförtrotts åt honom. Det handlar alltså om hur vi ställer oss till honom, om vi tror på honom och lever i hans kärlek.

   Detta blir vårt hopp inför döden och evigheten. Men det får också bli vårt hopp här i tiden. När domedagsprofetiorna ljuder för fullt och vi skräms inför utvecklingen när det gäller miljö och klimat är det lätt att gripas av pessimism, att dö redan medan man lever. Men med den kristna tron som grund för våra liv behöver vi inte gripas av en resignationens pessimism och inte heller av en orealistisk och blåögd optimism. Utan vi får leva, både i nuet och inför framtiden, med den förtröstan som har sin grund hos Gud själv. Vi skall göra vad vi kan för att skydda miljön och värna om våra medmänniskors väl, men grundtryggheten ligger inte i vad vi kan göra utan vad Gud har gjort för oss genom Jesus Kristus.

   Tron på Kristus gör allting nytt, därför att den hela tiden ser nya möjligheter. Även där vi ser nattsvart mörker ser tron Guds möjligheter, också inför döden och vid gravens rand.

   Men tron kan vi aldrig locka fram ur oss själva. Tron kommer utifrån, genom Ordet från Jesus Kristus. Ordet som är Jesus Kristus. Tron kommer från ett ord av honom som säger att han inte skall låta någon av de sina gå förlorad utan låta dem uppstå på den sista dagen.

   Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

   Det är den grunden vi har fått av Livets Gud. Det är det ordet vi får bygga vår tro och vårt hopp på. Det Ordet har vi fått för att vi skall leva av det och för att det en gång skall bära oss över djupen, genom mörkret, till Uppståndelsen och Livet.  Amen.        Trosbekännelsen.

 

Gert Nilsson

 

Predikningar       Första sidan       Bönerum          Fredagsbön