InternetKyrkan

Innehåll

Fredagsbön

Predikningar

Förböner

Böner

Blogg

Projekt

Kontakt

 

 

 

 

Nyårsbön,  Stora Köpinge kyrka den 31 december 2012

Psalmer: 36, 123, 196, Du som har tänt miljoner av stjärnor

 

Text: Hebr. 13:8.

"Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet."

 

Den flyende tiden och den fasta grunden

Det är väl rätt naturligt om ett årsskifte stämmer oss till både vemod och förväntan. Vemod över att ett år har nått sitt slut, över att allt inte blev som vi hade hoppats och att tiden som gått aldrig kommer igen. Förväntan inför det kommande okända, en vilja att ta vara på tiden och alla de möjligheter vi får under dagarna som kommer.

Tiden har bara en riktning. Året har cykler, det går liksom i en cirkel. Årstiderna följer på varandra och när de fyra årstiderna gått till ända börjar de om på nytt. När våren övergått i sommar kommer det en ny vår igen om knappt ett år. Men inte så med tiden. Den tid som har gått kommer aldrig igen. Ibland liknar vi en människas åldrar vid årstiderna. Men när ett människoliv har nått sitt livs höst och vinter kommer inte en ny vår igen. Inte här i tiden. Men på olika sätt söker vi låsa fast tiden. Ett sätt att söka låsa fast den är genom att skapa traditioner och envist hålla fast vid dem. Så som vi alltid har firat de olika högtiderna skall vi fira dem år efter år. Samma mat, samma gäster, samma psalmer. Ingenting får ändras. Och om något likväl ändras upplever vi det som en katastrof. Men egentligen är detta ett sätt att lura sig själv. För även om allting ser likadant ut år efter år är det något som ändras: vi själva. Vi blir äldre och äldre för varje år som går. Det går inte att låsa fast tiden, inte ens om vi stannar klockan.

Jag har ett klart minne från mitt första besök på Christiansö ute i Östersjön en mil norr om Bornholm. En vacker och pittoresk ö med gammal bebyggelse. Nitton år senare kom jag dit igen. Det verkade då som om tiden hade stått stilla. De gamla byggnaderna låg kvar, det satt en fiskare och lagade näten, och naturen såg likadan ut som nitton år tidigare. Men det var nog inte samma fiskare som satt där. Husen hade underhållits, vilket var nödvändigt, och nedanför det stora tornet satt en pojke i tioårsåldern och tog upp inträdet, en pojke som bodde på den lilla ön men som inte var född när vi var på ön första gången. Att allt såg ut att vara orört sedan vi var där första gången berodde på att man vårdat byggnaderna och de små trädgårdstäpporna. I annat fall skulle det inte ha gått att känna igen ön; allt hade då varit förfallet och igenvuxet.

Ja, tavlan såg likadan ut trots de nitton åren som gått. Men innehållet var nytt. Tiden hade gått vidare. Nya människor hade kommit till och gamla hade kanske gått ur tiden.

Det är rätt vanligt att vi vill ha kvar det gamla vanliga och värjer oss för det nya. Vi vill att det alltid skall vara som det alltid har varit och tänker inte på att det faktiskt aldrig har varit som det alltid har varit, för att nu leka lite med orden. Vi låser oss gärna fast vid det förgångna och ser inte att livet är någon annan stans. Inte minst en dag som denna, årets sista dag, är det lätt att förirra sig tillbaka i det förflutna. Och inget fel i det så länge vi inte glömmer att tiden aldrig står stilla.

Så länge vi tycker oss se en orörd bild av traditionen känner vi oss trygga. Men om det blir en reva i bilden, om traditionen rubbas, känner vi oss på osäker mark och blir oroliga eller frustrerade. Då är det som om vi befinner oss på ett gungfly och vi famlar efter en säker grund att stå på, något orubbligt att hålla fast vid.

Men tiden har bara en riktning. Den dag som gick i går kommer aldrig tillbaka. När vi tänker på det är det lätt att förtvivla.

Rakt in i vår frustration över den flyende tiden kommer Guds nyårslöfte i vårt bibelord i dag: Jesus Kristus är densamma i går, i dag och i evighet. Så finns det alltså något som är oföränderligt, något som inte förändras, något som håller när allting annat rasar samman.

Nyåret infaller mellan våra två stora helgdagar vid Jul: Juldagen och Trettondedag Jul. Juldagen firar vi till minne av Jesu födelse, Trettondedagen talar om Guds härlighet i Jesus Kristus. Nyårsdagen markerar Jesu namn, namnet Jesus som betyder Frälsare.

Just den högtid som mer än någon annan påminner oss om tidens flykt betonar alltså det som är fast och oföränderligt: Jesusnamnet. I Jesus Kristus har Gud själv kommit till oss för att bli den fasta grund som tidens tand inte kan förändra. Jesus Kristus är densamma tiderna igenom, och i evigheten. I tro på honom får vi alla vara Guds barn, hur gamla vi än blir.

Det är inget fel med traditioner. Tvärtom kan de vara bra för oss. De kan hjälpa oss att få styrsel i livet och att komma ihåg de olika högtiderna och de människor vi förknippar med dem. Det är när traditionerna tar över och vill styra våra liv som det blir farligt. När vi försöker att med traditionens hjälp låsa fast tiden stannar vi själva kvar i det förflutna och ser inte att tiden och livet går vidare. Då blir tiden något som går ifrån oss medan vi försöker stoppa den.

Mitt i all vår rotlöshet har vi en grund att stå på. Vi har en Gud som älskar oss, en Frälsare som förlåter våra synder och som befriar oss från alla de makter som vill hindra oss från att vara Guds barn, och vi får ledas av Guds Ande som bär oss över de svindlande djupen hem till Guds himmel. Mitt i den flyende tiden får vi höra att Jesus Kristus är densamme trots tidens flykt. Han har lovat att vara med oss alla dagar intill tidens slut, ja, längre än så. I evighet, står det i vår text. Han har lovat att föra oss till den himmel om vilket det heter i den gamla psalmen att Evigt nyår där skall vara (SvPs 466:6 – 1937). Det är vår trygghet i tiden och det är vår fasta grund i livets alla skiften. Namnet Jesus håller att leva på och det håller att dö på. Det är vår trygghet i tiden och vår följeslagare mot framtiden. Ty Jesus Kristus är densamma i går, i dag och i evighet.

 

Att mitt över existensens svindlande djup

få bäras av Frälsarens händer

det får mig att ana en nåd så stor,

långt större än jag nånsin kan fatta.

Amen.

 

Gert Nilsson                                                                                               Åter sidan 1

 

 

 

Bön: O Jesus, du som tro i hjärtat väcker, Du kan ock trons fullbordan åt oss ge. Giv att mot dig vår längtan städs sig sträcker, Hjälp oss att tro, fastän vi icke se. Giv oss den tro, som livets pärla finner, Den tro som verkar salighet och frid. Giv oss den tro, som världen övervinner Och gör oss mäktiga till helig strid

Sionstoner 1972 Nr 446:1-2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: John-Erik Franzén

Kjell Vagnhammar   -  Ansvarig utgivare

2013

 

Gott Nytt År 2013