Juldagen 2007. Julotta i S:ta Maria kyrka Juldagen 2007.

Text: Julevangeliet Luk 2:1-20.

Psalmer: 119, 122, Det var icke en natt som de andra, 121.

 

Natten då framtiden föddes och hoppet tändes

 

Vid en ytlig anblick ter sig den första Julnatten som om hopplösheten triumferar och framtiden grusas. Det fanns ingen plats för den lilla familjen inne i värdshuset i den stad som på något sätt var deras egen. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom (Joh 1:11), som evangelisten Johannes skriver. Stallet fick bli deras natthärbärge och en foderkrubba fick duga som säng åt den nyfödde. Man riktigt såg hur hopplösheten flinade mot de tre i stallet, och att tänka på framtid i den stunden var nog inte lätt.

   Men så, mitt i denna krassa bild av verkligheten, väller hoppet fram. Mitt i den mörka natten blir det ljust, och framtiden öppnar sig och kommer oss tillmötes.

   De tre i stallet omsluter varandra i kärlek. Ömt tar Josef på sig uppgiften som far och beskyddare åt det nyfödda barnet. Maria har burit sitt barn till ackompanjemangen av de ord som ängeln sagt till henne vid bebådelsen, Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son (Luk 1:30-32).

   Men kom Maria ihåg dessa ord nu när hon nyss hade fött? Följde änglahälsningen med in i stallet och den provisoriska förlossningssalen? Var hon kanske så uppfylld av moderskapets vånda och förpliktelser att hon förträngde det som ängeln sagt? Var hon månne så fylld av bekymmer och oro för hur livet skulle gestalta sig för dem i en oviss framtid?

   Och samtidigt lindar hon barnet, så som man gjorde på den tiden, med kärlek och omsorg. Med ömma händer och skälvande hjärta tar hon sig an barnet som hon nu fått i sin vård.

   Julnatten var ingen idyll. Den var kall och ogästvänlig och ställde många frågor till framtiden, en framtid som tyckts oviss.

   Vi vet inte vad som rörde sig i Marias och Josefs inre. Men vi vet att de tog uppgiften att vårda och uppfostra barnet på allvar. Så präglas det provisoriska hemmet av kärlek.

   Ett stycke utanför staden finns ängen där fåraherdarna vaktade sin hjord. Dessa fattiga och enkla människor, med ett hårt och farofyllt arbete, skulle, också de, få uppleva en annorlunda natt. En ängel skulle förmedla en hälsning från Gud att världens Frälsare nu var född. Väntans och längtans tid var förbi. I natt har undret skett, förkunnade ängeln. Detta under var så stort att det skulle beröra alla människor. Ängeln talade om en glädje som gällde allt folket, inte endast de rika och privilegierade. Och dessa fåraherdar, som levde på livets skuggsida, var de första som fick höra om denna väldiga glädje. Vi kan ana oss till att herdarna var beredde, de kände de heliga skrifterna och väntade på Messias, Frälsaren. Men helt säkert är att de blev omskakade när det plötsligt stod en ängel mitt ibland dem, så omskakade att ängeln fick lugna dem. Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren (vers10-11).

   Så hade glädjen fötts. Något hade hänt som skulle förändra tillvaron – för herdarna och för alla som likt herdarna tar till sig budskapet om att Jesus Kristus är kommen i världen till vår räddning och frälsning.

   Men, frågar vi, var det verkligt? Var det inte som de drömde och fantiserade mitt under nattskiftet, dessa herdar? Det är bara det att det inte slutade här. Ängeln ger en adress de kan gå till och få bekräftat det som de fått höra.

   Och samtidigt ljuder änglakörens sång i rymden. Det är en lovsång som sedan dess har upprepats i kyrkan om och om igen, tiderna igenom och överallt där människor tillber och ärar Jesus Kristus. Den sången talar om fred på jorden och ger Gud äran.

   Fred på jorden – Barnet i krubban skulle komma med fred. Men de som styr och ställer på jorden vill inte ha fred. De krigar och förföljer, stympar och lemlästar, skrämmer och jagar på flykten. De som hade makten ville inte ta emot Jesus. De som har makten i dag är rädda för att ta emot honom eftersom han stör deras självsvåld och relativiserar deras makt. Men Barnet i krubban vill också skapa fred i människors inre, frihet från det som förtrycker, läkedom för såren som svider. Och där människor kan leva i fred med Gud och sig själva, och i kärlek till sina medmänniskor, där har något nytt börjat ske. Där har framtiden fötts och hoppets låga tänts.

   Herdarna tar ängeln på orden och går till stallet och finner att ängelns ord har täckning. Där ligger barnet i krubban, där finns Josef och Maria. När så herdarna berättar om vad de sett och hört ute på ängen läggs ännu en pusselbit till det som rör sig i Marias hjärta, det som är så stort att hon inte kan fatta det och ta det till sig helt på en gång.

   Så stort är Julens budskap, att vi inte kan greppa det helt. Det har med vårt inre att göra lika väl som med världen utanför oss. Det vill frigöra barnet i vårt inre, det som skadats av vuxenvärldens många plikter och som hålls fånget av våra förställningar. Djupt ner i vårt inre vill Julens budskap tränga ner och försäkra oss om att glädjen gäller oss och att det är vi som är älskade av en kärlek som inte kan mätas och av en nåd som inte känner några gränser. Glädjen är stor. I ett barns klara ögon bor den, Julen är här.

   Vi behöver inte fara till Betlehem i bokstavlig mening för att höra änglaorden och se barnet i krubban. När vi läser och hör julevangeliet blir vi samtida med herdarna och får med dem höra ängelns ord och änglakörens sång. Vi får slå följe med dem in till staden och se Barnet i krubban. Och där i krubban möter vi honom som är vår framtid och vårt hopp, möter barnet som skall besegra döden och ondskan och öppna en väg för oss till ljuset och glädjen, möter barnet som är Gud själv.

   Julen har hänt en gång i vår värld och i vår historia. Men vi får återuppleva den ständigt och på nytt. Där den får beröra oss blir vi inte oberörda.

   Också denna Jul nås vi av Julens glada budskap. Men för att det skall kunna beröra oss och göra något med oss behöver vi ta emot det. Som vi ber i psalmen: Ack, Herre Jesus, hör min röst: gör dig ett tempel i mitt bröst. Uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro (Sv Ps 125:13). Ursprungligen hette det ”gör dig en säng uti mitt bröst”.

   Herdarna hörde änglasången och gick till stallet och fann Barnet i krubban, Barnet som är Gud själv, kommen i världen för att dela allt med oss och för att öppna en väg för oss till himlen. Men herdarna stannade inte kvar i stallet. De gick tillbaka till arbetet, till vardagen, till plikter och möten. Till samma vardag som tidigare, men nu under hoppets och glädjens förtecken.

   I de mörkaste skrymslen, i de djupaste vrår, lyser Julens ljus, och där det ljuset lyser väller hoppet och glädjen fram. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det (Joh 1:5). Det innebär inte att livet alltid är som en dans på rosor eller att vi får leva på tillvarons solsida, skonade från nöd och svårigheter. Men det innebär att mörkret aldrig mer kan bli totalt och att hoppets låga lyser, även om den ibland tycks som en flämtande gnista.

   I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren (vers 11). I krubban föds framtiden och tänds hoppet, nåden överflödar och kärleken spränger alla gränser. Allt detta vill Julen ge också oss. Därför kan vi önska varandra en god och välsignad Jul.

Amen.

 

Predikningar       Innehåll       Första sid       Bönerum       Fredagsbön