InternetKyrkan

Innehåll

Fredagsbön

Predikningar

Förböner

Böner

Blogg

Projekt

Kontakt

 

 

 

 

Första söndagen i Fastan.  Stora Köpinge kyrka den 17 februari 2013.

Evangelium: Matteus 16:21-23.

Psalmer: 280, 137, 576, 45, 10.

 

Anstöten

I all äkta kristendom finns en anstöt inbyggd. Den kan ha olika gestalt från fall till fall, men en gemensam nämnare är att anstöten eller konflikten gäller Jesu person och Jesu frälsningsgärning.

I vår text ser vi det tydligt. Det är när Jesus talar om att han skall lida, dö och uppstå som lärjungen Simon Petrus reagerar häftigt. Det som Jesus säger passar inte in i det mönster som lärjungarna och vännerna hade gjort. Och tanken på en Gud som lider är för många en omöjlig tanke, då som nu.

Så söker människor bortförklara det anstötliga. Men, som aposteln Paulus skriver; Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft (1 Kor 1:18).

Det finns också en annan fråga som väcker anstöt, och det gäller Jesus som den ende Frälsaren. Det är modernt att tona ner bilden av Jesus som den ende och göra kristendomen till en religion bland andra. Men, Jesus säger det klart och tydligt: Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig (Joh 14:6). Och i Apostlagärningarna kan vi läsa, att Hos ingen annan finns frälsningen Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta (Apg 4:12).

Så finns frestelsen där, att ta bort anstöten, att göra Jesus politiskt korrekt och kulturellt välanpassad, att låta Jesusgestalten motsvara våra intellektuella önskemål, så att han passar in i etablissemangets finrum.

Men Jesu ärende var aldrig att vara politiskt eller religiöst korrekt eller att tillfredsställa människors intellektuella förväntningar. Tvärtom gick han hela tiden motströms. Det var inte människors yttre förväntningar han ville möta. Men han kom som ett svar på våra frågar efter mening och mål, som ett svar på vår längtan efter frälsning, fred och försoning.

Det är just detta sitt ärende som Jesus redogör för i vårt evangelium. Han har kommit i världen för att frälsa och rädda mänskligheten. Och för att kunna göra det krävs att han går till Jerusalem och korset som väntar där. Men detta ter sig frånstötande för lärjungarna. Det är inte en dödsdömd man de vill följa utan en som har framtiden för sig. Inte en förlorare utan en vinnare. Så av omtanke om Mästaren, och kanske också om sig själva, avråder Petrus nu Jesus från att sätta sin plan i verket.

Men: Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv (Johannes 3:16).

Varför måste Jesus lida och dö? Den frågan har ställts tiderna igenom. Lärda teologer och fromma människor har brottats med frågan och försökt besvara den med mer eller mindre trovärdiga resultat. Men det yttersta svaret på frågan ligger fördolt som Guds hemlighet. Han gjorde det för att frälsa och rädda oss, och för att öppna en väg för oss från död och grav till det eviga livet hos Gud. Det är det svaret vi får, och med det får vi nöja oss. Ett svar, som enligt aposteln Paulus är en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna. Frestelsen finns där ständigt: att sparka undan stötestenen och ta bort dårskapen för att göra evangeliet mindre anstötligt. Men med följd att vi får ett urvattnat evangelium som lämnar oss utan hjälp.

Petrus avsikter är goda, men Jesus avbryter honom bryskt. Även om Petrus säger det han säger med god avsikt är det tankar som kommer från den onde själv, säger Jesus. Håll dig på din plats, Satan, säger Jesus till honom. De allvarliga och skarpa orden visar hur allvarligt det är att försöka modifiera eller anpassa det kristna budskapet så att det blir mera aptitligt och kulturellt passande. Må Gud bevara dig, herre, säger Petrus. Det är inte ovanligt att man åberopar Gud när man söker modernisera eller anpassa evangeliet. Men ett anpassat evangelium blir ett urvattnat evangelium, utan kraft att verka det som det är avsett för. Det är därför viktigt att hålla fast vid själva grunden. Give me that old time religion, sjunger vi i en Negro Spiritual. Och denna, den gamla tidens religion, är just att våga tala om Jesus Kristus och honom såsom korsfäst och uppstånden från de döda, att våga tala om synd och nåd.

Evangeliet som säger att Jesus Kristus led och dog för oss, för vår frälsning, är vår räddning. Det är den livlina vi får klamra oss fast vid. Det är det budskap som ger oss mod till att leva och tro till att dö.

Amen.

 

Gert Nilsson

                                                                                             

 Åter sidan 1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: John-Erik Franzén

Kjell Vagnhammar   -  Ansvarig utgivare

2013