Internetkyrkan 

 

Predikan av Gert Nilsson

 

Midfastosöndagen.  S:ta Maria kyrka den 14 mars 2010. Psalmer: 45, 137, predikan, 44, 74, 10.

Evangelium: Joh 6:24-35.

Brödet som ger evigt liv

Vad får vi om vi följer dig, Mästare? Lönar det sig att tro på dig? Är din lära samhällsnyttig? Vilka politiska vinster ger den?

De hade varit med om det stora bespisningsundret, ätit sig mätta, njutit av festen. Kanske hade stämningen varit som man sjunger i en sentida sång: Här är gudagott att vara, o, vad livet dock är skönt. Men nu var festen slut. Nu ville man vara med om det igen, låta Jesus duka upp till fest igen. Kunde Jesus duka upp en härlig måltid den ena dagen borde han väl kunna upprepa det den andra dagen. Förväntan var stor hos de många människorna som sökte upp honom. Tack för i går, herre. Nu vill vi ha mer. Det var så underbart att vara tillsammans med dig och nu vill vi lyssna på dig igen.

Men Jesus såg rakt igenom dem. De kom inte för att de ville vara tillsammans med honom. Och de kom inte för att höra honom tala. De kom för att vara med om ännu ett gästabud och för att se honom göra under.

Människorna vid Tiberiassjön är nu inte de enda som har sökt förena tron med lönsamhetstänkande. Att religionen skall vara samhällsnyttig, eller att man vill kunna få personliga vinster av tron, om den skall ha existensberättigande, tycks vara en allmän uppfattning,

Kanske är det naturligt, i all vår onaturlighet, att tänka så. Vi är ju så vana vid att tänka och resonera i termer av lönsamhet och förtjänst. Till och med Jesu första lärjungar var inne i de tankegångarna. Vi har lämnat allt och följt dig (Matt 19:27) sade Petrus en gång, med undertonen var får vi för det?

Jesus avslöjar människornas motiv. Det är inte mig ni söker, säger han, utan maten jag kan duka fram åt er och undren som ni vill roas av. Men det är inte det som är mitt huvudsakliga ärende.

Så börjar Jesus tala med människorna om vad han är kommen för att ge. Men hans åhörare är så fokuserade vid tanken på lön och nytta att han har svårt att få in dem på en våglängd där de är öppna för att ta emot evangeliet. Jesu ärende var att ge sig själv. Folkets intresse var att se till sig själv.

Men så äntligen börjar människor förstå att Jesus vill något särskilt, något mer än att vara middagsvärd. De undrar vad de skall göra för att leva efter Guds vilja. Då kommer Jesu svar: tro på den Gud har sänt, alltså på Jesus. Men han har knappt hunnit säga detta förrän de begär att se tecken på att han är Messias. De hänvisar till den gången när deras förfäder fick manna i öknen.

Israeliterna hade sluppit ut ur Egypten, där de hållits som trälar. Väl hade de fått mat, så att de kunde arbeta. Men deras frihet var beskuren. Men på deras färd genom öknen, på väg mot Kanaans land, tog maten slut. De glömde plötsligt träldomen och fångenskapen i Egypten och kom bara ihåg att de hade fått äta sig mätta där. Men det är ju så det ofta är: vi glömmer det som var svårt i det förgångna och minns det som man nu saknar. Den gamla onda tiden framstår plötsligt som den gamla goda tiden. Men då, när hungern var som värst, fick de se manna på marken, ett mjöl som man kunde baka bröd av.

Mannaundret i öknen blev för isareliterna ett tecken på att Gud var med dem och att han inte skulle överge eller svika dem. De fick mat som styrkte dem på deras vandring på väg mot löfteslandet, som de skulle få av Gud som gåva. Den maten var välsignad. De åt så att de blev mätta, men de kunde inte samla på hög. De kunde bara planera för dagen och lita på att Gud som lett dem ut ur Egypten skulle bevara dem från att svälta ihjäl i öknen.

Mat för dagen. Ge oss i dag det bröd vi behöver. Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Det bröd vi behöver. Jesus hade gett människor mat så att de blev mätta. Men när han talar om bröd har han också ett annat bröd i åtanke, det andliga.

Jesus föddes i Betlehem, och Betlehem betyder brödhuset. Han som föddes i Betlehem är det bröd vi behöver, säger han.

Maten är halva födan, lyder ett gammalt ordspråk. Med det menas att den lekamliga födan är nödvändig men att den inte är allt. Till skillnad från djuren har människan också andliga behov som behöver tillfredsställas om hon inte skall gå vilse i existensens ökenlandskap och där tappa fotfästet i tillvaron.

Det är detta andra, den andra halvan, som Jesus försöker tala med människorna om. Mannaundret i öknen handlade om bröd som kom från jorden, mat för kroppen, medan Jesus talar om brödet från himlen, det andliga brödet. Det jordiska brödet ger liv för dagen, det himmelska brödet ger liv för evigheten.

