Internet Kyrkan

Predikan

 

Heliga Trefaldighets dag.  Öja kyrka den 19 juni 2011.

Evangelium: Johannes 11:18-27.

Psalmer: 20, 338, 712, 339, 19.

 

Den levande Herren ger liv

Vi firar i dag Heliga Trefaldighets Dag. Denna dag vill särskilt påminna oss om att den Gud vi tror på som kristna har uppenbarat sig som Fadern och Sonen och den Helige Anden. Det var angeläget från början i kyrkans historia att göra den bestämningen. Detta hindrar oss inte från att respektera andra religioner och deras trosutövare, men det hindrar oss från att identifiera dessa religioner med den Gud vi som kristna tror på. Detta blir tydligt när vi läser evangelietexten för i dag. Där visar Jesus att han är Gud och att han har kommit i världen för att ge liv. Livet fick vi som gåva den gången Gudsordet trängde in i moderlivet och sade sitt Liv, bliv till. Men han visar också att hans makt sträcker sig även bortom den gräns där livet på jorden tar slut. Den gräns som är satt för oss gäller inte för honom; ingen kan sätta gränser för honom eftersom han är herre över både liv och död.

När vi nu följer händelserna i vår text ser vi först

Det kärleksfulla mötet. Det är en sörjande syster som möter Jesus. Hennes bror har dött, och under det snabba sjukdomsförloppet hade hon hoppats att Jesus skulle hinna fram i tid; man hade ju skickat bud efter honom. Men Lasaros hann dö innan Jesus kom fram. Vi kan riktigt höra både sorgen och anklagelsen i Martas ord: Hade du varit här, hade min bror inte dött. Vi förstår av detta att Marta trodde att Jesus hade en undergörande förmåga, att han, om han kommit i tid, skulle kunnat bota Lasaros. En sjukdom kan botas, ibland. Det var hon fast övertygad om, och lika övertygad var hon om att Jesus var den läkare som skulle kunnat bota hennes bror. Men nu är brodern död, allt är slut, bara sorgen och saknaden finns kvar.

Men Jesus tar sig an Marta. Han undervisar henne kärleksfullt om vem han är och låter henne förstå att han är Gud själv, och att inga gränser finns för Guds makt. Jesus talar med henne på det plan där hon befinner sig, inte uppifrån, inte mästrande. Kanske skulle hon, efter mötena med honom, ha förstått vem han egentligen är, men hon har sett honom som den gode vännen som talar hoppfulla ord och som kan bota sjuka. Men det är som om Marta fortfarande inte förstår. Hon binder Jesu botande makt till den fysiska närvaron. Det var bara om Jesus hade varit på plats vid Lasaros sjuksäng som han skulle kunnat bota honom, tänkte hon. Och när Jesus nu samtalar med henne är hon till en början kvar i denna föreställning. Hon ber honom heller inte att uppväcka Lasaros – att han skulle kunna göra det gick långt utöver hennes föreställningsförmåga. Men Marta lyssnar till Jesu ord, lyssnar och tar dem till hjärtat, och så händer något, och detta som händer sker alltså medan Lasaros ännu är död: Marta kommer med

Den klara och tydliga bekännelsen. Jag tror att du är Messias, Guds son, säger Marta. Denna klara bekännelse kommer ut hennes hjärta. Hon övertygas av Jesu ord. Aldrig har någon talat som den mannen talar, sa en person en gång, och denna erfarenhet blev också Martas.

Vi ställer ibland frågor om kyrkans dogmer och lärosatser. Och så kanske vi konstaterar att vi inte kan tro på alla dessa dogmer. Men Martas svar visar, att dogmerna inte finns för att vi skall tro på dem. De kommer i stället till som ett utflöde ur vår tro.

Det är Jesu ord som övertygar Marta om vem han är, och när hon tar till sig det han säger växer tron fram ur hennes inre och formar den trosbekännelse som hon ger. Det är först därefter som Jesus uppväcker Lasaros från de döda och ger honom tillbaka till sina systrar för att de skall få vara tillsammans ännu en tid.

När vi i dag har Treenigheten som ett övergripande tema är detta också en bekännelse som kommer ur människors erfarenhet från mötena med den Levande Herren. Vår tredelade trosbekännelse, både som den formuleras i den apostoliska trosbekännelsen och i den nicenska, har kommit till som resultat av människors möte med den levande Herren. Övertygade om bärkraften i Jesu ord har människor med samma erfarenhet låtit tron uttryckas i bekännelser som sedan har kunnat bli till hjälp för kristna i andra tider och på andra platser.

Martas trosbekännelse är enkel: Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen. Kanske har den ännu inte fått den tyngd som den skulle få senare, efter Jesu uppståndelse. Hon tror, men likväl är det som om hon inte fattat hela innebörden av sin tro. Men den bär, den ger styrka och den ger hopp. O väldiga tro, som slår över djupen din svindlande bro och leder vår färd utmed avgrunders rand från dödsskuggans värld till de levandes land, som vi sjunger i Grundtvigpsalmen (SvPs 258:4).

