Internetkyrkan

Predikan

 

Jungfru Marie Bebådelsedag.

Evang.: Luk 1:26–38, 46-55.

Frälsningsarmén i Ystad lördagen den 26 mars 2011. Psalmer: 164, 481, 482

 

 

Maria – hoppets förmedlare

 

Det var en ung, rentav mycket ung kvinna som i vårt evangelium får besök av en ängel. Hon blev skräckslagen när hon såg ängeln, men ängeln lugnade henne. Och vem av oss skulle inte ha blivit skrämd om det plötsligt stod en ängel i vårt vardagsrum? Även om vi tycker att änglarna är vackra, eller om vi gläds över att ha en skyddsängel, väntar vi oss ju inte att vi plötsligt skall stå öga mot öga med en.

Men när ängeln lugnat Maria börjar den tala. Den kommer med en hälsning från Gud själv, ett uppdrag som han ber Maria att utföra. Gud har bestämt att komma till jorden som en människa bland människor, för att dela våra villkor och leva med oss. Han kunde valt att komma till oss på många andra sätt, men när han nu kom för att dela vår tillvaro från födelsen till graven behövde han hjälp av en kvinna för att också kunna dela våra nio månader i moderlivet.

När Maria sansat sig och uppfattat vad ängelns hälsning handlar om svarar hon ja till uppdraget. Hon är hörsam mot den himmelska hälsningen och tar sig an uppdraget att föda världens Frälsare till världen. Långt innan någon av apostlarna var utsedd fick alltså Maria det förnämsta av alla uppdrag i Guds frälsningsplan.

Vem var hon egentligen, Maria? Vi får anta att hon var en gudfruktig ung kvinna som väntade att Gud skulle sända Frälsaren till världen. Vi kan anta att hon, som trolovad med Josef, hade drömmar och planer för framtiden. Det var väl inte det romantiska kärleksidealet som var rådande på den tiden, men som ung kvinna, på väg att gifta sig, är det väl realistiskt att tänka sig att hon drömde om sitt blivande hem och sitt liv tillsammans med Josef. Men med ängelns budskap kommer hennes planer att korsas, och verkligheten kommer att bli annorlunda mot vad hon drömt.

Genom Maria kom Jesus Kristus i världen. Vi kan inte nog tacka Maria för att hon ställde sig till förfogande i Guds tjänst. Alla släkten skulle prisa henne salig, sjunger hon i sin sång. Hon födde Jesus Kristus till världen. Det var Gud själv som lät sig födas som ett människobarn i Betlehem den första Julen. När juldagsmorgon glimmar jag vill till stallet gå, där Gud i nattens timmar re´n vilar uppå strå, som det heter i originalversionenav den gamlajulsången. Redan tidigt i kyrkans historia kunde man därför tala om Maria som Gudaföderska.

Maria är viktig i frälsningshistorien. Men det är barnet hon bär och föder som är den Frälsare som skall rädda mänskligheten, men utan Marias medverkan hade Gud inte kunnat födas till världen som en människa bland människor. Av kvinna född.

Marias uppdrag var unikt. Ingen annan kan göra det hon har gjort. Men liksom hon födde Jesus till världen kan vi låta honom födas i våra hjärtan. Och genom att bära vittnesbördet om honom ut i världen kan vi medverka till att han också föds i våra medmänniskors hjärtan. Vi får, liksom den helige Kristofer, vara Kristusbärare, människor som bär Kristus ut i världen genom att själva vara burna av honom som bär hela världen i sina armar.

Där hemma har vi två madonnastatyetter som jag fått som gåva för ett antal år sedan, båda är smäckra och vackert formade och antyder viktiga drag hos den kvinna som har en särskild plats i Guds räddningsplan för oss och vars dag vi firar i dag.

Den första är gjord av porslin och har en grå färgnyans. Jag fick den för många år sedan av min syster, som dog år 1984. Den står för mig för den djupt mänskliga dimensionen som handlar om släkt och moderskap, omsorg och vård. Den påminner om Maria som hemlös söker en plats där hon kan föda sitt barn, en mor som byter blöjor och som tröstar och vårdar, ler och gråter med sitt barn, om hustrun som sköter hemmet och alla dess förpliktelser, om en kvinna som är dotter och syster, hustru och mor, svägerska och kanske svärmor. Ja, den påminner om den unga kvinnan som när hon hämtat sig efter ängelns budskap säger: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Det handlar om en beredskap inför det svåra, det som den gamle Symeon säger till Maria när Jesus bärs fram i templet: ”Ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd”.