Jag tror att vi då och då är släkt med människorna i vårt evangelium. Det är så lätt att vi stirrar oss blinda på det materiella, och också det är viktigt. Kristendomen är ju den mest materialistiska religion som kan tänkas. Gud stannade inte i en andlig och övervärldslig tillvaro utan kom till vår jord som en människa, som en av oss. Och nu säger han i vårt evangelium att han är det bröd som vi behöver. Jesus bröd. Maten är halva födan. Hippokrates, läkekonstens fader, sade att maten är den bästa medicinen. I fornkyrkan talade man om nattvarden som odödlighetens läkemedel. Genom att ta emot brödet och vinet i nattvarden tar vi emot Jesus Kristus själv, han som ger evigt liv.

Jesus visar i evangeliernas berättelser om honom att han bryr sig om hela människan. I en och samma stund kan han bota en sjuk och säga till henne att hennes synder är förlåtna. När lärjungarna en morgon strax efter Påsken kom i land trötta och modfällda, mötte Jesus dem på stranden och gav dem både frukost och nytt mod. Och i Johannesevangeliet sjätte kapitel kan vi läsa både om hur Jesus bespisar femtusen män och hur han talar om den andliga maten som är han själv. Mat för tiden, mat för evigheten.

Att Jesus kunde bota sjuka och få fram mat till de hungrande massorna var oproblematiskt och något som människorna inte bara accepterade utan också förväntade. Man ville hela tiden ha mer och mer. Men när han förlät synder och talade om sig själv som livets bröd, som mat man kunde äta, då reagerade människor negativt för att inte säga fientligt. I verserna efter vår text ser vi också hur de som hörde Jesus tala om detta blir förargade på honom. Men Jesus upprepar vad han sagt och betonar: Detta är min Faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen (v.40).

Det är ett fantastiskt under som skedde vid Tiberias sjö och ett oväntat samtal Jesus för med människorna där. Det är himlen som bryter in på denna jorden, evigheten som bryter in i tiden. Bröd för både kropp och själ.

Jesus talar om det bröd som ger evigt liv. Och inte bara det. Han är själv det brödet. Författaren Björn Ranelid uttrycker det så här, i sin bok Öppet brev till George W Bush: Jesus var gudomlig och han levde ut sin lära. Han inte bara talade om kärlek, utan han var också kärlek (s.45).

Det var många som hörde Jesus och som tyckte om att höra honom och som lyssnade till hans budskap. Aldrig har någon talat som den mannen talar, sade en av hans åhörare. Men han inte bara talade vackra och hoppingivande ord. Han förkroppsligade sina ord. Han blev till mat för människors själar, till befrielse för dem som var fångna i synd och skuld, och till en bro som leder från dödsskuggans värld till de levandes land.

Men det är inte alla som ser det. Selma Lagerlöf skriver i en av sina berättelser att det gäller att ha ögon som kan se Guds härlighet, ögon som kan se att bakom mannen som mättar människoskarorna, bakom den korsfäste Mästaren, står tillvarons Herre, världens Frälsare, Kristus.

Ögon, som kan se Guds härlighet. Fjodor Dostojevskij låter i romanen Brott och straff den fromma, prostituerade unga kvinnan Sonja bekänna sin tro. Sonja saknade det mesta, och hon hade tvingats att prostituera sig för att kunna försörja sin familj. Mördaren, Raskolnikov, frågar henne om hon ber till Gud. Vad vore jag utan Gud? utbrister hon. Men vad har Gud gjort för dig? frågar Raskolnikov. Han gör allt för mig, svarar Sonja. Hon hade ögon som kunde se Guds härlighet och kunde, fylld av tro och kärlek, bekänna Guds namn.

Så får det också bli vårt svar när vi nu, likt människorna i vårt evangelium, kommer till Jesus. Allt ger han oss. Som det heter i psalmen: Han gav mig av sin rikedom mitt hem, mitt kall i tiden, min arbetshåg, min egendom, mitt mod i levnadsstriden. Från år till år, från dag till dag hans omsorg jag fått röna. Jag älska lärt hans rikes lag, hans tempelgårdar sköna, hans sannings ord, hans verk i himmel och på jord (SvPs 257:2).

Allt ger han oss. Det vill han säga till människorna i vår text. Men de var inte intresserade av allt, bara av den del de själva tyckte var viktig. Men allt ger han oss, först och främst sig själv, som ett bröd, som något som ger oss mod till att leva och tro till att dö. Han som blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger (tackbön i Kyrkohandboken).

Med några av människorna i vårt evangelium får vi be: Herre, ge oss alltid det brödet. Då får vi höra Jesus svara: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någon sin törsta. Amen.

 

Gert Nilsson