Det levande hoppet. Som from jude tror Marta på uppståndelsen på den yttersta dagen. Men detta kan hon göra utan att ha klart för sig vem Jesus är och vilken som är hans uppgift. Men det är ändå en hoppets stråle som lyser fram i texten. Pris vare dig, att hoppet är oss givet, att ock vårt namn i livets bok är skrivet; pris vare dig, uppståndelsen och livet, o Jesus Kristus, skaldar Zakarias Topelius i psalmen (SvPs 306:3). Efter Jesus och Martas samtal med varandra uppväcker Jesus Lasaros. Men det liv som Lasaros uppväcks till skall också det ta slut, men med sina ord och med denna handling vill Jesus visa att han har makten över själva döden.

Det står att det var många människor samlade hos Marta och Maria för att trösta dem och vara med dem. Men detta innebar ju också att det var många som bevittnade det under som Jesus gjorde när han gav livet tillbaka till Lasaros.

Lasaros skulle än en gång dö, liksom de andra som Jesus uppväckte från de döda. Men med sina under och sina ord visar Jesus att han har makt över döden, som är den siste fienden. Kanske blir detta riktigt tydligt först på Påskdagen, när Jesus efter sin död och begravning uppstår från de döda och lämnar graven tom.

Att Jesus har makt över döden är en grundsten i vår kristna tro. Det fyller oss med hopp och glädje och det ger oss mod och tro att verka här i tiden till Guds ära och till varandras glädje och tjänst. När Jesus säger Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö blir detta en trygghet som bär över djupen och pekar på det mål vi har fått som kristna. Då ser vi också, att det är om det eviga livet Jesus talar, det liv han vill uppväcka till på den yttersta dagen. För att visa detta använder han sig av makten att kunna uppväcka Lasaros här i tiden.

Tror du detta, frågar Jesus Marta. Och det gör hon, måhända med en omogen och bristfällig tro men med en tro som gör att hon nu kan se framtiden i ögonen och se att livet har mening. Martas trosbekännelse föds tidigt, och den som kan instämma i hennes ord har redan börjat leva det eviga livet, det liv som inte kan skadas av den fysiska döden.

Men kanske finns där ytterligare en annan dimension i vår text. Det var nu några dagar sedan Lasaros hade dött och det varma klimatet hade farit hårt fram med kroppen. Ibland undrar vi hur våra kroppar skall kunna uppstå när de ruttnat till mull eller bränts till aska. Men han som tände livet i oss den gången vi inte var större än ett knappnålshuvud har också makten att göra något av våra jordiska kvarlever på den yttersta dagen, och därför kan kyrkan frimodigt fortsätta att bekänna att vi tror på de dödas uppståndelse, eller, som det egentligen står i grundtexten, att vi tror på kroppens uppståndelse.

Detta hopp, uppståndelsehoppet, blir förbindelselänken mellan livet här i en värld som är präglad av död, och uppståndelsen på den yttersta dagen.

Så har vi ett levande hopp. Och detta har vi genom att den levande Guden gav oss livet den gången vi blev till, gjorde oss till sin avbild, till att bli lika honom. Men när bilden blivit skadad, krackelerad, och det såg ut som om döden skulle bli det sista, kom Jesus Kristus till världen för att besegra döden och öppna vägen till livet för oss. Han är inte längre bunden till tid och rum utan kan med sin Helige Ande vara överallt och alltid, vara i allt och med oss alla. All makt har han, och därför kan han proklamera ut: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.

Heliga Trefaldighets dag kallas också för missionsdagen. Den frälsning och det hopp vi får genom vår tro på Kristus kan vi inte behålla för oss själva, den måste föras ut i världen, till alla folk, till världens ände och tidens slut. Hoppet kan inte slå sig till ro, det vill nå vidare. Därför kommer Heliga Trefaldighets dag till oss som en gåva och som en uppgift. Gåvan: att ha vårt namn skrivet i himlen. Uppgiften: att vittna för andra vad vi själva hört och tagit emot.

Treenig Gud oss skapat där Fadern omsorg om oss bär. Han gett mig mina lemmar och ger mig dag för dag vad kropp och själ behöver.

Treenig Gud oss frälsar, han möter oss i Jesus Krist som led och dog för alla, uppstod ifrån döden, och ett evigt liv han ger.

Treenig Gud oss följer med helig Ande dag för dag. Han bär oss genom livet och näring ger vår tro, med målet klart i sikte.

Så får det bli en hälsning till oss denna söndag, en hälsning om Faderns omsorg, Sonens kärlek och Andens gemenskap.

 Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara från evighet till evighet. Amen.

 

Gert Nilsson