InternetKyrkan

Innehåll

Fredagsbön

Predikningar

Förböner

Böner

Blogg

Projekt

Kontakt

 

 

 

Stugmöte i Villie församling lördagen den 17 mars 2012

Midfastosöndagen

Evangelium:  Johannes 6:1-15.

Psalmer: 444, 4

Den gudomliga omsorgen

Den danske författaren Martin A Hansen har skrivit en mycket intressant novell som han har gett titeln Agerhönen, på svenska Rapphönan. Händelsen utspelar sig i ett mycket fattigt hem en kväll under Första världskriget. Det är vårvinter, och det snöar ute. Vinden tjuter milt. Familjen i huset kallar den för landsstrykaren. Men så plötsligt blir det annan fart i vinden, nu blåser det upp till storm, och nu kallas vinden inte längre för landsstrykaren utan för härföraren. Barnen i huset hade först tyckt att det var spännande med snö, men nu börjar de bli rädda där de sitter och tittar i gamla veckotidningar. Far i huset sitter och läser tidning, till synes, men barnen lägger märke till att han läser samma stycke om och om igen. Modern stoppar strumpor, som redan har stoppats allt för många gånger. Alla är hungriga. Skafferiet är så tomt att inte ens mössen tycker att det är värt besväret att besöka det.

Plötsligt hörs ett väldigt dån. Det verkar som om någon bultar på dörren. Det har hänt en gång tidigare, att någon har gjort det, en natt. Då stod där någon som förkunnade att det hade blivit krig och att far i huset omedelbart skulle inställa sig till tjänstgöring. Men nu? Fadern var nu märkt av sjukdom och skulle inte längre kunna tjäna som soldat. Alla i huset tittar oroligt och skrämt på varandra och undrar vad det kunde vara. Far går ut för att se efter och frågar om det är någon där, men han får inget svar. Och inte heller syns det något spår i snön. Men när far kommer in igen bär han med sig en död rapphöna. Den har med full fart flugit mot dörren och dött, och det var det dånet man hörde. Konstigt, säger Far. Men det tycker inte Mor. Far går fram till fönstret, och där utanför ser han liksom en stor gestalt, större än en människa, som avlägsnar sig. Mor kysser vingen på den ännu varma fågeln, och man börjar plocka den. Så lägger Mor den i grytan och hämtar några potatisar som de ännu har kvar. Far går ut ett tag och kommer in med ett knippe persilja. Fastän det redan är sent på kvällen lägger Mor en vit duk på bordet, och så sätter man sig till bords. Och fastän var och en bara får en liten bit av fågeln blir alla mätta.

Det är den gudomliga omsorgen som Martin A Hansen här skildrar. Det finns en skapelsens nåd, en Guds försyn om människor som vi får del av utan tanke på vår egen förtjänst. Som människor får vi leva i denna försyn, av denna skapelsens nåd. Den Första trosartikeln handlar om detta. Det är nu inte detsamma som att det skulle handla om ett förkristet stadium. Nej, alla tre trosartiklarna hör ihop. Samma omsorg får de första lärjungarna ta del av en morgon när Jesus möter dem efter sin uppståndelse. De har varit ute på fiske hela natten, och kommer nu trötta och uppgivna i land, och ingenting har de fått i sina nät. Jesus skickar ut dem igen, och när de sedan kommer i land har de fått fiskar i näten, och Jesus tar emot dem och bjuder dem på frukost.

I vårt evangelium i dag låter Jesus de många människorna få del av samma omsorg. De har kommit till platsen för att lyssna till honom, och nu är de alla hungriga. Visserligen har Jesus sagt att han är Livets bröd, mat för själen, men han vet att också kroppen behöver mat. Och nu får vi för våra ögon se det fantastiska gästabudet gå av stapeln ute i det fria där tusentals människor får mat.

