Predikan vid firandet av Nationaldagen 2008

 i Ystad – den 6 juni 2008.

Psalmer: 593, 199, 297.

Text: När Herren, din Gud, för dig in i ett rikt land med bäckar, källor och vattenådror som springer fram ur berg och dalar – ett land med vete och korn, med vinstockar, fikonträd och granatträd, med dignande olivträd och med honung, ett land där du inte skall behöva äta torftigt eller lida brist på någonting, ett land där stenarna innehåller järn och där du kan bryta koppar ur bergen – och du då äter dig mätt, skall du prisa Herren, din Gud, för det rika land han har gett dig. Akta dig för att glömma Herren, din Gud, och försumma inte att hålla hans bud, föreskrifter och stadgar, som jag i dag ger dig … akta dig då för att i högmod glömma Herren,din Gud (Femte Moseboken 8:7-11,14).

 

Jag är så glad...

När lärarinnan, författarinnan och nobelpristagarinnan Selma Lagerlöf skulle skriva en lärobok för barn i geografi resulterade det i den välkända och berömda boken Nils Holgerssons underbara resa där första delen utkom 1907 och andra delen 1908. Boken börjar med den gamla dagvisan och psalmen Den signade dag följd av Carl Snoilskys dikt Sveriges karta. Därefter får läsaren följa med på en fantastisk resa genom vårt avlånga land med besök, eller djupdykningar, på många platser och med möten med både människor och djur i olika delar av Sverige. Resan börjar i Västra Vemmenhög och når också där fram till sitt mål.

I dag när vi firar vår nationaldag är det Sverige, vårt fosterland, som står i fokus för vårt firande. Det Sverige vi känner i dag har inte alltid sett ut som det gör. Nationalstaten är av sent datum, den är en frukt av reformationen. Tidigare i år har vi uppmärksammat Roskildefreden, när vi som bor i denna del av landet mot vår vilja fördes över från Danmark till Sverige. Talet om regioner ger en aning om att nationalstaten i framtiden kan komma att mista en del av sin betydelse. Kvar står då hembygden, den plats där vi är födda, där vi bor, där vi känner oss hemma och rotade i en tillvaro som annars kan kännas väl så rotlös.

Åter till Nils Holgersson. Den underbara resan var allt annat än underbar från början. Bokens huvudperson är den fjortonårige Nils, med våra dagars terminologi skulle han ha kallats för värsting. Han var lat, brydde sig inte om skolan och ägnade dagarna åt att slå dank. Fadern, Holger Nilsson, sörjde djupt över just detta. Hans mors bekymmer gällde något annat: Nils var stygg vid djuren och elak mot människor. ”Måtte Gud bryta hans ondska och ge honom ett annat sinnelag!”, sade hans mor. ”Annars blir han till en olycka för både sig själv och oss.” Med andra ord: Nils var raka motsatsen till vad en riktig människa bör vara.

Det är en söndag när allt tar sin början. Nils vill inte följa med föräldrarna till kyrkan. I stället skall han läsa söndagens predikan i Luthers huspostilla på fjorton sidor, och det skall bli förhör på vad han har läst, förkunnar fadern. Och Nils som hade haft helt andra planer för dagen. Kanske skulle han låna sin fars bössa och skjuta av några skott. Han somnade men vaknade av att han kände att han inte var ensam. Gårdens tomte visade sig, en liten, liten varelse. Nils såg sin chans att vara elak och fångade tomten i en flughåv. Nåväl, tomten gav honom en örfil så att han förlorade sansen, och när han vaknade igen var han liten som en tummetott. Han kommer ut på gårdsplanen, och när han skall vara elak mot djuren upptäcker han att han är i underläge. En vildgåsflock slår sig ner på gårdsplanen och lockar ett av tamgässen, Gåskarlen, med sig. När Nils vill förhindra det blir han ofrivilligt passagerare på gåsryggen, och så startar resan. Om Nils tidigare visat ett omänskligt beteende kommer detta omänskliga till synligt uttryck nu när han har blivit liten som en tumme.

