Internetkyrkan

 

Första söndagen i Advent. 

Frimurarehuset i Malmö den 28 november 2010.

Psalmer: 103, 105, 109, 108.

 

I dag

 

Det var nu många århundraden sedan profeten Jesaja hade sagt orden i vår text. Han hade sagt dem i en tid av oro och nöd, i en tid av längtan efter ro och mening. Och sedan hade orden lästs genom århundradena. De hade lyst för människor i fångenskap och nöd, de hade gett nytt hopp och nytt mod till människor som höll på att förgås i förtvivlan. Varje gång människor hörde orden var det som om något hände med dem och i dem, något nytt som höll på att ta gestalt i dem. Och framtidshoppet spirade: en gång i framtiden skall orden gå i uppfyllelse. En gång…

Så kunde en text från det förflutna rikta blickarna mot framtiden och orden från en svunnen tid ge hopp till längtande människor. En gång skall vår längtan ta slut, en gång skall det ske som profeten talar om.

Men vid gudstjänsten i Nasarets synagoga den sabbatsdag vi läser om sker ett perspektivskifte. Nu handlar det inte längre om ord sagda i en forntid och ett löfte som skall gå i uppfyllelse i en framtid. Det är nuet som står i fokus. Inte förfluten tid, eller kommande, utan presens, Guds eviga nu. I dag har orden gått i uppfyllelse, säger han. I dag. Här och nu.

När Jesus hade läst texten och skulle utlägga den gör han det på ett sätt som får människor att vakna upp. Det är om mig texten handlar, säger han. Det är jag som skall göra det underbara som profeten har sagt.

Advent betyder ankomst. Och det är just vad som sker i Nasarets synagoga den aktuella sabbatsdagen. Han som profeterna lovat skall komma, kommer till människor i gudstjänsten. Häpnad, förundran och glädje blir resultatet. Adventets glädje.

Men vad är då innehållet i Adventsbudskapet? Vad är det som synagogspredikanten erbjuder? Har han täckning för det han säger?

Han säger att han är invigd till att förkunna ett glädjebudskap till de fattiga. Tankarna går lätt till Julnatten och ängelns budskap när han talar om en stor glädje, en glädje som gäller allt folket. Inte en ynnest för de besuttna, inte en extra förmån för medelklassen, utan ett glädjebud till hela folket, till rik som fattig, till lyckad som misslyckad, till hög som låg. Så har också kristendomen från början vänt sig till alla människor, till kung och slav, till herre och träl, till man och kvinna, till jude och grek, till barn som vuxen.

Adventsbudskapet är ett revolutionärt budskap. Det spränger gränserna för vad vi anser för passande, det avslöjar våra fördomar och det ställer oss öga mot öga med den levande Guden. Det avslöjar, det river ner, det bygger upp och fyller oss med hopp.

Befrielse för de fångna. Det måste ha tett sig som ett glädjebud utan gränser när människor i fångenskap fick höra de orden. En dag skulle frihetens timme vara inne, en dag skulle förtryckarnas makt vara förbi, en dag skulle folket fritt få råda i sitt land.

När Jesus läser texten i Nasarets synagoga är folket långt ifrån befriat. Landet är ockuperat av romarna, och i den mån man kunde tala om självstyre var det sken och bedrägeri. Och likväl säger Jesus att orden här går i uppfyllelse.

Men det finns annan fångenskap än den som härskar bakom galler eller upprätthålles av fiendetrupper. Den existentiella våndan, fruktan för det okända, samvetet som gnager, rädslan för döden – alltsammans blir till en fångenskap med osynliga bojor. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag, skaldar Anders Frostenson (SvPs 289:3).  Det är denna inre fångenskap som Jesus har kommit för att befria oss från. Och denna befrielse kommer han med nu, i dag. Kristus, Adventskonungen kommer till oss med denna befrielse, denna frälsning.

Syn för de blinda, heter det. När Kristus kommer till oss kommer han med ljus. Han kommer med det ljus som avslöjar våra brister och tar bort den maskering som vi vill omge oss med. På en del flygplatser i USA har man nu en utrustning som gör att man vid visitationen kan se rakt igenom kläderna på passagerarna. Det finns de som värjer sig mot detta och säger att det är integritetskränkande. Men vad som sker är att det som inte får finnas med på flygplanet avslöjas för att därigenom förhindra terrorattacker. Kristusljuset avslöjar det som hindrar oss från att höra ihop med Gud helt och fullt. Men inte nog med det. Det låter oss också se var räddningen finns: hos Adventskonungen som rider in i Jerusalem på en åsna, hos mannen på korset, hos rabbin som denna dag läser texten och predikar i Nasarets synagoga, och hos Herren som lämnade graven tom. Så påminner adventsljusen oss om Kristus, Han som är världens ljus.

De förtryckta skall få frihet. Förtrycket kan ta sig många uttryck. Rädslan för vad folk skall tycka och tänka, eller för att inte vara till lags, är en form av förtryck. Mobbning är en annan. Det behöver inte vara fientliga soldater som står för förtrycket. Litanian, kyrkobönen i fastan, talar om djävulen, världen och vårt eget kött som förtryckarmakterna. Men, säger Jesus i vårt evangelium, förtryckets tid är slut, du behöver inte träla under andras fördomar eller tyckanden och låtanden. Du är fri, därför att Kristus gör dig fri. Och därför kan människor ha en inre frihet till och med när de lever i ett ockuperat land eller befinner sig bakom fängelsemurar. Själ som var bunden och trött och tom frihet och glädje får, som det heter i psalmen (SvPs/1937/nr 48:2). Där Kristus är, där är frihet och glädje. Där Kristus är har himlen landat.

Ett nådens år. Vart femtionde år skulle enligt den judiska lagen vara ett nådens år. Då skulle trälar släppas fria, då skulle pantsatt egendom lämnas tillbaka, då skulle allt det som var bundet bli fritt. Man vet inte riktigt hur noga man höll bestämmelserna om nådeåret. Men när Jesus läser texten om det i Nasarets synagoga står det klart att det träder i kraft nu, i dag. Här handlar det om den nåd som benådar syndaren och gör den ogudaktige rättfärdig, den nåd som är nyckeln till Himlen och det eviga livet. Det som vi inte lyckas med genom våra fromma föresatser eller andliga ansträngningar, det gör Gud med sin nåd. Gratis.

Vår text förde oss tillbaka till en gudstjänst i Nasarets synagoga. Där, när Jesajatexten lästes och utlades, knöts forntid och framtid samman i ett Guds eviga nu. Löftena, som gavs en gång, förde tankarna till en avlägsen framtid, men gav ändå hopp. När Jesus utlägger texten säger han att det den handlar om sker här och nu, i Nasarets synagoga den gången, här i vår gudstjänst i dag. I dag är jag här, säger han, med frälsning och frihet, med hopp och liv, med en glädje för alla människor och först och främst för dem som är fattiga i anden.

Detta är Adventskonungens hälsning till oss. Detta är Adventets glädje. Därför kan vi sjunga, som vi också skall göra i dag: Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud. Var glad var glad och hylla din konung och Gud (SvPs 108). Ja, ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Såsom det var av begynnelsen nu är och skall vara från evighet till evighet. Amen.

Gert Nilsson