Hur kunde det ske? Fem kornbröd och två fiskar som skulle räcka till tusentals människor, som alla blev mätta. Nog har det gjorts försök att förklara det som skedde. Så har till exempel någon sagt, att när gossen lämnade ifrån sig sin matsäck började andra göra detsamma. Och så vidare. Men om det står det inget i vår bibeltext. Det är undret som står i fokus, och ett under går inte att förklara. Här gäller att vi får se och tro, se de många människorna i texten, och tro på honom som ger dem mat i överflöd.

När människor är med om detta under går deras tankar till ett annat under som hände för länge sedan. Det var när folket befann sig i öknen på väg från förtrycket i Egypten till löfteslandet Kanaan. Maten tog slut, och det fanns de som tyckte att förtrycket i Egypten var bättre än att svälta i öknen. Då skedde undret. När människorna vaknade på morgonen var marken täckt av manna, ett mjöl man kunde baka bröd av. Alla kunde äta så att de blev mätta, men det gick inte att spara och samla på hög. Denna gudomliga omsorg stärkte israeliterna i deras tro och gav dem mod att fortsätta vandringen genom öknen.

Mannaundret levde i människors minnen, och många tänkte sig, att när Messias, Frälsaren, kom, skulle han upprepa det. När människorna därför har ätit sig mätta och tagit till sig undret ser de sambandet: det är ju Messias, Frälsaren som Gud lovat sända, som står mitt ibland dem och ger dem mat.

Till skillnad från mannaundret, där inget gick att spara, blir här mat över sedan alla ätit sig mätta, och den överblivna maten samlas ihop för att den inte skall bli förstörd. Det visar en överflödande godhet som väcker förundran och tacksamhet.

Men om den ena tankelinjen går bakåt i tiden till ökenvandringen, går den andra framåt mot den messianska framtiden, den stora festen i Guds rike. Liksom maten mättar hungriga kroppar blir Jesu ord mat för själen.

För oss som lever nu ser vi också sambandet mellan undret där vid Gennesarets sjö och nattvarden. I fornkyrkan kallade man nattvarden för odödlighetens läkemedel, den mat som ger människor evigt liv därför att Jesus Kristus där ger ut sig för oss och förenar sig med oss.

Så får kroppen näring för att kunna orka med den kommande dagen, och själen får den mat som ger evigt liv. När Jesus säger att han är Livets bröd är det just detta han avser: frälsning för både kropp och själ. Hela människan är viktig. Detta har också varit viktigt i missionsverksamheten så att man till längtande människor har kunnat räcka både mat och evangelium, hälsa och frälsning, hopp och evigt liv.

Så får vi leva här i tiden, i en värld full av under, i tro på Gud, burna av Jesus Kristus. Och i detta framstår livets mening klart: att som lemmar fogas in i Kristus, varandra till tjänst och Gud till ära. Och i detta får vi fyllas av tacksamhet och glädje, den glädje som kommer till uttryck i Martin A Hansens novell när han avslutar den med orden: Rapphönan blev delad, och det blev endast litet till var och en, men det är sant, att den lilla fågeln mättade dem alla. Det stora undret och det lilla men med det gemensamt, att vi alla får vara föremål för den gudomliga omsorgen som vill oss väl och som inbjuder oss till evigt liv i Guds himmel. Och bakom de båda undren står Han som säger: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skallaldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta (Joh 6:35).

Amen.

Gert Nilsson   

 

 

 

 

 

 

 

 

Mannaundret levde i människors minnen, och många tänkte sig, att när Messias, Frälsaren, kom, skulle han upprepa det. När människorna därför har ätit sig mätta och tagit till sig undret ser de sambandet: det är ju Messias, Frälsaren som Gud lovat sända, som står mitt ibland dem och ger dem mat.

 

 

Till skillnad från mannaundret, där inget gick att spara, blir här mat över sedan alla ätit sig mätta, och den överblivna maten samlas ihop för att den inte skall bli förstörd. Det visar en överflödande godhet som väcker förundran och tacksamhet.

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ansvarig utgivare:

Kjell Vagnhammar

 Åter till sid 1