Internetkyrkan 

 

 

Julbön   S:ta Maria kyrka, Julafton 2009.

 

Vellinge kyrka, foto Åke Persson

 

Text: Jesaja 9:1    Psalmer: 112, 118, 121, 116.

 

 Ljuset tänds och hoppet föds

Natten skall vika där nu ångest råder, heter det i Jesajabokens nionde kapitel, i den text som förr var episteltext på Juldagen. Det var natt på jorden. Gud såg hur människor famlade i mörkret efter ljus och mening, efter framtid och hopp. De var instängda i ett mörker som fick folket att tappa modet och tro sig vara övergivna och utlämnade åt sitt eget öde. En existentiell ångest, som skymde meningen och lade sordin på glädjen sänkte sig över jorden. Och i detta mörker var det lätt att undra om Gud fanns, varför han inte ingrep och befriade sitt folk från förtryck och fångenskap. Men då, när mörkret är som tätast och förtvivlan som störst, ljuder profetorden som ett glädjerop i natten och som ett ljus som skingrar mörkret. Visserligen hade ljuset inte kommit än, utan bara som ett löfte, som en svag ljusglimt som gav hopp och förväntan. Men själva löftet gav hopp att se framåt och mod att härda ut.

Så kom den första Julen, Natten då Himlens och jordens Gud tände den första Julens stora ljus, när undret skedde att Gud kom till oss som ett hjälplöst barn, ovälkommet, eftersom, som det heter, det inte fanns plats för dem inne i härbärget (Luk 2:7). Men barnet, Gud själv, lades i en krubba i ett stall och fick sitt första hem där.

Mörkret var alltjämt tätt och natten svart, men de som såg det som hänt i Betlehem fann att ljuset hade tänts och att mörkret höll på att skingras. Fattiga fåraherdar, som arbetade nattskiftet, fick se hur hela rymden lystes upp, de fick, som de första, höra Julens evangelium, att I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren Luk 2:11). Och änglakören sjöng lovsången till Guds ära för att han kommit med frid och fred.

Det står inget i evangeliet om huruvida herdarna var fromma eller inte. Vad som står är att de vaktade sin hjord. De var sysselsatta med arbetet, det helt vanliga och vardagliga arbetet, och just där får de höra Julens budskap. Det blev en natt som de aldrig tidigare hade upplevt, en natt som ingen annan natt, en natt då de mitt i vardagen fick uppleva hur himlen landat på jorden. Mitt i det dagliga, slitsamma arbetet, fick de höra himlens glädjebud, och en ljusstråle tändes i deras mörker.

När så herdarna kom till stallet och såg barnet i krubban, just så som ängeln hade sagt, fick deras liv en ny inriktning. De som stod lägst på den sociala rangskalan var de första som fick höra nyheten och ta del av Julnattens mysterium. Undra på att de vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem (Luk 2:20).

Och nu från människorna på profeten Jesaja tid, till fåraherdarna som kom till krubban på Julnatten, och till oss som firar Jul nu. Vi har hört Julevangeliet läsas gång på gång, vi har sett ljuset, eller kanske anat det. Men också hos oss kan den ångest som fanns i gångna tider finnas och förmörka och fördystra tillvaron för oss. Frågorna i Viktor Rydbergs dikt Tomten om vadan och varthän finns som en ångestladdad del av också vår tillvaro. Varifrån kommer vi, vart är vi på väg, vad är målet för vårt liv? Hur skall vi finna mening, frid och glädje? Och mitt i alltsammans märker vi tidens flykt, hur den rusar iväg utan att vi kan stanna den. Det är som om barnet inom oss håller på att förkvävas, barnet som påminner oss om att vi är Guds barn som är älskade med den kärlek som lät sig födas i Betlehem den första Julen. Vi tänker tillbaka på barndomens jular, med sorg eller glädje, kanske med saknad, men den tid som har varit kommer inte tillbaka. Då är det lätt att vi känner oss som rotlösa varelser i ett oändligt universum, att vi stirrar oss blinda i ett oändligt mörker.

Men där, i krubban, strålar ljuset fram. Där ser vi barnet, Marias barn, som är Gud själv. Där ser vi också det barn vi själva är, där finner vi oss själva, finner ljuset och ser att vi är älskade av en oändlig kärlek. Fåraherdarnas glädje får också bli vår glädje.

I Julnattens krubba möts tid och evighet. Där finns ljuset som skingrar mörkret. Där finns den glädje som kan skingra missmodet. Där får vår längtan efter renhet och oskuld svar. Därför får vi aldrig bli större än att vi ofta kan återvända till krubban och barnet som ligger där. Ty Himlen kan endast rämna för dem som blir barnsligt små, skaldar Nils Bolander. Men att återvända till krubban är inte detsamma som att stanna kvar där. Barnet i Betlehem växte upp, Och liksom hans liv tändes i en krubba slutade det på ett kors. Men det väcktes till nytt liv på Påskdagen. Som kristna får vi följa Jesus genom hela hans liv och slå följe med herdarna som kommer till stallet i Betlehem på Julnatten, tillsammans med lärljungarna och andra sjunga vårt Hosianna när han rider in i Jerusalem, dela hans mors vånda vid korset och slå följe med kvinnorna som bevittnar Påskdagens under.

Nobelpristagaren Heinrich Böll skildrar i en novell en excentrisk kvinna som firade Julen med bestämda traditioner år från år. Samma människor skulle finnas omkring henne, och församlingsprästen skulle besöka henne vid en viss tidpunkt. Samma rutiner, år från år. Och vem känner väl inte igen det? Men så började kvinnan fira Julafton varje dag och krävde av alla inblandade att de skulle ställa upp på hennes dagliga julfirande. Då blev, som vi förstår, krisen oundviklig.

Det är en sak att hålla fast vid Julen och dess traditioner men en helt annan sak att försöka låsa fast den. Då förkvävs livet och Barnet i krubban går vidare. Att försöka låsa fast Julen är som att försöka få ett sött litet barn till att stanna i ålder och växt. Vi blir aldrig för stora till att vända åter till Betlehem. Men tar vi emot Jesusbarnet får vi också följa honom på hans vandringar, se honom göra under och tecken, höra honom tala kärlekens och livets ord, stå vid hans grav och sjunga glädjesånger över livet som segrat på Påskdagen.

Natten och mörkret finns här alltjämt i vår värld. Förtvivlan och ångest dämpar glädjen och lägger hinder för framtiden. Men likt profetorden i Jesajaboken, som gav hopp och mening åt människor som levde då, får vi som lever nu ta till oss det som hände den första Julen och likt Maria gömma det i vårt hjärta. Då får vi uppleva hur ljuset tänds och hoppet föds också för oss, i våra liv.

Och när vi ser ljuset från Betlehem och fylls av det framtidshopp som Barnet i krubban strålar ut, får vi själva bli ljusbärare, människor som är fyllda av sanning och ljus och som därför sprider hopp och glädje där vi går fram. Ja, natten skall vika där nu ångest råder. Amen.

 Gert Nilsson