Predikan vid högtidsgudstjänst vid Ystads Brödraförenings 100-årsjubileum i S:t Petri klosterkyrka den 17 november 2007.

 

 Text: Evangelium enligt Johannes 1:1-18.  

 

Psalmer: 19, 331, 86.

 

Det gives tecken. Med de orden förkunnade barnmorskan i gångna tider att det väntade barnet nu klappade på porten och ville se dagens ljus. En människas födelse innebär ju befrielse från mörkret i moderlivet till ett liv i ljuset. Betecknande nog heter barnmorska på färöiska just lysmuttir, ljusmoder.

   Också världens födelse i tidernas början var en befrielse från kaosmakternas mörker till ett liv i ljus, solens ljus om dagen och månens om natten. Hela dygnet är någon del av jordens yta solbelyst. Och över hela universum strålar Guds ansiktes ljus med välsignelse och hopp. I detta ljus skulle vi människor leva, verka och en gång, efter slutad vandring, nedlägga våra verktyg och gå över gränsen till det himmelska ljuset. Också i vår andra födelse, dopet, handlar det om att födas ut i ljuset, ut i den verklighet där Jesus Kristus är världens ljus och där det heter att den som tror på honom inte skall vandra i mörkret utan ha livets ljus.

   I hela universum har människan en särställning. Hon är den som på ett särskilt sätt har fått del av det himmelska ljuset för att kunna sprida det till medmänniskor och till medskapelsen.

   Härom året skickade jag ut mina konfirmander till klosterdammen här utanför, ”Ankedammen” som den kallas i folkmun. De fick i uppgift att leta efter spår av djur, människa och Gud. Ganska snart kom tre flickor tillbaka, såg hemlighetsfulla ut och bad att få ett blädderblocksblad och färgkritor, och när de hade fått det försvann de lika hemlighetsfullt som de hade kommit in. Så kom redovisningen. Att finna spår av djur var ju inte svårt på en plats där det fanns gott om änder; alla hade hittat fågelfjädrar. Spår av människa då, jo, de hade plockat upp slängda plastpåsar, en trasig cigarettändare och andra saker som människan tillverkat men slängt i naturen. Spår av Gud – de flesta hade hittat löv eller andra saker i naturen; de visste att allt i skapelsen ytterst kommer från Gud. Sist redovisade de tre flickorna sina spår av Gud. De visade fram teckningen de hade gjort – de hade ritat av sig själva. De själva var spår av Gud. De hade fattat innebörden i orden att människan är skapad till Guds avbild.

   Människan skapades för att bli ljusets barn, för att med sitt liv lysa upp tillvaron och göra det lättare för sina medmänniskor att leva. Att återspegla Guds kärleks ljus i världen och på så sätt lysa in i de mörkaste skrymslen. Vi vet alla att det är här det brister. Hat i stället för kärlek, rädsla i stället för trygghet, förtryck i stället för frihet är den verklighet många tvingas leva i, tvärt emot Skaparen intentioner den gången han sade sitt Varde ljus och Varde liv. Vi kan också tänka på spåren av människa som konfirmanderna fann vid klosterdammen – de var tecken på genialitet och uppfinningsförmåga – men använda på fel sätt.

   Vårt evangelium berättar om hur Gud mitt i vårt andliga och existentiella mörker sände det ljus som skulle ge nytt hopp och ny glädje, nytt mod och nytt liv. Det ljuset tändes den första Julen och lyser alltjämt. Ibland ser vi det ljuset klart, ibland som en flämtande gnista som glimmar till i mörkret, ett hastigt sken som påminner oss om att ljuset trots allt är det som segrar.

   För något år sedan var jag med en konfirmandgrupp på läger på Bäckhallagården vid Simrishamn. Sent på kvällen, när ungdomarna beredde sig på att hitta på bus i stället för att sova, kallade ledarna till samling. Det blev spårtävling ute i den mörka natten. Färdvägen upplystes av marschaller, men det var så finurligt ordnat, att man bara såg en marschall i taget. Först när man hade kommit till en marschall såg man nästa, och kunde sedan fortsätta vägen till dess man var framme vid målet. Ett hastigt sken ledsagade ungdomarna i mörkret och gav dem hopp att efter fullbordad vandring få komma in i ljuset och värmen i huset, och till de väntande sängarna. Dagen efter, när det blivit ljust, kunde man se hur färdvägen såg ut. På den ena sidan av den utstakade stigen fanns törnen och snår som lätt skulle ha kunnat riva sönder både kläder och skinn, och på andra sidan sankmark. Alldeles i närheten fanns också en damm. Men ljusen ledde, och de ledde rätt. Ja, led milda ljus i dunkel dimfylld värld, led du mig fram (Sv Ps 275:1).

   Vår text talar också om lagen och nåden, om vikten av att leva ett rättfärdigt och rätlinjigt liv, att uppfylla våra plikter mot Gud och varandra, men också hur vi brister i detta. Men när vi står där, och ser hur det som skulle vara vinkelrätt blev krokigt och hur det som var tänkt som gott blev till ont, kan vi inte annat än med tullindrivaren i templet ropa: Gud, var nådig mot mig syndare (Luk 18:13). Aposteln Paulus ser sin situation på liknande sätt när han hänvisar till den fjortonde Psaltarpsalmens ord: Ingen finns som är rättfärdig, ingen enda (Rom 3:10). Men trots detta finns nåden där, nåden och barmhärtigheten. Med orden i psalmen: All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet (Sv Ps 217:5). Eller, som i en annan psalm: att här skall det prövas, som värde fått, allt efter din stränghets lag, men mät mig, Gud, med din mildhets mått en gång på uppståndelsens dag (Sv Ps 183:3). Alltså lagen och nåden, kravet och förlåtelsen, inneslutet i den gudomliga kärleken.

   Så finns alltså nåden där, den gudomliga nåden som lyfter den slagne, ger nytt mod till den som förtvivlar, lyfter skulden av den skuldtyngde och förlåter synden. Lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Nåden som säger att Gud lyfter och bär oss, också när vi misslyckas. Sanningen som avslöjar hur vi är men också hurudan Gud är.

   I vår strävan att söka sanning och ljus möter vi så honom som är både Sanningen och Ljuset, ljuset som leder vår färd utmed avgrunders rand från dödsskuggans värld till de levandes land (Sv Ps 258:4). Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det är vår trygghet, vårt hopp, den fasta grund vi har att bygga våra liv på, det löfte som ger mod till att leva och tro till att dö.

   Ordet som är Kristus kommer till oss med ljus och nåd, med uppståndelse och liv, med hopp och nya möjligheter, med en framtid full av sång.

Amen.

 

Låt oss bedja: Du som är vägen, sanningen och livet, eviga ljus, till salighet oss givet. Kristus, låt ordet, i vårt hjärta skrivet, helt oss förnya. Herre, du ensam är det sanna ljuset som kan oss leda hem till fadershuset. Lys oss, att under vandringen i gruset dig vi må följa (Sv Ps 293:3-4).

Amen.

 

Predikningar      Innehåll      Första sidan      Bönerum      Fredagsbön