Resan genom Sverige blir en hisnande upplevelse för pojken. Men det är inte bara det yttre landskapet han upptäcker. Resan blir också en upptäcktsfärd i hans inre. Märkligt nog är det inte anklagelserna som öppnar dörren till hans inre utan godheten. När Smirre räv vill komma åt honom råkar han höra samtalet mellan ledargåsen Akka och Smirre räv. Räven vill ha Nils och lovar att han då skall låta gässen vara ifred. Då får Nils till sin häpnad höra Akka säga att alla gässen är beredda att med sina liv försvara Nils. Han som dittills ägnat sig åt att misshandla djuren fick nu veta att just djuren var beredda att försvara honom helt och fullt.

Men det är inte bara djur som Nils möter på sin resa genom Sverige. Där finns också människor, människor som är i behov av hjälp. Han skyddar gåskarlen och de andra gässen under färden, och han hjälper människor som befinner sig i nöd, däribland Åsa gåsapiga. Till sist kommer han hem igen till Västra Vemmenhög. Resan är slut och han har kommit hem – i dubbel bemärkelse. Han ser Åsa Gåsapiga och hennes far komma in på gården – deras ärende är att berätta om hur Nils har hjälpt dem. När han så får höra att föräldrarna tänker slakta gåskarlen ger han sig till känna. Mor, rör inte gåskarlen, säger han. Och plötsligt är hans förtrollning bruten. Han har blivit människa igen. En människa med kärlek till människor och allt levande.

Så gick färden för Nils Holgersson genom vårt vackra land och sedan hem igen. Samtidigt gick resan in i hans inre så att han, samtidigt med upplevelsen av de storslagna vyerna och mötet med människor och djur, upptäckte människan i hans eget inre, den människa som han dittills hindrat från att komma fram.

Att fira nationaldag är också att fira att vi är människor. Att äga ett land, en plats på jorden som vi får kalla för vår, är en stor lycka och en tillgång som inte är alla förunnat. Ofta blir landet en orsak till osämja och krig. En flicka frågade sin morfar varför det finns krig. Jord och potatis, blev hans svar. Och det är just detta det handlar om, landet och dess naturtillgångar. Att ha ett land, en hembygd, får därför inte få egoistiska förtecken. Liksom vi har fått landet får vi dela med oss av dess goda. Ytterligare en viktig sak fick Nils Holgersson lära sig på sin resa: vi är alla beroende av varandra. Vi är alla invecklade i ömsesidiga beroendeförhållanden där vi behöver varandra. Det gäller i familjen, i den folkliga gemenskapen, i landet, i vår egen lilla värld likaväl som i den stora vida världen. Detta gör oss till släkt med varandra, där Gud är vår himmelske Far och vi alla varandras syskon. När detta blir en integrerad del av oss själva kan vi av hjärtat sjunga Jag är så glad att jag är svensk, om vi med svensk menar en människa som likt Nils Holgersson har fötts till människa på riktigt och som lever i en kärleksfull gemenskap med medmänniskor och natur.

Kristendomen handlar om mänsklighet. Den vill göra oss till riktiga människor. Att bli frälst är inte att fly bort från det mänskliga utan att komma djupare in i det. Det finns en som har levt fullt och helt som människa på vår jord, Jesus Kristus. Han gav ut sig i kärlek för oss alla. Han ägde all makt men avstod från den för att bli en av oss. När hans kärlek får genomsyra oss får vi hjälp att bli människor på riktigt, människor som tror på Gud och älskar varandra, människor som tackar Gud för hembygden och delar med sig åt den som saknar en hemort. Då kan vi få uppleva det som psalmdiktaren skaldar i vårpsalmen: Vi glädes år varandra, åt sol och sommartid, att på Guds jord få vandra och äga himlens frid (SvPs 197:4).

Holger Nilssons hustrus bön för sin son blev bönhörd. Gossen blev människa med allt vad det innebär, och i stället för att skämmas över honom kunde de glädjas.

Så får också vi glädjas över varandra, över vårt land, över den vackra naturen. Men alltsammans är en gåva av Gud, en gåva vi har fått att förvalta Gud till ära och medmänniskor till glädje och tjänst. Så får vi, med orden i Femte Mosebok, prisa Herren, vår Gud, för det rika land han har gett oss.

Amen.

Gert Nilsson