Internetkyrkan

 

 

Predikan av Gert Nilsson

 

Kristi Himmelsfärds dag. Morgongudstjänst vid klostret i Ystad den 13 maj 2010

Evangelium: Lukas 24:49-53

 Psalmer: 181, 159, 474, 198

 

Långt borta - och alltid nära

Bakom ligger Påsken med dess omtumlande händelser – Långfredagen med sorg och tårar, Påskdagen med undran och tvivel som sedan har övergått i visshet och övertygelse. Han är inte död, Herren. Han lever. Och han har vid olika tillfällen visat sig för lärjungarna och vännerna. De har sett att det är samme Mästare de har mött som den som blev korsfäst och begraven. De hade haft svårt för att fatta det hela. Det hade tagit tid att övertyga dem. Men nu har de uppnått visshet, och sorgen har vänts i glädje. Och nu tar Jesus avsked från dem för att återta sin gudomliga existens, Han lämnar dem nu, men han skall utrusta dem så att de inte är ensamma. Han skall sända den Helige Ande som skall bli deras hjälp och styrka.

Det handlar om samling inåt, i bön om kraft. De skall stanna kvar i Jerusalem under bön och vaksamhet, i gemenskap med varandra och i övertygelsen om att de inte är ensamma och övergivna.  Till synes sitter de skrämda och instängda utan att göra något, men de är i allra högsta grad aktiva. De studerar Skrifterna, de samtalar om Jesus, Mästaren, och de ber till Gud. Som det heter i psalmen: Att bedja är att komma Gud så nära att han blir livet i vårt eget liv (SvPs 213:1). Rädda, försiktiga, men förtröstansfulla finner vi alltså lärjungarna och vännerna tiden mellan Kristi Himmelsfärds dag och Pingst. Deras uppgift är att leva här på jorden med kraft från Himlen, och det är om detta de nu skall be. Att på Guds jord få vandra och äga himlens frid (SvPs 197:4) som det heter i vårpsalmen.

Det gäller för dem att lyssna till Ordet, att stärkas av nattvarden och att tala med Gud i bön. Sedan skall Gud sända dem ut i världen, ut i en farlig värld, för att där vittna om Påskens seger och framtidens möjlighet.

I sig själva är de svaga, kraftlösa när det gäller att möta motstånd och förföljelse. Men när de utrustas med Andens kraft skall de trotsa motstånd och av hjärtat bekänna att Jesus Kristus är Herre. Då skall ingenting kunna hindra dem, inte ens martyrdöden.

Nog kan det vara likadant för oss kristna nu. Frimodigheten bleknar och rädslan tar vid. Också vi får bli stilla i bön, bli lyhörda mot Ordet om Kristus och så bäras av en tro som vågar ta språnget ut över de 70 000 famnarnas djup, som Sören Kierkegaard uttryckte det. Också vi behöver de stilla stunderna, stunderna då vi hämtar styrka och kraft. Väl får vi vända oss inåt, men det är utifrån kraften skall komma, ovanifrån, från Gud.

Välsignade av Jesus Kristus. Jesus skall lämna lärjungarna, och nu har han samlat dem för att ta avsked av dem. Men han lämnar dem inte ensamma. Han ger dem sin välsignelse – den skall följa dem i allt vad de gör. Väl skall han själv vara borta ur deras åsyn, men han skall alltid vara nära dem med sin nåd och välsignelse.

Den danske teologen och psalmdiktaren N F S Grundtvig liknar i en av sina psalmer människolivet som en farofylld färd mellan två eldar. En balansgång alltså mellan farorna, och där gäller det att gå stadigt fram. På den vandringen behöver vi stöd. Den ena elden är det som handlar om vår självupptagenhet, vår likgiltighet för våra medmänniskor, vår egenkärlek och vår själviskhet. Den andra elden är som en glöd, som en gnista av livet före syndafallet, livet så som Gud från början ville ha det. Guds helige Ande kan få denna eld att flamma upp så att den kan bränna bort det som hindrar oss från att leva ett liv i Kristi efterföljd. Denna eld flammar upp och lyser vägen för oss så att vi ser när vi gör Guds vilja emot. Och mellan de båda eldarna går alltså vår väg, som en smal stig på tuvor. Det krävs alltså ett visst mått av koncentration för att kunna gå stadigt fram på vägen. – Så långt Grundtvigpsalmen.

Lika litet som Jesus lämnade sina lärjungar ensamma lämnar han oss. Han har lovat vara med oss alla dagar, intill världens ände och tidens slut, ja, längre än så. Han kommer inte till oss i kroppslig gestalt så som han gjorde fyrtio dagar efter Påsk. Men han finns mitt ibland oss, i sitt Ord, i dopet, i nattvarden, och vi får tala med honom när vi ber. Så är han, fastän han återtagit sin gudomliga existens, alltid nära.

Alltid närvarande. Alla dagar. Med en sändning till alla folk med evangeliet om Jesus Kristus. Då kan vi göra orden i den gamla sången till våra: Med den osynlige städs för mitt öga vill jag likt Moses i tron härda ut. Tidens bedrövelser aktar jag föga emot den glädje som aldrig tar slut.

Under lovsång och stor glädje tillbringade lärjungarna tiden mellan Kristi himmelsfärd och Pingst. Nu visste de det som de från början hade haft så svårt för att fatta, nämligen att den korsfäste Frälsaren också var den uppståndne Herren. Långfredagens vånda hade gått över i Påskens glädje, och varje söndag firades som en ny Påskdag i lovsång över att Jesus Kristus lever. Den lovsången får vi fortsätta att sjunga. Jesus har ju sagt, att om vi människor slutar att sjunga lovsånger kommer stenarna att ropa.

Nu i vårens tid är det som om hela naturen sjunger sina lovsånger till Skaparen. Nu, när allt lever, doftar, blommar, för dig, o mänska, allt, som det hette i den gamla psalmboken. Och i den psalm vi skall sjunga i slutet av vår gudstjänst i dag heter det att vi må besjunga med varann hans liv, som döden övervann i påskens morgonstunder.

En allvarlig fråga: märks det på oss att vi har mött den uppståndne Frälsaren? Präglas våra liv av att Jesus Kristus lever och att vi får höra ihop med honom? Och väntar vi honom tillbaka, så som han har sagt att han skall komma igen?

Vi behöver, likt de första lärjungarna, leva i den stillheten som gör oss beredda att ledas av Pingstens Ande och så med frimodighet vittna om vår Frälsare, här i vår egen stad, och i hela världen. Vi har inte monopol på Jesus utan skall föra budskapet om honom ut till alla folk. Mission blir en direkt följd av Pingsten.

Så är Jesus, också i himlen, helt nära oss. Därför får vi frimodigt leva och verka här i världen, sköta våra jordiska och världsliga uppgifter, i glädje över att Jesus lever, att han är närvarande i våra liv och att han en gång skall komma tillbaka så som han har sagt. Komma i makt och härlighet, och när han kommer skall lovsången ljuda fulltonigt och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre.

Amen.

 

    

 

 

 

 

 

 

 

     

 

" Vi behöver, likt de första lärjungarna, leva i den stillheten som gör oss beredda att ledas av Pingstens Ande och så med frimodighet vittna om vår Frälsare, här i vår egen stad, och hela världen.

Vi har inte monopol på Jesus utan skall föra budskapet om honom till alla folk. Mission blir en direkt följd av Pingsten."