Den andra statyn fick jag som avskedsgåva när jag slutade som kyrkoherde i Villie pastorat för tjugosju år sedan. Den är gjord av kristall och är genomskinlig. Den får mig att tänka på det unika uppdrag Maria fick, med kosmiska dimensioner och som gör att hennes namn nämns i trosbekännelsen söndag efter söndag. Den är transparent och förmedlar ljuset som den genomlyses av. Det är sonen, Jesus Kristus, som är ljuset, inte Maria. Men hon förmedlar ljuset och glädjen och hoppet när hon låter sig genomlysas av det gudomliga ljuset. Maria var en människa som vi, en människa med fel och brister men med en tro som trotsade hinder och förflyttade berg.

Genom Marias barn får vi alla bli Guds barn. Men Maria var närmare gudomen än någon av oss andra; hon hade burit den i sitt moderliv i nio månader. Hon födde Jesus och har därför kallats för Gudaföderska. Genom hennes villighet och lydnad föddes världens Frälsare till jorden.

Om den första Mariastatyn ger intrycket av en jordnära ung kvinna som lever i trohet mot de uppgifter som ges henne på jorden, förmedlar den andra statyn bilden av himladrottningen som utstrålar den gudomliga nåden och kärleken som kommer från barnet hon bar och som genom henne blir ett ljus för alla längtande människor som söker sanning och ljus och som hoppas på en framtid med Gud.

Båda bilderna behövs. Det går inte att spela ut den ena mot den andra, så som det har gjorts under historiens gång. Vi har i vår kyrka ofta haft svårt med Maria och det är lätt eller frestande att förenkla eller renodla bilden av henne. Antingen har vi sett henne som en helt vanlig människa, vilket hon ju också var. Eller också har vi ensidigt betonat den andra sidan av henne och kallat henne Gudaföderska och himladrottning, vilket hon ju också är. Den jordiska sidan eller den himmelska. Men i evangelierna hålls båda sidorna ihop. Der är samma kvinna som föder Guds son, som också står mitt i den grå vardagen och troget sköter sin kallelse där. Det är samma kvinna som skall prisas salig av alla folk som också gråter av sorg och förtvivlan vid Jesu kors.

Den ena Mariastatyetten är grå till färgen, men inte vardagsgrå, som vi ibland säger. Det finns ett lyster i den som vittnar om att Gud kan förvandla den grå vardagen så att den förmedlar ett himmelskt hopp. Den gråa färgen blir hoppets färg. Den andra statyetten är genomskinlig men samtidigt massiv. Den står stadigt, med bägge fötterna på jorden, bildligt talat, förankrad i vardagen och i tron och just därför skicklig att förmedla ljuset som genomlyser den.

Så vittnar de båda madonnastatyetterna om Marias tro och gärning, om hennes plats i den gudomliga frälsningsplanen, om lyhördhet och lydnad men också om en tro som övervinner världen och ett hopp som bär över djupen.

Den grå statyetten, som påminner om vardagen och dess plikter, bär hoppets färg. Grå är hoppets färg är också den svenska titeln på en bok av den sovjetiska författarinnan Irina Ratusjinskaja, som för sin kritik av sovjetsystemet dömdes till sju års fångläger i Sibirien och fem års förvisning. Ett tiotal kvinnor, politiska fångar, utsattes för en grym behandling, men deras sammanhållning och tro hjälpte dem att överleva. Deras fångdräkt var grå till färgen. Men solidariteten och deras glädje över livet hjälpte dem att överleva. De straffades när de sjöng andliga sånger men sjöng dem ändå.

En annan kvinna som talar om tro, hopp och kärlek mitt i förföljelsen är den holländska forskaren Etty Hillesum, som mördades av nazisterna. Mitt i förföljelsen fann hon glädje över livet. Trots allt det hon fick utstå vägrade hon att hata. Hon bars av en tro som, fastän den utsattes för prövningar, hade en fast förankring i det mänskliga och samtidigt var grundad i en himmelsk dimension.

Maria födde ljuset i världen. Genom henne föddes hoppet i världen. Maria spred ljuset vidare och vi får alla vara Kristusbärare, ljusspridare, Gud till ära och människor, ja, hela skapelsen till, frälsning. Vi får stämma in i kören som prisar Maria salig. Vi får tacka Gud för Maria. Men mest av allt får vi tacka Gud för Marias barn, som är Gud själv

Ack, Herre Jesus, hör min röst: gör dig ett tempel i mitt bröst. Uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro. (SvPs 125:11).

 

 

Gert Nilsson